Välsigna dottern, Warsan Shire, översättning Judith Kiros, Aska

Skulle du be en relativt ung person idag nämna tre poeter är det troligt att hen skulle säga Rupi Kaur, Amanda Gorman och Warsan Shire. Gärna för mig. Shire blev allmänt känd när hon 2016 deltog på Beyoncés album ”Lemonade”, och samarbetet har fortsatt. Hon är en idag 34-årig somalisk-brittisk poet, född i Kenya och uppvuxen i England, men bosatt i USA. Nu utkommer boken Välsigna dottern på Aska, ett förlag som går från klarhet till klarhet, och det är Judith Kiros som har översatt. En bra sak: förlaget presenterar översättaren på innerfliken – större förlag, se och ta efter!

 

Boken utkommer samma dag på engelska, under den något längre titeln Bless the Daughter Raised By a Voice in Her Head. Shire samlar egna erfarenheter med andras, i ett kollage röster som etablerar ett veritabelt körverk. Bland dessa röster, som ofta kopplas till migration och mellanförskap, tillhörighet och hemlöshet, jäkt och rastlöshet. Shires förra bok, Lära min mor att föda, utkom på just Rastlös förlag.

 

Denna rastlöshet är näppeligen mindre idag. Jag har de senaste veckorna ibland ifrågasatt vad jag håller på med: att läsa och skriva om böcker när det är krig känns meningslöst och på gränsen till provocerande. Men samtidigt finns kriget i alla mina tankar, så kanske läsningen då blir ett sätt att hantera det som är ovisst och jobbigt, utan att erbjuda simpel eskapism eller lättfärdig förströelse. För kriget må belägra oss mentalt, även vi som inte utsätts för en bokstavlig invasion, men med ständiga grubbel om för- och nackdelar med ett medlemskap i NATO, eventuella vinster med att rusta försvaret i händelse av att ryssarna får för sig att angripa oss (sannolikhetskalkyler har inte alltid mycket med faktisk utgång att göra). Och Shires dikter erbjuder något som inte är eskapism, för hon skildrar de efterverkningar av krig, i form av flyktingströmmar, till exempel.

Hennes exempel är kriget i Somalia. Och allt fortgår ju även när Ukraina försvarar sig mot Rysslands attacker. Det vill säga: klimatkrisen väntar inte. Coronakrisen väntar inte. Vi må bara vara förmögna att hålla en tanke i huvudet samtidigt, men det vore i så fall förödande för klimatet, om vi inbillar oss att vi under kriget ska unna oss att inte försöka lösa också detta krux.

 

Shire skriver en dikt som har ena benet stadigt fäst vid populärkultur, med anspelningar på allt från Gloria Gaynor till Britney Spears, och det andra benet lika stadigt fäst vid verkligheten, vid de högst påtagliga utmaningar vi ställs inför. Hennes dikt blir inte därmed splittrad, snarare fungerar dessa förmenta ytterligheter som ett kitt mellan de enskilda dikterna, totalt ett femtiotal av ganska kort snitt.

En av dem har redan blivit klassisk, tack vare Benedict Cumberbatchs inläsning. Det är den något längre dikten ”Hemma”, ursprungligen från 2009, som fungerar som samlingens ryggrad. Det är en stark prosadikt, där Shires temperament är som mest framträdande och som mest framstående:

 

Jag vill hem, men mitt hem är hajens mun. Hem är en pistolmynning. Ingen skulle lämna sitt hem om inte hemmet jagade dig mot stranden. Ingen skulle lämna sitt hem förrän hemmet är en röst i ditt öra som säger – gå, spring, nu. Jag vet inte vad jag har blivit.

 

Det här är starka grejer, och ännu starkare är det förstås i original, och även om Kiros är en kompetent översättare lyckas hon inte helt fånga den unika känslan för ljud som Shire är i besittning av (och som kanske var anledningen att Beyoncé sökte upp henne). På engelska skriver hon:

 

I don’t know where I’m going. Where I came from is disappearing. I am unwelcome. My beauty is not beauty here. My body is burning with the shame of not belonging, my body is longing. I am the sin of memory and the absence of memory.

 

I Kiros översättning tappas den fiffigt ljudliga sammankopplingen av belonging och longing, som görs till ett centralt tema för hela boken:

 

Jag vet inte vart jag är på väg. Där jag kom ifrån försvinner. Jag är ovälkommen. Min skönhet är inte skönhet här. Min kropp brinner med skammen att inte höra till, min kropp längtar. Jag är minnenas synd och minnesfrånvaron.

 

Ändå ska inte Kiros arbete dömas ut: hon lyckas återskapa ett tonfall som är varsamt men inte milt, behagligt men inte behagfullt. Dikterna handlar om att ständigt jaga och att ständigt känna sig jagad. Välsignelsen och hoppet görs då till de starkaste instanserna av alla, och som huvudperson finner vi en kvinna som kallas Hooyo, vilket ordlistan upplyser oss om betydre ”moder”. De metaforer som används är ganska vidlyftiga, och närs av en aggressiv desperation, som när hon lattjar med surrealismens favorittroper.  

 

Shire är förstås uttalat feministiskt, ett begrepp som håller på att bli urvattnat i våra dagar. Men Shires behandling är inte anfrätt av privilegier eller mättnad, utan hon skriver en dikt som pulserar och söker förändring och förbättring. Så ersätter hon de 72 jungfrur – eller Surier – som utlovas inom islams lära, i en dikt om ett barn som torterades till döds i London år 2000, med ”72 tillgivna mödrar / som varligt torkar hennes lilla kropp med ull mjukare än hud.” Det är en vacker vändning, i denna uttrycksfullt politiska dikt.

 

Jag ska villigt erkänna att jag hade ganska lågt ställda förväntningar, efter att ha följt hur Rupi Kaur och Amanda Gorman slagit igenom med en poesi som med förlov sagt är ganska tunn och utslätad. Det här är av helt annan kaliber, vill jag hävda. Integritet och övergrepp blir de två polerna varifrån Shires dikter utspelar sig, och det är en dikt som rör sig i många olika riktningar. Så kan en dikt till exempel visa revanschbehovet hos kvinnor som behandlats illa:

 

Det året packade fruarna i min familj hemliga resväskor,

kikade mot ytterdörren, fumlade med tändvätskan.

 

En av dem knivhögg sin man i skrevet, sade

att det var värt det för misstron i hans ögon.

 

Bitchars hysteri kallade männen det.

Naturlig reaktion namngav kvinnorna det.

 

Det är skickligt gjort att inte helhetsintrycket blir splittrat, för det här är sammanhållet och bra, och ofta är de enskilda dikterna starka i sig, även om det är för helhetens skull den här boken ska läsas. Från början till slut, och då dröjer man nog helst en smula just vid dikten ”Hemma”.