Ihågkom oss till liv, Joanna Rubin Dranger, Bonniers

Ifjol nominerades Mats Jonsson till Augustpriset för sin serieroman När vi var samer. Ett paradigmskifte som heter duga. Det skulle inte förvåna mig ett skvatt om vi i år får se Joanna Rubin Dranger nomineras för sin serieroman Ihågkom oss till liv. Även den tar avstamp i den egna familjehistorien, och även här förekommer häpnadsväckande upptäckter om nedtystade berättelser, familjemedlemmar som har försvunnit ur bilden.

 

På tal om bild: boken liknar till sin yttre form ett fotoalbum. På omslaget står en serietecknad version av författaren framför en målning av Anna-Victoria Ingemarsdotter, en teknik som tydligt illustrerar hur hon konsekvent arbetat genom hela boken med olika tekniker. Titeln täcks successivt av slingrande växter, där symtomatiskt nog sista ordet – ”liv” – helt fylls av växtlighet.

 

Dranger, som har varit borta från scenen i flera år efter stora framgångar i början av seklet, har färdigställt en imponerande hybridbok där texten ofta dominerar, men där bilderna hela tiden assisterar och förstärker innehållet. I sin visuella stil erinrar det om Marjane Satrapis redan klassiska Persepolis, men i viss mån även om Art Spiegelmans ännu mer klassiska Maus – en serie vi förstår Dranger får i present som tonåring, och som därför kan sägas ha fungerat som en stark katalysator för hennes berättande, men också för det medium hon väljer att berätta på.  

 

Det är en slags tystnadskultur som Dranger berättar om, om hur nödvändigt det är att lyfta fram människoöden ur glömskan. Ett av ödena berör konstnären Lotte Laserstein, som Fredrik Sjöberg berättat om i essän Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Det blir mycket att hålla reda på när Dranger forskar i sin familjehistoria, men det viktigaste är det allmängiltiga, att hon berättar något som får bäring på allas våra liv. Om inte annat är det krig Putin startat mot Ukraina något som visar hur viktigt det är att vi fortsätter tänka på mänskligheten som något vi delar, inte något som separerar oss. Solidaritet måste sträckas över gränser; den får inte bli förbehållen renodlad nationalism.

 

Bilderna blir nödvändiga för att belysa allvaret i det som berättas, som när hon återger historier från sin uppväxt och tecknar sig själv sittande i mitten av ett stort hakkors – en bild som är lika effektfull som den är hotfull, i sin skildring av den moster som gav henne Maus i present, men som också tog sitt liv några år senare. Det sätt Dranger berättar på är pedagogiskt men inte störande didaktiskt, det vill säga att hon avstår från att föreläsa i förenklad form eller lägga saker till rätta. Visst är hennes bildvärld stiliserad, men det ger innehållet större potential att bli verkningsfullt.  

 

Med hjälp av faksimiler bidrar helhetsintrycket till att göra boken till ett veritabelt museum. Och det är en levande historia som återges. Dranger berättar stillsamt, men inte utan passion, om religiösa och intellektuella gemenskaper. Hon skriver om hur det är att utsättas för påhopp av olika slag, om mellanförskapet, om antisemitismens flexibilitet – alltså att den ständigt tar sig nya uttryck, allt svårare att parera för den utsatte. Beroende på vad folk stört sig på för stunden har judarna alltid fått skulden, visar hon, med starkt fokus på Förintelsen.

 

Det allra bästa med Drangers bok är hur hon involverar sig själv i arbetet. Hon liknar en programledare för tv-programmet ”Spårlöst försvunnen” när hon letar fram avlägsna släktingar som hamnat utanför familjens radar. Men allra mest handlar det om en del av Sveriges historia. När hon tecknar om Sveriges undfallenhet inför nazisterna under andra världskriget blir hon orolig för bokens mottagande: kommer det att bli debatt? Jag hoppas det! Det hon skriver om är inte smickrande, med undantag för några modiga som ihärdigt varnade för nazismen och tidigt tog upp vad som försiggick i koncentrationslägren: systematiska avrättningar. Att hävda att vi saknade insyn i vad som skedde räcker inte som förklaring. Här berättas om Eviankonferensen 1938, som i praktiken medförde att många länder stängde sina gränser för judar. Det här var samma år som novemberpogromen, men också samma år som svenska turistbyråer gjorde reklam för fritidsresor till Tyskland som ”livsglädjens land”.

 

Dranger gör också försiktiga kopplingar till nutiden, till SD:s framväxt och dess kopplingar till nazismen. Men det blir också en gedigen historielektion, som också berättar om ockupationen av Norge och hur situationen var för judarna där. Inte många klarade sig. Hela tiden återförs berättelsen till det privata perspektivet, utan att Dranger skapar en huvudperson (Joanna) som tar för mycket plats. I några korta sekvenser låter hon ändå en erfarenhet komma till liv, i till exempel de lukter som barndomen var så rik på, eller bara något så enkelt som att man drar med fingret i en matta för att titta på dammkornen som virvlar upp … Att koppla erfarenheterna till sitt eget liv är en snillrik teknik, som tillåter de många reflektionerna att röra sig i olika riktningar. Hon tar inte så mycket plats själv, men är nyfiken och enveten i sitt sökande.

 

Det är en tung bok, på flera sätt, och måste nog också vara tung. Den är tung att hålla i, i rent fysisk mening, men det är förstås också tungt att påminnas om vilka skändligheter som krig medför. Titeln – Ihågkom oss till liv – är hämtad från en judisk bön, och betonar vikten att inte glömma. Medan mångas historieintresse verkar dröja vid en osund och toxisk krigsfetischism visar Dranger att det finns annan historia som är värd att uppmärksamma. Hon skriver och tecknar om det mörker som ofrånkomligt blir en följeslagare för den som väljer att inte gå in i den bekväma glömskan, en glömska som hon identifierar som familjens medvetna metod för att hantera sina trauman. Den som glömmer får ljuset i gåva.

 

Men det är inte enbart i kraft av sin angelägenhetsgrad det här är en så exceptionell bok. Den är grundligt researchad, ja, men framför allt är det ett sätt att berätta som gjuter liv i sitt material. Hela tiden följer jag huvudpersonen Joannas häpnad, och jag delar den, och jag viker inte det minsta när hon kastas mellan hopp och förtvivlan i sitt sökande efter svar. Hon får många svar, och det är förstås en truism att hävda att dessa svar inte är tillräckliga.

 

En bildsekvens illustrerar detta väl. En av döttrarna påpekar att boken mamma skriver inte verkar vara så rolig, och att hon borde skriva som sina gamla böcker i stället. Men inget kan hindra mitt intryck att det här är något som kommer att leva längre än Drangers tidigare böcker, att det är en klassiker i vardande precis som Maus och Persepolis, och kanske När vi var samer. Helt enkelt för att Dranger berättar något som är helt nödvändigt: ”Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.”