Sug, Cecilie Løveid, översättning Mia Berner, Bokomotiv

Nyligen läste jag en intervjubok med norska författaren Cecilie Løveid, en bok som går igenom hennes författarkarriär och dröjer vid hennes 70-talsromaner. Hon är en sällsynt inrutad författare som på 70-talet skrev romaner, på 80-talet dramer, på 90-talet barnböcker, och på 2000-talet poesi. Det gick att uppbåda en roman översatt till svenska, Sug från 1979, som Mia Berner översatte 1983. Omslaget har tidsenlig färgskala i kitschens tecken med könshår som lagts på rad för att likna ett kön – ganska misslyckat.

 

Så här nästan 40 år senare är det bara att beklaga att bara denna av romanerna har översatts. Mia Berner föddes i Norge, men kom till Sverige under kriget, och skulle två år senare få sitt genombrott med sin skildring av äktenskapet med vildbasaren Pentti Saarakoski, PS: anteckningar från ett sorgeår (en något råare föregångare till Joan Didions My Year of Magical Thinking).

 

Fast, roman, really? Løveid skriver en kort och förtätad berättelse, där hon låter olika individer skildra kärlek, åtrå, besatthet, svartsjuka. Det här är föga originella ämnen för en roman, men stilen är påtagligt annorlunda – eller, för att använda en bra norsk glosa, skeiv, alltså skev, på tvären mot det förväntade. Eller bara ett sätt att skriva som utmanar normerna.

 

Till det ovanliga hör att vi i stället för en sammanhängande berättelse får brottstycken, skisser som hör till prosadikten – ibland i partier som riktar in sig mot renodlat lyriska uttryck. Eller dialog. Och ibland avsnitt som skrivs med versaler. Överlag är det som att Løveid låter en filmkamera svepa över personerna. Dessa personer är Kjersti och Monika, som turas om i att förmedla kärlekens ljuva våndor. Det vaggas och bits och smeks, och kärleksorden regnar inte lätt som sommarregn, utan mer som vårens skoningslösa hagel. Eller som en av Nina Simones mest nedstämda låtar (”Little Girl Blue”, som anspelas på i samlingens sista text).

 

Så här kan då de verbala kärleksutbytena se ut, när både idyll och kris ska gestaltas:

 

- Här och nu på sängkanten ska pannkakorna ätas!

 

- Men om det då bara blir en enda pannkaka av röran,

häxa? Bara en enda fattig pannkaka att äta?

 

- Om det bara blir en så låt den rulla, låt den springa rakt in

i käften på en gris.

 

- Ge mig då hellre din senaste nygräddade dröm det är

mums på morgonkvisten.

 

Det är skrivet med kaos som förebild och inspiration, och Løveids ideal kunde kallas ”det oregerliga”. Det är som att hon vantrivs med prosan som form (hon var också på väg att överge den till förmån för dramat). Karaktärerna förföljs av oroliga drömmar och svartsjuka hustrur. Men skrivandet infriar också Hélène Cixous generösa definition av l’ecriture feminine, alltså ett kvinnligt skrivande, som förhåller sig friare till struktur och ordning, och uppsöker en uppsluppenhet som inte behöver vara sorglös men snarare följsam än sträng i sitt medvetna sökande efter frigörelse och förlösning från patriarkala (tanke)mönster. Där Cixous stjärnexempel Clarice Lispector – som delar initialer och en del annat med denna norska författare – i sin roman Stjärnans ögonblick roar sig med att placera sitt ord (explosion!) med utropstecken i parentes, apterar Løveid två år senare sitt versala ord (BLIXT!) i en annan parentes.

 

Flera av styckena har titel, och en av dem, som handlar om Kjersti, heter morskt nog ”JAG LIGGER INTE MED MÄN SOM JAG KÄNNER FÖR TÄNK OM VI MÖTS IGEN NÄSTA DAG”, där vi också får veta att hon färglägger årets dagar utifrån vad som har hänt:

 

Blått för simning. Rosa för drömmande. Orange för stu-

dier, svart för natt.

 

Jag lägger märke till att hon inte har någon rubrik för kär-

lek. Skulle den vara röd? För Kjersti är kärleken inkapslad i

svart.

 

Att romanen inleds med ett långt citat ur Virginia Woolfs Mot fyren är logiskt: även här finns en teknik som premierar rörelsen mellan olika medvetanden. Løveid skriver associativt, böljande, och har också fått med konstnärsperspektiv. Det är också en oerhört somrig bok. Man simmar i både konkret och bildlig mening: somrigt och sexigt, med andra ord. Det är en bok som leker med både romanformen och med det självbiografiska stoffet, och smidigt undflyr allt som vill snäva in den, inklusive denna försenade anmälan. Men vem har någonsin sagt att bra litteratur har ett bäst före-datum?