Port, Gurli Lindén, Ellips

Man ska akta sig för att generalisera, men vad är det som gör den finlandssvenska lyriken så djärv och banbrytande – kort sagt, så bra? Det kanske är så enkelt att den har ett okynnigt drag av busighet, eller fräckhet. Det här syns mer sällan till i den inhemska, även om det som sagt blir trubbigt att generalisera. Men det finns ett snett och ohängt leende över de finlandssvenska poeterna. Gurli Lindén är inget undantag.

 

Hon har varit verksam sedan 1973, och kommer nu ut med sin tjugoåttonde bok. Redan på slutet av 90-talet gav hon ut tre banbrytande böcker om Hilma af Klint, långt innan konstnären fick sitt internationella genombrott med retrospektiva utställningar i USA. Men det är som poet jag har läst henne tidigare. Port är en bok som samlar dikter som i berättande form återger saknaden efter en älskad person.

 

Förlust är i sig inget unikt tema för skönlitteraturen – snarare kan man väl säga att det är ett grunddrag, nästan en förutsättning. Saknad och Längtan heter författarens bästa – ibland enda – vänner. Nu befinner sig Lindén – född 1940 – i vad som med en oblyg eufemism brukar kallas ”den sena perioden”. Men det är inget stelt eller ålderstiget över hennes dikter: de präglas av rörlighet, i flyhänt nedtecknade intryck kring den människa som lämnat henne ensam.

 

Flyhänt men också med förankring i en djupt känd erfarenhet. Saknaden är en poets följeslagare, som i en dikt som återger en tidigare förlust, en lekkamrat som var (som) en syster: ”När hon gick föll jag sönder / på hjärtats plats byggde en / okänd fågel sitt bo.” Vad är det för fågel? Den fågel som hackar fram litteratur, kanske. Den fågel som tatuerar in sitt märke på poeten, gör henne till delaktig i de skrivandes släkte.

 

Lindén har genomskådat världen, och hennes dikter saknar idyllen och de blå dunsterna. Det som återstår är en klarsyn av förfärande slag. Bildspråket är på sina håll mer expressionistiskt hetsigt än försonligt – mer störtande än strövande. Jordens förtvivlan ekar inom oss när hon tecknar våra valhänta försök att visa tapperhet inför förödelsen:

 

Jorden, haven, skogarna

allt brinner. När flyttade vi in i

sista dagarnas oerhörda andning

Allting svämmar över av sorg

dagarnas tårar, älvarnas spruckna

stämmor, allting gråter

de förlorade träden, den

förlorade framtiden.

 

Nä, att kräva optimism av den här dikten, det är att begära för mycket. Ändå består skönheten, och det värdefulla i att vårda det vi har innan det försvinner, i en längtan efter att världens mysterier ska uppenbaras och förklaras. Det är en trösterik tanke ändå, att all vår strävan är konstant. Jag är medveten om att i skolans värld är frasen ”det livslånga lärandet” en ryslig kliché, men jag kan inte låta bli att bejaka den tanken, att vi finns på jorden inte för att slå oss till ro när vi uppnår en viss ålder, utan att det finns saker att fortsätta vara nyfiken på även om man passerat den gräns som brukar kallas ”ålderdom”.

 

Omslaget, fint formgivet av Ika Österblad, låter den versala bokstaven ”O” i titeln transponeras till en måne på baksidan – och så fungerar faktiskt dikterna, i att de uppmuntrar samstämmighet och samarbete. Det är inom oss de stora gåtorna huserar, och där finns nya världar att upptäcka hela tiden. Den yttre världen är sällan lika spännande:

 

I mina ådror rinner klart vatten

mina ögon förvandlas

vid tidens kant ser jag

en spiralformad farkost

dina händer sträcks ut

lyfter mig.

 

Dessa dikter är positiva ändå, med eller utan optimism, och innehåller inga summeringar av livsfrågorna. Gott så: i stället får vi bevittna en poet som vistas i det som är i rörelse, i det som hela tiden fortsätter. Där finns dikter som med behärskat ursinne adresserar det orättvisa i att någon måste dö. Ankomster och avfärder avlöser varandra.

 

Vad är den här boken till sist? Storslagen? Nä, långt ifrån. Blygsam? Nä, lika långt ifrån det. Den bärs av kraften av sitt självförtroende, och vilar i den tillit som skapar världen. Det är okynnigt men också värdigt.