Seduction and Betrayal, Elizabeth Hardwick, Faber & Faber

”Och sen blev hon galen”. Så lyder den både explicita och implicita slutsatsen i Elizabeth Hardwicks studie om kvinnor Seduction and Betrayal. Kvinnorna är både fiktiva likväl som dess författare. Med nutida språkbruk skulle det sorteras under den nätta beteckningen ”psykisk ohälsa”, men det täcker inte in den typ av frustration över sakernas villkor som historiskt sett har drabbat kvinnor med intellektuella ambitioner. Hardwicks exempel sträcker sig från systrarna Brontë till Sylvia Plath.

 

Boken är från 1974, men återutgavs för tre år sedan med ett vackert men lite intetsägande förord av romanförfattaren Deborah Levy. Men Levys slutsats skriver jag gärna under på, i sin engagerade summering: av Hardwicks insats ”The gift of her attention is enough to make anyone want to write magnificiently.” Attention som i uppmärksamhet – ja, och så läser jag bokens essäer, som formar sig likt minibiografier.

 

Som sammanhållande tema intresserar sig Hardwick för hur kvinnor tvingats undanhålla sin omgivning talang och framgång, allt för att inte hota det manliga självförtroendet. Som starkt argument fungerar kapitlet om systrarna Brontë. Brodern Branwell slösade bort hela sin begåvning och orsakade split mellan systrarna, främst mellan den mer fördragsamma Emily och den mer klentrogna Charlotte. Hardwick lokaliserar Branwells förekomst i systrarnas romaner, men negligerar möjligen hur Anne använde honom i The Tenant of Wildfeld Hall. För systrarna var äktenskap otänkbart – främst därför att de var fattiga, intelligenta, dödsstigmatiserade (mamman och en syster hade redan dött när de blev giftasvuxna). De brister Hardwick betonar i deras romaner kallar hon dolda önskningar, och det är en tanke som bara ett par år senare skulle plockas upp av Sandra Gilbert och Susan Gubar i The Madwoman in the Attic.

 

Om Svindlande höjder har Hardwick mycket att berätta, och är lika positiv i sin bedömning av romanen som helhet som hon är negativ till Catherines personlighet. När vi får veta att Emily Brontë saknar medkänsla, samtidigt som hon inte dömer Catherine, är det en ekvation som inte riktigt går ihop. Det intressanta är att denna kvinnofigur saknas i Charlottes och Annes romaner. Hardwick visar hur fattigdomen var en starkt motiverande kraft som drev systrarna i att skapa sina romaner och till publiceringen, bakom ryggen på pappan, den excentriske prästen som själv hade gett ut en diktsamling i sin ungdom och möjligen såg på sig själv som en misslyckad författare. Man kan bara ana att han gnisslade tänder när Charlottes framgång med Jane Eyre blev uppenbar. 

 

Ibsens karaktärer blir också föremål för en längre undersökning, med fokus på Nora Helmer, Hedda Gabler och Rebecca West. Hardwick diskuterar de mönster som framträder, och här är uppmärksamheten skärpt. Hon analyserar de tidlösa inslagen i hans pjäser: skvallret, ledan, arbetet och pengarna. I hennes bedömning finns mer komplexa och mer fantasifullt porträtterade kvinnor i världslitteraturen, men hon hittar andra poänger och andra värden hos Ibsen.

 

Här behöver man inte helt hålla med Hardwick: att läsa essäer innebär något annat än att förvandla sig själv till en nickedocka. Några av slutsatserna är djärva, som att Nora i Ett dockhem alltid varit fri, att hon gjort det hon velat i äktenskapet, liksom att hon är den mest sympatiska av alla Ibsens kvinnliga protagonister. Jag är inte helt överens med Hardwick som tycker att hennes flirt med doktor Rank saknar baktankar – snarare är det väl ett tecken på att hon saknar både intellektuellt och erotiskt utbyte med sin man.

