Det finns åtskilligt att säga om klassikerna, och om vad vi ska ha dem till, om deras användbarhet i vår egen tid. Ska vi vårda dem som monument, placera dem på piedestaler och se upp till deras okränkbara storhet, eller ska vi plocka fram dem som samtalspartners för egna huvudbryn? Jag är inte helt säker på vad jag föredrar: att gå all in i omfamnandet av dem som våra likasinnade är något vi inte är betjänta av, samtidigt som vi nog inte ska överdriva dem som anomalier.
Som kommentar finns nu en ordentlig volym med dikter av franske symbolisten Stéphane Mallarmé. Fransk 1800-talspoesi har för vårt språks vidkommande mest handlat om Baudelaire och Rimbaud, något som i mångt och mycket handlat om i vilken grad de har utövat inflytande på svenska poeter. Mallarmé har förblivit en doldis för andra än specialintresserade och finkännare. I hög grad beror det nog på att översättningar har saknats, utöver spridda skurar i antologier och tidskrifter (jag stötte på honom i ett tidskriftsnummer av Artes under 90-talet när jag pluggade litteratur). I Anders Olssons bok Läsningar av INTET från 2000 finns en utsökt essä om honom.
Denna bok, Dikter, innehåller diktsamlingen Poésies, ursprungligen från 1887 och med ytterligare några senare införda dikter, samt den protomodernistiska dikten ”Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen”. Axel Englund har översatt, och att tillägga att han gör det ”med den äran” vore en underdrift; han har tidigare med stor framgång översatt bland annat Coleridge, men det här är en slags bedrift att överföra en så sträng metrik till godkänd svenska på ett idiom som inte dammar av det drygt hundra år långa tidsavståndet. Det är också en ordentlig tvåspråkig volym, med guldsnöre som läsaren med fördel kan foga in vid sin favoritdikt, utförlig kommentarsdel och ett matigt efterord, där den som vill grotta ned sig i tekniska aspekter kring översättning får sitt lystmäte.
Den pedantiskt plitande Mallarmé kan te sig otidsenlig, men hans vision av dikten som det omöjligas konst tilltalade förstås de modernistiska författaren. Det är ju allmänt känt att modernismen kallas ”den sena ankomstens litteratur”, så vem kan klandra den för att vara en smula bitter över att inte vara först med något.
Och för den delen, hur otidsenligt är egentligen Mallarmés idiom? Den typ av estetik han förordar har djupa rötter i det tidiga 1800-talets romantiska poesi, och den som vill kan förstås läsa Vilhelm Ekelund som en svensk Mallarmé några årtionden senare, och lite längre fram förstås Rut Hillarp och Paul Andersson och Bruno K. Öijer, och varför inte yngre förmågor som Elis Burrau – alltså, de som i omfattande mening blir ärkeromantiker.
Samt Edgar Allan Poe, förstås, som ägnas en av samlingens hyllningsdikter (den andra ägnas Baudelaire). Lustigt nog hävdade franske författaren Jules Renard att Mallarmé var oöversättlig till och med till franska, medan Harold Bloom som bekant menade att Poe nog skulle ha fungerat på engelska bara någon hade haft vänligheten att översätta honom först … För Poes rykte var som starkast bland franska 1800-talsförfattare, och Mallarmé lånar friskt från de stämningar Poe frammanar i sina dikter. Poe var dessutom mer mångsidig än han fått erkännande för i Sverige, som nästan enbart ser honom som skräckförfattare. Mallarmés beundran för Poe sträckte sig så långt att han lärde sig engelska i avsikt att översätta honom. Det ledde till en livslång tjänst som gymnasielärare i engelska, ett yrke han inte verkade ha fallenhet för, vare sig pedagogiskt eller ämnesmässigt.
Även om Mallarmé själv hävdade vikten av det opersonliga – en slags föregångare till T.S. Eliots ”det objektiva korrelatet” – är hans poesi påfallande subjektiv i sitt sätt att förmedla känslor. Det är en djupt pessimistisk dikt, minst sagt. Englund väljer ofta en saktmodig rytm till diktraderna, och det är nog ett gott val. Känslorna kommer fram, i sakta mak, men desto mer emfatiskt:
Solen, glatt cymbalguld av nävar irriterat,
slår plötsligt till den nakenhet som emanerat
ouppblandad från min svalka, pärlemorvit,
när du så otacksamt förflöt, den härskna natten
på min hud, ovetande att min kröningsrit
var smink blott, dränkt i glaciärers falska vatten.
