Sidor

9 mars 2022

Kamerat livet – en samtale med Cecilie Løveid, Katja Schjerven Mollerin, Kolon

I höstas fyllde norska författaren Cecilie Løveid 70 år. I mars är det dessutom 50 år sedan hon debuterade, med romanen Most. Det firas med en fin intervjubok där kritikern Katja Schjerven Mollerin varsamt lotsar oss genom privatpersonen och författaren Løveid. För svenska läsare är hon troligen mindre känd – romanen Sug översattes tidigt på 80-talet – men jag har på senare år fått upp ögonen för hennes lyrik, med en samlingsvolym som utkom 2013, samt den senaste utgivningen, Vandringsutstillinger.

 

Schjerven Mollerin har tidigare skrivit om bland andra Vigdis Hjorth, Susan Sontag och Handke-debatten (den som följde efter att han fick pris i Norge, och den boken borde Svenska Akademien nog ha läst innan de gav honom Nobelpriset något år senare). Det blir här ett samtal om livet och litteraturen, om livet i litteraturen och litteraturen i livet. Titeln härrör från en av Løveids tidiga böcker, där livet blir en följeslagare – en kamrat – som lär oss att vi inte alltid får det som vi vill eller hoppas, men att man får leva med de förutsättningar vi getts.

 


Det är en ödmjuk inställning, och överlag präglas Løveids livshistoria av just ödmjukhet inför livet. Denna inställning underlättas av ett visst klokskap. Redan tidigt i intervjun säger Løveid saker som förtjänar större spridning: ”At mennesket er fritt, er ren innbilning. Kasnkje må vi ha en viss grad av naivitet for å orke livet. […] Mye av det vi drømmer om, er det motsatte av det som er godt for oss.”

 

Med livet som följeslagare pekar Løveid också ut några konstanter i den krets hon själv skapat, alltså den privata kanon. Det ord som fungerar bäst, och som också nämns i boken, är valfrändskaper. Främst bland dessa står konstnärerna Francis Bacon och Lena Cronqvist. Men också filosofen Ludwig Wittgenstein och författaren Marguerite Duras. Gemensamt för de flesta av valfrändskaperna är att de är, med norskans adekvata term, skeva – alltså i någon mån queera. Konsten och litteraturen är en bra plats för att lära sig mer om människans skevhet och skavanker, det vill säga det som gör oss mänskliga.

 

Som intervjuare kombinerar Schjerven Mollering det finkänsliga med det nyfikna, och lirkar upp en livshistoria som aldrig görs snaskig. Man kunde säga att det är en intervjuteknik som utnyttjar både envishet och tålamod. Løveid växte upp hos sin mormor och morfar. Pappan träffade hon aldrig; han var sjöman, och hon är född utanför äktenskapet. Ett ”oäkta” barn, som det heter på skandinaviska – på franska heter det ”naturligt” barn. I boken får vi veta att det inte var lika stigmatiserat under 1900-talets första hälft, bland annat eftersom många unga inte hade råd att gifta sig, men också för att man ibland ville testa innan man gifte sig om det gick att bli gravid. Redan som sjuttonåring blev hon själv mamma till en dotter.

 

Løveid blev ung i slutet av 60-talet, och hon berättar om den politiska kampen som aldrig får se sig avslutad. Det är en kamp för rättigheter och frihet på alla plan, över alla gränser. Där definieras också en ny kvinnoroll, där hon lär sig att gå från undantaget som ”kvinnlig författare” till ett mer normativt synsätt. Det som framträder genom intervjun är en kvinna som verkar sakna förmåga att förvånas. Livet är något som händer, och man kan inte göra annat än att bara acceptera. Det är en sund livshållning, som skapar goda förutsättningar till blygsamhet inför allt.

 

Vi får veta att Løveid som ung skrev en pjäs om Pippi Långstrump, där hon gjorde Pippi, Tommy och Annika till 20-åringar. Det hade varit kul att se vart ett sådant projekt skulle ta vägen, men den är aldrig spelad. (Är det inte på tiden att någon författare utsätter Lindgren för samma behandling som Hjalmar Söderberg fått, alltså vidarediktning kring hennes karaktärer?) Under en längre tid var Løveid firad dramatiker, och har också skrivit ett antal romaner, men har under 2000-talet mest koncentrerat sig på att skriva poesi.

 

Den teater hon föredrar är den som främjar undertext, det som inte alltid behöver utsägas. Därav gillar hon förstås Ibsen, som så suveränt ger publiken (läsarna) chansen att själva upptäcka vad som håller på att gå galet. Den moderna teatern lider av ”taldiarré”, säger Løveid frankt, och lyfter fram pjästexter som bevarar hemligheterna (som Ibsen). Senast har hon arbetat med en pjäs om Sylvia Plath, men också med en diktsamling som ska heta Piggeple.

 

Det här är en utmärkt introduktion till en av vårt grannlands mest spännande författare, och det vore utmärkt också om det fanns fler översättningar att tillgå. I boken diskuterar Løveid med Schjerven Mollerin på lika villkor om hur tillfälligheterna styr våra liv, men det blir också ett samtal om mode, psykisk ohälsa, om sorg, om jämställdhet, om skratt, om missförhållanden. Olika ingångar prövas, och man hamnar på intressanta ställen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.