Masochisten, Katja Perat, översättning Ann-Sofie Öman, Rámus

Redan första meningen i Katja Perats roman Masochisten berövar huvudpersonen hennes agens. Det är en värdshusvärd som kommenterar Nadas far, den beryktade Leopold von Sacher-Masoch, vars namn evigt är förknippat med masochism. Nada – eller Nadežda (”hopp”) som Leopold kallar henne – berättar för värden om sitt liv, ett liv som i hög grad kretsar kring fadern, och hon reduceras till enbart dotter.

 

Slovenska Katja Perat finns representerad på svenska med diktsamlingen De bästa har fallit, som jag minns som något valpig och otillräcklig. Masochisten är hennes debutroman, och den utspelar sig mestadels i Wien. Nada är gift med Maximilian, skaffar sig älskaren Jakob, och lever ett liv med ödesdigra konsekvenser. Pappan hittar henne i de ukrainska skogarna – så vitt jag kan bedöma är Nada en fiktiv figur. Hon får en dotter som dör vid förlossningen. Älskaren utmanas på duell av maken. Och när trauman infinner sig utlöses en stumhet, en afoni.

 

Denna stumhet kompletterar dövheten hos det omgivande samhället. Som kvinna är det ingen som lyssnar på Nada. Jo, undantag finns. Han heter Sigmund Freud, och han lyssnar desto mer under de terapisessioner som Nada utstår med honom. Men mest verkar han prata själv – i Perats satiriska tappning finns det något skälmaktigt över honom, en gynnare som växlar mellan empati och cynism. Perat låter Nada utmana hans inbilskhet, hans behov att ständigt ha rätt och aldrig bemöta andras uppfattning om den strider mot hans egen.   

 

Och Nada är intelligent, analytisk och klarsynt. Det var en hämsko att vara en kvinna med huvudet på skaft under denna tid, så klart. Nada umgås med intellektuella och konstnärer, men det är inte kändisfixeringen i sig som är målet, trots att målaren Klimt och poeten Rilke flimrar förbi, liksom en cameo av James Joyce. Hon träffar Rilke vid slottet i Duino, och det är läsningen av hans roman Malte Laurids Brigge som inspirerar henne att skriva ned sina memoarer. Det blir ett vackert utfall, eftersom Perat har en förmåga att gestalta och iscensätta verkligheten, och beskriva kurtis mellan människor som både avskyr och älskar varandra på ett fullt trovärdigt sätt. Det är det strukturella förtrycket som är måltavlan, och frihets- och jämlikhetssträvan är romanens centrum.

 

Tidsepoken är öppet misogyn, och kvinnohatet är internaliserat hos kvinnorna. Detta självhat är också format av romaner som förstärker bilden av kvinnor som nippertippor och våp. Romaner skrivna av män, bör tilläggas. Nada försöker skapa ett korrelat till det dominerande narrativet, och dubbelmoralen blir bryskt avpolletterad. Här handlar det för män om att separera sexualiteten; prostituerade tillåts vara kåta, medan ens hustru förväntas sakna sexuella känslor. Männen menar att det endast finns två kvinnor: de man ligger med, och de man älskar. Kärleken tvingas bli separerad från sexualiteten.  

 

Det betyder inte att det saknas plattityder och att en och annan banal tanke slipper igenom. Till exempel finns en utläggning om läsning som verklighetsflykt (really?). Vi får också veta att överklassens problem består i att de har för mycket tid att förfoga över, något som låter som en lärobok för lågstadiet. Freuds prat kryddas med klichéer från filmtrailers: ”Människan kan fly till världens ände om hon så vill […] men hon kan inte fly från sig själv.” Perat har ett sinne för detaljer som ibland går överstyr, och dröjer vid övertydliga detaljer. Satiren innebär en svår balansgång, då det är en genre som uppmuntrar överdriften, men lätt slår över i en svartvit världsbild. Det finns också upprepningar här, och väl många dialoger som snärjs i artighet och långa deklarationer.     

 

Masochisten är ändå en bra roman, med sina brister. Perat har gett Nada ett avmätt, desillusionerat tonfall som passar utmärkt med den fond som tidsepoken – åren kring 1900 – utgör. Det är en underdrift att hävda att fin de siècle-perioden var estetikens höjdpunkt. Detta märks i hur vackert den här boken är formgiven, med stiliga vinjetter signerade Thomas Alm. Jag önskar att lika mycket omsorg hade ägnats åt korrekturläsning, då det är några störande språkfel på sina ställen (borttappade bokstäver, dubblering av ”du” när det ska stå ”det”).

 

Perat skriver sirligt och stämningsmättat, och kanske det är så enkelt att hon har ett temperament som lämpar sig bättre för prosa än för poesi. Åtminstone har jag mer behållning av hennes roman än av diktsamlingen, och rekommenderar obetingat att läsa denna mörkt skimrande berättelse.