Nattbitchen, Rachel Yoder, översättning Klara Lindell, Norstedts

Amerikanska Rachel Yoder har skrivit en roman om en kvinna som förvandlas till hund. Det är en öppen fråga hur du uppfattar henne – som galen eller sund, men helt klart är det en oförglömlig roman.

 

Är det skämt, eller är det allvar? Är det en metafor, eller är det bokstavligt? En kvinna blir hemmafru när hon blir mamma till en son. Medan pappan är ute på jobbresorna årets alla veckor upptäcker kvinnan – som går under namnet ”modern” – att hon har fått vassare hörntänder. I ryggslutet en knöl, som liknar en svans. Och håret växer vilt: på ögonbrynen, under armarna, på benen, mellan benen. Och så, på nätterna, ger hon sig ut naken i stadens mindre upplysta områden och jagar småvilt.

 

Hon identifierar sig med hunden och byter namn till ”nattbitchen”, och detta är alltså handlingen i Rachel Yoders spektakulära debutroman som också heter Nattbitchen. Den är precis lika vildsint som premissen lyder. Efter att ha tvångsmatats med autofiktion de senaste åren är det befriande att läsa ett så uppenbart fiktivt verk.

 

Eller? I en intervju upplyste Yoder att hennes roman bygger på egna erfarenheter. Det som skildras är hur småbarnsåren förlamar kvinnans intellekt. Hon har en högre utbildning än sin man, men tvingas stanna hemma då hans lön är högre. Eftersom hon har satsat på en utbildning inom konst, medan han är ingenjör.

 

På ett ytligt plan påminner denna roman om Charlotte Perkins Gilmans sublima novell ”Den gula tapeten” (nyöversatt av Amanda Svenssons i mars). Där blir den nyblivna mamman inspärrad i ett rum av sin rationella man – en läkare – medan hon förtvivlat söker utlopp för sin frustration. Är hon galen eller bara någon som reagerar sunt på en osund behandling?

 

Yoder går ett steg längre, och låter sin nattbitch genomgå en fysisk förvandling av nästan lika dramatiskt slag som stackars Gregor Samsa i Kafkas novell ”Förvandlingen”. Även här blir omgivningen mer besvärad av hur de ska hantera någon som går över gränsen. Saker kompliceras av att familjen har en katt, vars öde inte ska yppas här, förutom att hon blänger på den ”precis lagom mycket för att få en yster fontän av mördarglädje att börja porla i bröstet.”  

 

Det här är sannerligen en grym bok, just för att den visar konsekvenserna av snedfördelning i föräldrainsatser. Man kunde befara en förenklad satir riktad mot en oförstående man, men porträttet av honom är mer mångbottnat än så – han är visserligen på sitt rationella sätt tveksam till hennes förvandling, men stöttar henne förmodligen mer än en genomsnittlig make skulle göra.

 

Romanen är grym, men också fruktansvärt rolig. Den iskalla logik och tygellösa intuition som vägleder Yoders skrivande är en utmärkt kombination. Just för att det är så svårt att veta hur mycket man ska lita på mamman: här finns scener som närmar sig det förbjudna, scener som inte går att avfärda, som om romanen på ett omärkligt sätt lyckas balansera mellan det löjliga och det storartade.

 

Hur ska då romanen läsas? Ska vi läsa det som magisk realism, eller att kvinnan hamnar i en psykos? Mot slutet finns en ledtråd, när hon vänder sin blick mot en grupp mödrar: ”blodig i ansiktet, på kinderna och hakan, och vad var det som lyste i hennes ögon? Galenskap? Makt? Extatisk kunskap? Förvildad femininitet?” Med andra ord: det är helt upp till dig hur du uppfattar nattbitchen, men sällan har jag läst något så oförglömligt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2022)