Call Us What We Carry, Amanda Gorman, Viking

I boken Don’t Let Me Be Lonely (2004) jämför Claudia Rankine hopp och optimism ur ett amerikanskt svart perspektiv, att hopp är något som för många blivit en oförmåga, något som förötts av erfarenheten av svarta dödsoffer som inte ens blir statistik i vita beslutsfattares medvetande, eftersom de – exemplet är från när George W. Bush var guvernör i Texas – inte kan redogöra för om det var två eller tre vita som straffades för att ha dödat en svart man i Texas. Som reaktion på att svarta agerar för nihilistiskt lyder hennes replik: ”Too scarred by hope to hope, too experienced to experience, too close to dead is what I think.”

 

Men hopp har Amanda Gorman i överflöd. Den dikt hon läste vid Joe Bidens installation i februari i fjol, ”Berget vi bestiger”, blev vida omtalad, och även om den fungerade bättre som retoriskt tal än poesi var det något som gjorde intryck. Den ingår givetvis i den ganska bastanta volym som senare gavs ut, Call Us What We Carry. Och drygt 200 sidor dikter som flitigt anlitar allitterationen blir i längden en mastig upplevelse.

 

I sju delar skriver Gorman om vad som upptar henne och många unga just nu: politik, pandemin, klimatet, krigen, skolan, BLM. Hon återger gärna citat från författare ur en ung persons generiska kanon: Virginia Woolf, Anne Carson, Toni Morrison, Ocean Vuong, William Shakespeare. Men också insnärjda i texterna finns allusionerna, som pedagogiskt noteras i en rik notapparat. Det är också en bok som har vuxit fram efter långvarigt och omfattande samarbete: det avslutande tacktalet som nämner alla som på något sätt varit inblandad i att hjälpa henne skriva boken rymmer 75 namn, om man inkluderar Gud, och nästan alla är för resten kvinnor.

 

Allitteration och ordvitsar dominerar genom hela boken, så att det påminner om tics. När det står ”This book is awake. / This book is a wake” redan på sid 2 baxnar jag nästan. Det följs av ”For what is a record but a reckoning. / The capsule captured?” Missförstå mig inte: det är inget fel på tankarna här. Gorman yttrar saker som är ytterst viktiga, viktade, och riktade; hon säger saker som behöver höras, behöver göras, vill förändring, står för ändring, och hon brinner för livet som hon beskriver med ord som river. Jo, men det blir onekligen ganska krystat här och där, som synes.

 

Igenkänning är viktigt, som när hon skriver ”zoombies” i en dikt om digitala möten under pandemin, eller ”scars and stripes” i en dikt om den amerikanska flaggan. Kul, men kanske inte helt originellt. Essensen i den bekanta dikten ”Berget vi bestiger” bankas ut i de andra dikterna, men någon synergieffekt uppstår inte, snarare en viss syrebrist. Ordförrådet är ganska begränsat, något som kan fungera retoriskt i tal, men som poesi blir det snävt och instängt.

 

När Rankine går i polemik med Emily Dickinsons rad att ”’Hope’ is the thing with feathers” är Gorman mindre självständig: ”Hope is the soft bird / We send across the sea”, lyder hennes beskedliga adaption. Varken i tanken eller i utförandet är hon originell, och det är egenskaper som är förödande i poesi. Hantverksskickligt, ja, men också stelt och livlöst, med tankar som närmar sig pastoralen, eller bara truismen som prisar planetens skönhet. Två klyschiga exempel ur dikten ”Compass”: ”Without langugage nothing can live […] there is no better / Compass than compassion”.

 

Men det är kanske orättvist och orättmätigt att jämföra med Dickinson. Gorman har betydligt mer gemensamt med Walt Whitman, om man ska ta en annan amerikansk röst. Det behöver inte vara en nackdel – alla kan inte skriva lika djupt idiosynkrastiskt originell poesi som Dickinson, och det finns en tid att läsa också Whitman, eller Gorman, för den delen. Så dåligt är det nu inte som mina petiga exempel kan ha gett sken av.

 

Uppfinningsrikedomen är det inget fel på, då Gorman är ivrig att skriva i olika stilar. Här finns dikter skrivna på munskydd och på amerikanska flaggan, dikter där boksidan blir svart och övergår i grått, erasure-dikter eller black out-dikter, dikter som skrivs upp och ned, visuell poesi, hänga gubbe-dikter, maskinskrivna katalogkort, med mera. Det finns också tillfällen när Gorman luckrar upp ordglädjen, när metaforerna och allitterationerna ställs i bakgrunden, som i den långa dikten ”_ _ _ _ _ [GATED]”:

 

Meanwhile, for generations we’ve stayed home, [segre]

gated, kept out of parks, kept out of playgrounds, kept

out of pools, kept out of public spaces, kept out of outside

spaces, kept out of outer space, kept out of movie theaters,

kept out of malls, kept out of restrooms, kept out of

restaurants, kept out of taxis, kept out of buses, kept out of

beaches, kept out of ballot boxes, kept out of office, kept

out of the army, kept out of hospitals, kept out of hotels,

kept out of clubs, kept out of jobs, kept out of schools, kept

out of sports, kept out of streets, kept out of water, kept

out of land, kept out of kept in kept from kept behind kept

below kept down kept without life.

 

Men i övrigt är det sällan lika självbärande. Ambitionen att tänka filosofiskt är lovvärd, men det stannar ofta vid ytliga plattityder. Som bärande metafor fungerar just bärandet – ”to carry” i dess olika skepnader, bildligt och bokstavligt, blir vad dikterna helst illustrerar, gestaltar, exemplifierar. Själva huvudtanken att bättre tider stundar vill jag inte bestrida, då det är ett fint budskap – gärna för mig, men jag önskar också att bättre dikter stundar.