Silent Spring, Rachel Carson, Penguin

I år är det 60 år sedan Rachel Carson gav ut sin alarmerande bok Silent Spring, som fått rykte som ett av 1900-talets mest inflytelserika verk, då det mer eller mindre på egen hand fick stopp på användandet av växtgifter som DDT. Det är upplyftande för tanken att medan denna bok gavs ut i USA var Marlen Haushofer sysselsatt med att skriva sin roman Väggen, som också tar sig an miljöfrågor på ett epokgörande sätt. Här föds med andra ord en miljörörelse med bäring långt därefter, inte enbart genom 70-talets gröna vågen, utan också framåt mot vår tids Fridays for Future.

 

Carson var etablerad forskare och författare när hon gav ut boken. Hon föddes 1907, och hade övergett en bana som litteraturvetare för att bli biolog. Intresset för litteratur är märkbart i den vaksamhet som ägnas naturen. Ett citat från John Keats dikt ”La Belle Dame Sans Merci” fungerar både som motto och som en av kapitelrubrikerna. ”The sedge is wither’d from the lake, / And no birds sing.” I dikten har en riddare förhäxats av en nådlös kvinna och dumpats att tyna bort i en kulles kylslagna skugga. Kärleken som förtrollar och dödar inverteras i Kellgrens dikt ”Den nya skapelsen”, skriven innan Keats dikt, där det är naturen som väcks till liv av människans förmåga att älska.

 

Den dikten med sitt optimistiska budskap hade varit ett lämpligt motto, för vi behöver optimismen mer än pessimismen, men nu är Carson ärende att varna, och då är det förståeligt att hon väljer att slå på domedagstrumman. Man kan tycka att hennes bok har blivit passé, att den i hög grad ägnar sig åt att via statistik och fakta ge belägg för en debatt som är avslutad. Möjligen har miljögifterna minskat i USA och i Europa tack vare hennes bok, men på många andra håll – till exempel Sydamerika – är det fortfarande ett problem.

 

Det är detaljrikt. I den mån Carsons budskap ska sammanfattas handlar det om att människan måste sluta agera diktatoriskt mot jorden, och mer uppskatta och respektera den. Det är ett budskap som fortfarande är giltigt, minst sagt. Men också slutsatsen att det är vårt eget fel, att människan själv har orsakat katastrofen, är kännbar och – tja, plågsam. För nog är det likadant med det klimathot vi står inför nu, och nog är parallellerna minst sagt inte insmickrande. Carson menar att vi behöver ändra livsföring, främst för kommande generationers skull. Hon skriver i skuggan av kalla kriget, och boken publicerades bara några månader efter Kubakrisen 1962. Bara sexton månader senare skulle hon dö, efter en feldiagnostiserad cancer.

 

Vi har förgiftat jorden både bildligt och bokstavligt. Hur vi ska leva i samexistens med jorden blir den viktiga frågan både för Carson och för oss i dag, och där finns också den här bokens relevans i dag. Ekologi är en fråga bortom det mätbara, och insekters utrotning påverkar ekosystemet. Därav titelns tysta vår – bristen på fågelsång orsakar farhågorna. Och om hon för sextio år sedan kunde hävda att 70-80 % av de levande varelserna på jorden var insekter är siffran numera nedräknad till något mellan 40 och kanske 50 %, enligt biologilärarna på skolan som jag konsulterat.

 

Vad Carson kan tillföra blir då det framtidsperspektiv som saknades i början av 60-talet. Känns det igen? Våra politiker beter sig som om inga lärdomar går att hämta från det förflutna. Som Gramsci sa: ”Historien lär ut saker, men saknar elever.” Carson räds experternas brist på helhetssyn och överblick – den som är expert blir begränsad av sitt djup, när det som kan hjälpa oss är ett större samarbete. Ett mer okonventionellt och överskridande samarbete också, och där är Carson välkommen med sin dubbla tillhörighet. Ja, hon är naturvetare, men hon är också en författare med stark blick för skönheten i både naturen och i texten, och hennes text är konstnärligt utformad. Det ger henne också tillfälle till oväntade liknelser, som när hon tar upp den förgiftade klänning Medea skickar till sin makes nya hustru, i Euripides tragedi. Med några referenser till Alice i Underlandet. Och hon nämner Robert Frosts dikt ”The Road Not Taken”, även om det är udda att hon ger hans amerikanska stavning engelsk form (”travelled” med två ”l”).

 

Att ta på sig denna förgiftade klänning – det är vad vi människor gör när vi sanktionerar bruket av miljögifter. För att parafrasera den gamla ramsan: först dödade de växterna, men jag sa inget för jag var ingen växt. Sedan dödade de insekterna, men jag sa inget för jag var ingen insekt. Sedan dödade de fåglarna, men jag sa inget för jag var ingen fågel. När de dödade människorna fanns det ingen kvar som kunde opponera sig. Ungefär så fungerar varningen i denna bok. Det som i början är en abstraktion blir alltid konkretion, tids nog.

 

Pedagogiskt rör sig Carson från det minsta mot det större, mot den så kallade skapelsens krona som vi människor själva tycker att vi är. Tillåt mig skaka lite skeptiskt på huvudet. Carson pusslar med en aldrig sinande energi ihop de olika bevisen, och det är inte svårt att härleda ursprunget till vår förnekelse. De intressen som har styrt är så klart girigt ekonomiska. Ekonomi, vetenskap och moral är tre instanser som aldrig kunnat bilda en sammanhållen triangel. Bevisen är också graverande: ”By acquiescing in an act that can cause such suffering to a living creature, who among us is not diminished as a human being?” lyder en av de skarpa retoriska frågorna.  

 

Ibland blir prognoser fel. Hon hävdar att örnen inom en snar framtid måste ersättas som nationalsymbol för USA, och 1967 hamnade den på listan över utrotningshotade arter. Under de senaste åren har glädjande nog förekomsten av denna fågel ökat. Likaså är prognosen att drygt 80% av USA:s befolkning skulle dö i cancer inte helt förverkligad, och att cirka 45% någon gång får en cancerdiagnos är långt ifrån ett dödsbesked med den utveckling som skett av bromsmediciner.

 

Att världen ändå lyssnade på Carson ger visst hopp kring våra akuta problem i dagsläget. När hon ibland ger intryck av att resonera till ett barn, med övertydliga argument, kan man påminna sig om att det troligen var nödvändigt då – liksom det är nödvändigt nu. Kanske klimatrörelsen har mest att lära här: hur ens budskap ska göras tillräckligt övertygande. Om politikerna tänker som barn, låt oss tilltala dem som barn. Och det gäller för den delen en stor del av mänskligheten, som fortsätter tanka sina bilar och hålla sina överdimensionerade villor uppvärmda med golvvärme och lampor tända till förbannelse. Vi beter oss också som barn.