 

Hedda Gabler ställs samman med Heathcliff i Svindlande höjder, som en karaktär utan moral, men de saknar också symmetri. ”By nature all ice and indifference”, lyder Hardwicks omdöme om Hedda, och gör henne mindre till gudarnas leksak som någon som leker med gudarna. Därför är Hedda Gabler ingen tragedi; hon är bara en kvinna som gör vad hon vill, eller försöker och misslyckas. Hon misslyckas därför att inget gör henne lycklig. Allt hos henne är negationer, inklusive ledan som hon så vältaligt försvarar. Det hon kompenserar med är stil – sinnet för skönhet – som i sig blir destruktivt och dödligt, när det solkas av hennes omgivning. Stilen är också kopplad till misslyckandet, eftersom hon inte kan lösa något: när hon bränner upp Lövborgs manuskript är det ändå förgäves, eftersom Tesman och Thea inom kort ska pussla ihop det efter de kvarlämnade anteckningarna.

 

När Hardwick skriver om Sylvia Plath har mytbildningen redan börjat, drygt tio år efter självmordet. Men när vi här läser om myten om Plath är den annorlunda jämfört med hur den såg ut då. Här har ändå tidigt etablerats bilden av henne som både fiktiv hjältinna och författare. Plaths dikter innehåller, antyder Hardwick, fula defekter och pinsamheter, något som saknas i The Bell Jar, som bärs av sin kyliga och motbjudande humor. Allt det här kan jag instämma i, utan att det förtar intrycket av båda verken – dikterna och romanen – som något av det viktigaste som skapats under 1900-talet.

 

Det Hardwick underskattar är hur beroende Plath var av tidsandan, att hennes verk så tydligt utgår från en politisk hållning. Det är pacifisten Plath som understödjer oron för världsläget och de mordiska patriarkala strukturer som upprätthåller våldsnormerna. Lika mycket oförståelse visar Hardwick för Bloomsbury-cirkelns insatser, och kan bara uppskatta dem i enskildheter, såsom Virginia Woolf och en av E.M. Forsters romaner (hon nämner inte vilken, men kan näppeligen avse den nyligen utgivna Maurice, som är den hon väljer att diskutera i essän). Woolfs romaner kallas vackra men ointressanta, och får det att låta både rimligt och orimligt.

 

Vidare avhandlas Dorothy Wordsworths självuppoffrande arbete med broderna, och Hardwick ser systerns insats som mer avgörande än hon fått uppskattning för. Sök henne inte inuti dikterna, utan jämte dem, menar hon, och det är ett gott råd: alltför många har sett henne som en influens, en musa, någon som bara kompletterade brodern Williams geniala dikter. Ännu längre i självuppoffring gick möjligen Thomas Carlyles hustru Jane, vars brev Hardwick utnämner till bättre prosa än någon 1800-talsroman. Det är möjligen en hyperbol, även om de utdrag som vi får läsa tecknar bilden av en skarpsinnig och skarptänkt för att inte säga bitsk samhällsobservatör.

 

Vad hände med henne? Hon blev galen, förstås, och det är ju mönstret här, att det inte går att kombinera kjol med klyftigt huvud. Varken på 1800- eller 1900-talet. Ett kapitel handlar om Zelda Fitzgerald. Hennes litterära ambitioner dränktes i självmedicinering, och det förakt som omvärlden skänkte henne bidrog i hög grad till att hon marginaliserades – hennes roman Save Me the Waltz (kommer i ny svensk översättning (Den sista dansen är min) i maj, förresten!) indikerar en stringent skribent, som kontrasterar privatlivets kaos med skrivandets fasta logik.

 

Om något illustrerar Hardwicks essäer hur Woolf i Ett eget rum skapade en metaforisk syster till Shakespeare, en som ödslade sin litterära begåvning på att koka gröt och stoppa strumpor. I en avslutande essä tar hon sig också an några ytterligare fiktiva hjältinnor som befinner sig i beroendeställning. Det är bland andra Hester Prynne från Nathaniel Hawthornes The Scarlet Letter, Hetty Sorrel i George Eliots Adam Bede, samt Tess D’Urberville i Thomas Hardys eponyma roman.

 

Som helhet är det en ojämn bok, vars styrka inte ligger i slutsatserna, utan mer i just den uppmärksamhet Hardwick ägnar sina ämnen. Ibsen-kapitlet är nog det som visar den allra noggrannaste läsningen, men också annars är det fina minibiografier av personer – fiktiva och verkliga – som förtjänar den uppmärksamheten. Men glöm för all del inte bort att vill du läsa mer om till exempel Dorothy Wordsworth och Jane Carlyle går det att plocka fram Virginia Woolfs suveräna The Common Reader – de essäerna finns i andra volymen.