om er mamma & om mig, Lina Bonde, Förlaget

Med sin debut tecknar snö från 2020 visade finlandssvenska Lina Bonde prov på en förmåga att kombinera finstämdhet med råhet i queera sexskildringar. Som hon själv skrev i en presentation på Förlagets hemsida var det ”en långsam uppgörelse med andras blickar och mina egna, ett vacklande feministiskt uppror”. Nu utkommer en andra bok som infriar några av debutens löften: om er mamma & om mig handlar om en planerad graviditet med flickvännen Ale.

 

Autofiktionen är tydligt utskriven – Ale har dessutom samtyckt till att Bonde skriver om henne i fiktiv form. De befinner sig i Berlin, och Ale är svartklädd och tatuerad. Eftersom hon är något äldre bestäms att diktjaget ska bära barnet i sin livmoder. Hon uttrycker längtan efter barnen – att det ska bli flera stycken tas för givet – men denna längtan parar sig med rädslan. Det handlar om det som kunde ha blivit och kanske borde ha blivit. Men en graviditet för ett lesbiskt par är inte helt oproblematisk.

 

Det kostar pengar, avsevärda summor, som redovisas i listform. Där skönjs en viss bitterhet inför faktumet att inte tillhöra en hetero-majoritet, där kostnaden står på noll. Not till homofoba läsare: har du någon gång tänkt på ordet privilegier?

 

Mer än något annat är det här en kärleksförklaring till Ale, som är titelns ”er mamma”, och Bonde saknar inte en viss känsla för humor: ”i natt hade vi sex / troligen blev ingen gravid”. Deras kärleksidyll  förvärras under processen när du försöker skaffa barn. De inleder en vänskap med en bög som levererar sperman till dem, och så förs den in i diktjaget med spruta på toalettgolvet. Men det går inte som de tänkt.

 

I den mån den här boken har problem är det att spänningsmoment saknas, för själva premissen är så tydligt exponerad redan vid inledningsfasen, att det inte blir något av vare sig relationen eller graviditeten. Ändå finns det en vemodig ansats i detta skrivande. Ett problem som paret ställs inför är också den obekväma frågan: hur bereder man plats för barn i något som redan är fullkomligt?

 

Ibland spaltar Bonde upp dikten över boksidan som två motstridiga röster. Det som annars lätt blir ett tröttsamt maner fungerar oväntat bra här – kanske eftersom berättelsen är så följsam mot ambivalensen. För varje försäkran finns en fotnot – ibland bokstavlig – som avslöjar att förhoppningar bärs av skör ovisshet och någon gång rentav av lögn. Dessa tillfällen då vi betonar att allt är finemang, vad var det Ibsen kallade dem? Livslögner …

 

Då är det rentav motiverat med spalterna:

 

ni finns                     i tanken

redan

 

känslan av

att välja

utan

                                  att ha ett val

alla val                      blir så fel

 

Även om förloppet är förutsägbart finns det en viss dramatik i frågan varför det gick så här. Ale förblir tyvärr ganska otydlig, hur mycket diktjaget än följer henne med förälskad blick. Det är en fin kärlekshistoria där barnlängtan på något sätt infiltrerar och stör. Kärleken tog slut bara. Det är ju inte något helt oväntat. Någon gång kastar Bonde in tillbakablickar, en bekant metod från skrivskolor, men även detta lyckas hon göra verksamt och motiverat och avlägsnar därmed spår från det konstruerade. Det sker när diktjaget minns första kyssen med Ale: ”hennes tungpiercing / mellan mina tänder / som ett ankare”.

 

Bonde tecknade snö i sin förra bok, och här tecknar hon ett stort emfatiskt kanske. Det är faktiskt ganska snyggt gjort.