En berörd park, Daniel Mårs & Charlotte Qvandt, Aska

Tillvaron är präglad av och styrd av dubbelheter, eller man kunde säga berörd av det dubbeltydiga. Paralleller och antiteser är oundvikliga instanser i våra liv, och hellre än att sträva mot att låta det ena dominera kan vi försöka få dem att samexistera på lika villkor. Detta med det dubbla slår mig när jag börjar läsa En berörd park, som är den andra boken samskriven av poeterna Daniel Mårs och Charlotte Qvandt. De har gett ut två respektive åtta egna verk, förutom Flockmatrisen som de skrev tillsammans 2019.

 

En nödvändig fråga: varför poesi? Alltså, vad är det som ger poeten mandat att yttra sig i poetisk form? Snarare än att se det som att Mårs och Qvandt helt förlitar sig på varsitt temperament verkar de låta sina röster glida in i varandra, så som bör ske i genuina samtal. Vem som säger (det vill säga: skriver) vad är inte det väsentliga. Det är en samsyn som förefaller råda i hur de tar sig an det poetiska hantverket, ett intryck som förstärks när man betänker hur de skriver när de ger ut egna böcker: sparsmakat, koncentrerat, med en inre dramatik som förs fram känsligt och varsamt.

 

I deras fall rör det sig nog om en vilja att bejaka och befrämja dubbelheten. Det finns ett solitärt diktjag, som råkar ut för ett övergrepp – en våldtäkt i en park. Förloppet skildras kliniskt, med någon som utsätts för det som river itu själva tillvaron. Gör den dubbel, kunde man säga: ”Jag formade / en målsökande förlamning”, lyder diktjagets metod. Men det kliniska övergår också i en lyrisk tonart, och genomför en svår balansgång. För detta äckliga kan väl inte gestaltas på ett språk som anammar skönhetsideal?

 

Våldtäkt är en ojämförlig erfarenhet. Därför är det så osmakligt när det relativseras – senast av programledaren för Melodifestivalen, Oscar Zia, som beskrev ett genrep i termer av att han blivit våldtagen (kunde läsas på Aftonbladets hemsida, men formuleringen togs begripligt nog bort efter mer moget övervägande). På konkret nivå skildras våldet, skadorna, konsekvenserna, hur den drabbade försöker ta sig samman.  

 

Eller vad då ”ta sig samman”. Det är en stor kliché att säga till någon: ”ta hand om dig”, men det är samtidigt så språket fungerar på ytnivå. För samtidigt är det ju det mest omtänksamma man kan säga till någon annan, att be att hen tar hand om sig. Svårt blir det, eftersom det är ett jag som påverkas och förändras, med en försämring som är både ytlig och djupgående, men framför allt att den upplevs som konstant.

 

Mårs och Qvandt korsklipper vardagens trygga rum med våldets ogästvänliga ställe. Deras bok är kort, och påminner om det gamla välsignade LP-formatet, som var så utsökt kalibrerat för popmusik: 35 minuter. När CD:n slog igenom ändrades alla förutsättningar, och skivorna proppades av dels längre låtar (treminutersnormen svällde till fem onödiga minuter) och dels fler låtar, där utfyllnaden bestod av låtar som aldrig hade platsat med en kortare speltid. Fördelen med det tidigare formatet var förstås att det uppmuntrade till flera omlyssningar, men ärligt: vem orkar lyssna gång på gång på skivor som fylls av längre låtar och mediokra extraspår?

 

Här blir det en avsevärt starkare samling än Flockmatrisen, som även med sina ambitioner var trevande och sökande. Här har ambitionerna nått sin destination. Bilderna låter det konkreta och det abstrakta existera samtidigt, utan att det skapas behov att minska någonderas inflytande. Här finns många ögonblick med stark lyskraft. Hos Mårs och Qvandt är dikterna generellt korta, men raderna gnistrar ofta till, flammar upp i enstaka rader.

 

Dessa enstaka rader förekommer ofta i dikternas avslutande faser, och kan se ut så här:

 

Jag lägger en ny understämma

 

Denna stund är också gjord av glas

 

Faller som ett djur som inte vet att det faller

 

Jag söker efter hörn

som kan kasta min skugga

 

Detta uttryck passar i en bok där diktjaget blir både reducerad och själv bidrar till reducerandet. De bilder som frammanas är tunna men inte utspädda; dikterna blir sparsmakade men inte knapphändiga. Det finns en klar innebörd i orden, och en lika klar utveckling mot något ännu mer bestående. Mitt råd, nej, min uppmaning, blir att detta författarpar fortsätter söka sig mot det som utvecklar. Poesin som konstform är inte fast och fixerad. Mårs och Qvandts dikter är hårdtuggade (ja, de skriver om tänder), och de bearbetar sitt material i en pågående process, där dikten sker i samklang med bearbetningen, skrivs i lojalitet med upplevelsen och efterdyningarna.

 

Då finns viljan att uppgå i något annat, något hälsosammare, eller bara om att våga fortsätta. Därmed utmynnar det i ett koncentrerat ja – hållfast och pålitligt och vackert.