Kvinnor som pratar, Miriam Toews, översättning Erik Andersson, Rámus

En kliché som ofta dras fram är att verkligheten överträffar fiktionen. Kanadensiska författaren Miriam Toews har valt att koncentrera sig på ett sådant verkligt fall i sin roman Kvinnor som pratar. Den handlar om en by i Bolivia, befolkad av mennoniter, en protestantisk frikyrka som lever avskilda från omvärlden. I detta spansktalande land talar de lågtyska, och kan inte kommunicera med omvärlden. Kvinnorna är analfabeter.

 

Premissen är att under några år våldtar männen i byn kvinnorna på nätterna, efter att ha drogat dem med belladonna. Först efter att ha förkastat vidskepliga förklaringar att det är spöken eller Djävulen som har utfört övergreppen reagerar de och kallar hem en man som hamnade i exil i England efter att föräldrarna visat upproriska tendenser. Mannen, August Epp, talar engelska, och ges i uppdrag att föra anteckningar när kvinnorna samlas för att besluta vad de ska göra: antingen bo kvar och försöka försonas, eller ta sig därifrån och planera hämnd. Under två koncentrerade dagar, 6-7 juni, låter Toew denne Epp rapportera omständigheterna.

 

Därför liknar romanen ett protokoll över en historia som känns både märklig och välbekant. Tyvärr är ju de händelser som skildras inte helt unika, utan bara alltför vanlig. Det bör tilläggas att romanen utkom 2018, men var färdigskriven året innan #metoo lanserades över världen. Därför ter den sig nästan profetisk, i synnerhet när kvinnorna yttrar den bekanta frasen ”inte alla män”. De patriarkala strukturen bidrar också till att förminska brotten, genom att benämna våldtäktsmännen ”besökarna”. Jämför för all del hur media fortfarande har en benägenhet att skriva om våldtäktsfall där förövaren sällan ges agens, utan det är fullt fokus på att en kvinna ”blev våldtagen”, när det borde stå att ”man våldtog kvinna”.

 

Toew skriver med något som kunde kallas bitskt vemod. Det är en på många plan udda roman, som upprätthåller ett spänningsfält mellan det dokumentära och det påhittade. Att August Epp skriver på engelska skapar också viss förvirring när man läser romanen i svensk översättning. Givetvis kan inte Erik Andersson, som är en minst sagt kompetent översättare, lastas för det, men det blir några lager som distanserar kvinnornas dialog på lågtyska som förmedlas av Epps engelska när den dessutom överförs till svenska.

 

Ett universalord blir då ”Narfa”, som ordagrant betyder nerver, och som fungerar som avskräckande term för en av kvinnornas oförmåga att handskas med tillvaron efter övergreppen. Det kan liknas vid ångest, PTSD, depression – eller bara att inte kunna vare sig tänka eller agera logiskt.

 

Toews är själv uppvuxen i en mennonitfamilj, och det är tydligt att hon skriver utifrån ett personligt engagemang. Att hon gör en man till tolk är en finurlig berättarteknisk finess, då han inte helt är en outsider då han levde i byn tills han var 12. Men han är en man, och han talar engelska, och kvinnorna hånar honom också för att han är boklärd och ingen riktig bonde. Toew utgår från ett autentiskt fall som utspelade sig mellan 2005 och 2009. Det framkom att åtta män var skyldiga till våldtäkterna, i flera fall nära släktingar till kvinnorna, och de dömdes till långa fängelsestraff. Detta förhindrade inte att övergreppen fortsatte i kolonin. För så ser verkligheten ut, och det är inget en roman kan åtgärda, i synnerhet inte en roman som liksom denna väljer något annat än det strömlinjeformade berättandet: här ställs saker på sin ända, och frågorna som väcks är intrikata. Men det är också en roman med vissa drag av thriller, som kan påminna om Peter Weirs film Vittne till mord, som utspelade sig i Amish-miljö.

 

Vad är då alternativen? Ja, antingen förlåta eller hämnas, som sagt. Det är om detta kvinnorna resonerar. Är förlåtelse en fråga för filosofin eller för religionen? Det som komplicerar kvinnornas förfaringssätt är att deras tro betonar förlåtelsen och icke-våldet. Det här visas i ett replikskifte mellan Ona och Salome, två av de röststarka kvinnorna:

 

[E]n av Onas tidigare idéer var att angrepp mot barn, på grund av dess totalt oförsvarliga karaktär, borde tillhöra en egen kategori där enkom Gud kan ge förlåtelse, och att Ona tycks tro att det står i hennes makt att skapa en ny religion.

   Ona invänder stillsamt att hon inte alls tror det. Hon tror inte på makt, helt enkelt, eftersom makt gör människor grymma.

   Salome inflikar: De som har makt eller de som inte har det?

 

Genom att välja striden – det här är ingen spoiler eftersom vi redan har facit – revolutionerar det också kvinnans ställning i kolonin, med krav på att flickorna ska få lära sig läsa och skriva. För deras föräldrar är analfabeter. Konflikten består i att kvinnorna vill bevara sin tro, men samtidigt skipa rättvisa. Det är inget självklart beslut, när det handlar om repressalier eller kärlek. Kompromissen lyder: perspektiv. Det är inte frågan om att glömma eller förlåtelse i enkel form, för ingen genuin förlåtelse är enkel.

 

Toew definierar sig som icke-troende, delvis på grund av de saker som hon upplevde under sin uppväxt i denna religiösa enklav. Ändå bärs hennes roman av denna religiösa tanke på förståelse för det som är svårast att förlåta. Förståelse, och i slutändan någon form av försoning, kanske rentav förlåtelse. Genom kvinnornas samtal nyanseras bilden och svåra beslut måste tas, för om de beslutar sig för att lämna byn finns inga kvar som kan lära de kvarvarande männen goda värderingar. Men frågan lyder också om det verkligen ska vara kvinnornas ansvar att lära männen hur de ska uppföra sig (svar: nej).

 

Det förhållningssätt som gestaltas i den här romanen liknar det Marilynne Robinson uppvisar i sina romaner om den fiktiva staden Gilead, allra senast i Jack, som kom på svenska i fjol och vars porträtt av huvudpersonen som Joel Halldorf skrev så fint om i Expressen för några veckor sedan: ”Känsliga själar som inte tycker sig förtjäna människors kärlek eller ens uppmärksamhet. Som drar sig undan och förstör, så att människor inte ska göra sig några illusioner utan se dem som de usla varelser de tror sig vara.” Nåden når också dessa människor, visar den religiösa Robinson, och i förlängningen också den icke-religiösa författaren Toew.