Det tål att påpekas att redan under sin samtid betraktades Mallarmé som obegriplig (se Jules Renards omdöme ovan) – ett stigma för mången god poesi – och därför ska nog inte nutida läsare ta betäckning inför strofer som dessa. Man kan också välja att bara läsa dem för dess säregna skönhets skull. Det är ett teatraliskt tonfall som fungerar oväntat bra också i vår tid. Bra passar också ”tärnings”-dikten, som på ett ytligt plan verkar vara skriven av en helt annan poet, men som på ett sätt kanske bara var resultatet av ett infall när poeten gavs friare händer också typografiskt – då blir resultatet så här uppsluppet lekfullt, men med bevarat allvar. Modernistisk är också den tidigare skrivna ”ptyx”-dikten, där han uppfinner nyordet ”ptyx” bara för att kunna fortsätta rimma på ”onyx”, ”Fenix” och ”Styx”. Likväl som romantikens gränsöverskridande anspråk och bifall av revolten finns här en dragning mot det extrema.
Även om Mallarmé mer än gärna vistas i de mest abstrakta av tankevärldar låter han verklighetens konkreta intrång göra sig påmint med sina duster och dunster (ibland också odörer). Det finns med förankringen i verkligheten också en dikt om en skomakare, en del blomsterprakt, och två bedårande dikter om solfjädrar, tillägnade hustrun (med benägna tolkningsförslag av Englund i kommentarsdelen). I sonetten ”Vårens återkomst” finns också en stämningsmättad rörelse som inte har åldrats med obehag:
Av sjuklig vår har vintern vemodigt förjagats,
en årstid för seren konst, vintern, tankeklar;
mitt väsen i vars blod ett svårmod råder har
av maktlöshetens långa gäspningar försvagats.
Nog går det att låta sådana rader göra intryck. Är det stelnad litteratur? Nja, jag skulle nog hellre hävda att det är en fråga om temperament, att vi för att kunna läsa behöver kontextualisera, och återknyta till just romantiken. Att steget från Mallarmé till Coleridge – knappt hundra år – inte behöver vara större än steget från Mallarmé till oss – lite drygt hundra år. Det som krävs är en känslighet för det romantiska idiomet, att kalibrera ens läsning inför en viss typ av hyperbol som vi kanske trott oss ha gjort oss oberoende av. Men varför skulle vi förvägra oss denna mottaglighet för det högstämda? Om vi kan läsa Rilke fortfarande, vilket jag med viss objektivitet ändå vill hävda, borde vi kunna läsa också Mallarmé.
Då får man ha visst fördrag med tjatigheten om azurn som kodord för himlen, likväl som upprepade tankebanor kring dödsångest, andras falskhet, sterilitet, kvävande kärlek, och impotens av allehanda slag – främst förknippad med skrivandets misslyckanden och det fruktlösa i skrivakten. Och för att läsa med behållning krävs nog också att du aktiverar en viss självömkan (som synes: bara förtjänster). Refrängen lyder: förgängligt! gagnlöst! omöjligt! På tal om det: notera de frekventa utropstecknen! Återigen en romantisk trop. Liksom troheten mot ledan. Det vore frestande att diagnostisera diktjagets olika uttryck som depression:
– Himlen är död. – Mot dig skall jag nu skyndsamt ila!
O materia, ge martyren hjälp att slå
grymt Ideal och Synd ur hågen för att vila
bland mänsklig boskap, lycklig på en bädd av strå,
ty där vill jag, då hjärnan slutligen är tömd
som sminkkrukan som slängts på marken, intet värd,
och konsten att klä upp idéers gråt är glömd,
lugubert gäspa mot en dunkel hädanfärd …
Detta ur dikten som heter just ”Azurn”, och bli inte förvånad om jag varsamt placerar mitt guldband just där.
När Poésies utkom 1887 var det i en upplaga på 47 exemplar, och man får hoppas att denna milt sagt försenade svenska utgåva får större spridning. Inom kort utkommer också ett urval prosa i Hillevi Norburgs översättning, så det vore kanske inte helt missvisande att kalla 2022 för ett Mallarmé-år. I blygsam skala, förstås. Men också väldigt tilltalande för oss som inte kan få nog av en allvarligt syftande litteratur, en litteratur med anspråk, om än den har som mål att utplåna sig själv och endast vara lojal mot det ogenomförbaras poetik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.