Efterbörd. Om äktenskap och skilsmässa, Rachel Cusk, översättning Niclas Hval, Bonniers

Med sin trilogi Konturer, Transit och Kudos fick brittiska författaren Rachel Cusk ett slags genombrott även i Sverige. Det är inte svårt att förstå varför: hon skriver en intelligent prosa, tar upp ämnen som rör relationer och konstnärligt skapande. Man ska inte underskatta den svenska läsande klassens intresse i kulturfrågor, eller dess behov av intelligent skrivna romaner. Jag var först lite skeptisk till dessa romaner, men trilogin har helt klart övertygat mig, och om inte det skulle räcka kan hennes senaste, Andra stället, få vem som helst på andra tankar.  

 

En självbiografisk essä föregick romantrilogins tematik. Aftermath har fått den lite olyckliga titeln Efterbörd på svenska, när den översattes 2020 (den utkom 2012 på engelska). Om romanerna var berättelsen är det här då sanningen. Eller så lyder intentionen – sedan är det väl en annan sak om detta infrias, om det inte även här blir ett tillrättaläggande, att också verkligheten är i behov av att formas till just en berättelse.

 

Hon berättar i åtta kapitel om sin separation från mannen. De har två gemensamma barn och kan inte komma överens om vårdnaden. Därmed bryter Cusk mot den tilldelade rollen där man skiljs som vänner, och hon bryter också mot kontraktet som stipulerar att man inte får hata sin partner förrän skilsmässan är ett faktum. Det blir också en bitter och oresonlig skilsmässa – en fejd, helt enkelt. Där en utomstående ser en framåtrörelse vid en skilsmässa menar hon att hon rör sig bakåt, mot något trasigt och oanvändbart. Bitterheten syns också i hennes blick på andra, lyckligare familjer, där hon skyller på Bibelns Josef som gick med på att gifta sig med den gravida Maria. Där börjar hon rentav låta som en gnällig gubbig post-metoo, som menar att män måste tillåtas vara män och inte behöva avmaskulinisera sig.

 

Barnen har varsin favoritsysselsättning. Den ena lägger pussel, den andra bygger korthus. Båda representerar olika sätt att hantera osäkerheten och skapa kontroll över en besvärlig situation. Och Cusk? Hon skriver denna febrilt kontrollerade prosabok. Det är förstås bara en illusion att det bara är fiktionen som är vinklad och putsad.

 

Jag uppskattar mer och mer Cusks skrivande, som konstant är upptaget med att styra mot försök och inte vara tesdriven. Det handlar mer om att förstå än att plädera, och även om det finns fiendskap mot mannen blir det inte klarlagt vari denna består. (Den som är skvallersugen kan säkert leta upp sakförhållandena i brittisk press, där boken väckte debatt när den kom ut.) Det blir då ett skrivande som i bästa mening vidgar världen, för att använda Harold Blooms definition av stor litteratur.

 

Cusk är också pionjär, och visar att bra författare måste vara modiga. Hon jämförs ofta med Virginia Woolf, och även om det låter lite slappt – kan en kvinnlig författare någon gång skriva intelligent prosa och slippa denna jämförelse? – måste det betonas att Cusk långt ifrån är någon epigon. Hon står för något eget, och som läsare kan man bara inspireras av modet att följa de egna ingivelserna, i ett skrivande som vågar tänka själv. Det borde vara självklart, men är ack så ovanligt: de som gör egna analyser är de jag beundrar mest, de som inte låser fast sig vid skolor och teorier.

 

Då kan Cusk också hitta tillfällen att göra ovanliga ingångar till feminism:

 

Den feminism som jag levde efter var i själva verket de manliga värderingar som jag i all välmening fått av bland annat mina föräldrar – pappas värderingar i drag och mammas kvinnofientliga värderingar. Alltså är jag ingen feminist. Jag är en självhatande transvestit.  

 

Vad menar hon? Jo, genom att bli den som försörjer familjen tar hon på sig den traditionellt manliga rollen – hon beskriver det som att hon byter kläder med sin man. Hon skärskådar, fäller domar och skonar ingen – allra minst  sig själv. Som författare har hon också en sällsynt förmåga att uppfinna lämpliga bilder, bilder som ter sig självklara i efterhand, som när hon återger hur rymdstationer regelbundet behöver en knuff ut i atmosfären för att de sjunker ner mot jorden och att en kvinna på samma sätt kämpar mot en gravitation, den biologiska konformismen. Men det är också en författares ansvar att se symbolik i det som annars passerar förbi (det kan vara en utdragen tand – aj! – eller något annat prosaiskt, som i händerna på en sämre författare hade blivit övertydligt eller plumpt).  

 

Utan att det känns intimt berättar hon om hur hon svälter sig, och att det beror på att hon efter skilsmässan förnekar sig njutning. En författare har också ansvar att vara en god iakttagare av andra, något vi får många goda exempel på. Där finns en tillfällig hyresgäst som måsta avhysas när han börjar sjunga i trädgården på nätterna endast iförd – i bästa fall – sina kalsonger. Där finns mot slutet också en diskussion av de tre männen X, Y och Z, där man förstår att Y är psykoterapeuten som befinner sig mittemellan den gamle mannen X – såret och traumat – och den nye mannen Z – läkedomen och den eventuella framtiden.

 

Cusk använder exempel från Agamemnon och Klytaimestra, liksom Antigone och Kreon. Det är en ärlig och svidande bok, och min enda invändningar är väl att översättningen ibland är mindre koncis och effektiv än originalet. Hon skriver i balans mellan det kortfattade och det välutvecklade, medan hon inte låter helt konsekvent på svenska, utan oftast en aning för omständlig.