Trots allt. Samtal om Coronapandemin, Ferdinand von Schirach, Alexander Kluge, översättning Martin Törnebohm, Lindelöws

Hur trötta är vi på Corona vid det här laget? Ganska snart har två år gått, och inte mycket har underlättats eller ens lättats. Vi har fortfarande restriktioner, på vissa plan värre än tidigare. Visst, vi har fått vaccin, men sjukdomsfallen grasserar. Om något har väl en viss utmattning brett ut sig, där vi inte längre registrerar statistiken – om man inte är haverist åt endera hållet.

 

Boken Trots allt tar oss tillbaka till pandemins begynnelse. Det är mars 2020, och Alexander Kluge och Ferdinand von Schirach skriver en messengerchatt under en för- och eftermiddag. Brevformatet var ju populärt i DN för tiotalet år sedan, när de rutinmässigt lät äldre farbröder fylla sida efter sida med självupptagna utgjutelser över efemära bekymmer. Så sker inte riktigt här: båda är pigga, nyfikna, genuint intresserade av att föra samtal och mötas i en ärligt redovisad diskussion. Kluge är regissör och författare, och Schirach är jurist och författare – de tillhör olika generationer, men möts som jämlikar. Bra tumregel: inom konsten och kulturen är ålder lättare att ha överseende med än annars.

 

Med hänvisningar till tidigare katastrofer i mänsklighetens historia diskuterar de de hastigt uppkomna omständigheterna. Som jurist är Schirach noggrant tveksam inför förhastade slutsatser. De diskuterar den svenska modellens förtjänster och brister, och påminner att alla åtgärder är experiment. Många var ju snara att döma ut Sverige. Och nu? Det har väl avstannat för alla, förutom för Lena Einhorn och de 22 lärjungarna.

 

Schirach och Kluge resonerar kring överlevnad, hur läkare vid olyckor och krig tvingas fatta beslut som överskrider etiken. Vem ska räddas, om valet står mellan en 92-årig frisk individ och en sjuk 25-åring – i synnerhet när den yngres chanser till överlevnad är lägre än för den äldre? Intuitionen skulle nog ändå välja den yngre. Men hur man än väljer blir det ”fel”.

 

Problemet med svåra sjukdomar som covid-19 är att de levandegör teorier. När hypoteser övergår i reella situationer blir svaren otillräckliga. Där kommer konsten in. När katastrofer inträffat tidigare har teodicé-problemet aktiverats: hur kan Gud passivt bevittna sådana hemskheter? Men varför skulle en Gud ingripa och vad skulle hen göra när det är vi människor själva som har sabbat allt? Det är ju bara att läsa i Jesajas 24:e kapitel:

 

Jorden sörjer och vissnar,

hela världen förtorkar och vissnar,

jordens höjder förtorkar.

 

Jorden har vanhelgats av dem som bor där:

de har överträtt lagarna,

kränkt rätten,

brutit det eviga förbundet.

 

Därför fräter förbannelse jorden

och de som bor där får bära sitt straff.

Därför blir jordens invånare färre,

bara en liten rest blir kvar.

 

De använder Boccaccio som exempel, den pest som gav honom ingivelsen att skriva Decamerone. Vad konstnärerna gör: spekulerar, utan att falla för frestelsen att bli spekulativa.

 

De diskuterar farhågorna som lockdown medför. Blaise Pascal visste redan på 1600-talet ”att människans olycka beror på en enda sak: detta att de inte kan stanna i lugn och ro i ett rum.” Ändå är jag inte helt övertygad om att vi mår bra av de mentala och fysiska stillestånd pandemin har skapat. Redan 2020 varnar också Schirach för att vi kan göra oss mer eller mindre beroende av alla inskränkningar och börja normalisera dem: ”Auktoritära strukturer kan bli bestående, människor vänjer sig. Erosion är en långsam nednötning, ingen plötslig händelse.”