The Death of Francis Bacon, Max Porter

Konst är ofta en tvekamp mellan ordning och kaos, mellan symmetri och frihet, mellan begränsning och gränslöshet. Jag vet ingen bildkonstnär som tydligare illustrerar dessa konflikthärdar än brittiske Francis Bacon. Hans målningar är helt oförglömliga, och även om det är lönlöst att gradera: säg en 1900-talskonstnär som har varit viktigare eller skapat mer obönhörligt drabbande konst.

 

Författaren Max Porters senaste bok utgår från Bacon, och närmare bestämt hans sista dagar. The Death of Francis Bacon är en kort meditation, där sju tablåer visar vad som sker under hans sista dagar. Snabb sammanfattning: i trots mot läkarnas rekommendationer åker den 82-årige Bacon till Madrid våren 1992. Han ska träffa sin senaste älskare, men astma och njurproblem skickar honom till akuten och intensiven, där han aldrig uppvaknar utan dör efter sex dagar. En nunna vid namn Mercedes sköter honom.

 

I Porters version är Bacon både ömsint och vulgär, och detsamma gäller systern, som kallar honom Piggy och avslutar varje session med frasen ”Instanta descantar” (försök vila). Han minns sitt liv, och olika händelser och olika vanföreställningar passerar revy. Han fantiserar om Mussolini, om mordet på Julius Caesar, om tidigare älskare – där fanns åtskilliga, eftersom han hade en benägenhet att med Oscar Wildes ord dinera med pantrar (läs: sex med grovt kriminella män). Han var en kaosig individ, och även om en av romanens refränger lyder ”Just the painting” går privatlivet inte att frikoppla från målningarna. Dessa målningar vibrerar av en neurotisk pendling mellan harmoni och uppbrott. Porter väljer sju målningar – ej namngivna – som ingång till samtalen mellan Bacon och Mercedes, motsägelsefulla och motstridiga samtal.

 

Det rör sig inte om regelrätta samtal heller. Bacon rör sig mellan medvetenhet och dröm, mellan fantasi och verklighet, mellan utslagenhet och hyperkoncentration. Det är en inre monolog, där språket rör sig hetsigt, och ibland slås sönder och blir obegripligt. Som prosaexperiment är det modigt, när Porter åskådliggör något av den konstnärliga processen. Där ingår ett slag mellan självförhärligande och självironi i en alltid klarvaken rastlöshet, i ett driv som kastar Bacon hitåt och ditåt i sjuksängen.

 

Porter har tidigare skrivit romanen Lanny, ett körverk i fablernas värld, där ordmassorna rörde sig friskt böljande – riktigt lika experimentell är han inte i den här kortromanen. Han har också skrivit sorgearbetet Grief is the Thing with Feathers, som sammanförde privat sorg med Ted Hughes poesi. Den gick utmärkt att läsa även för den som inte är helt inläst på Hughes, medan The Death of Francis Bacon nog ter sig svårbegriplig om man inte är förtrogen med konsten och konstnären. Det är å andra sidan lätt åtgärdat: det finns fina biografier (bland annat en helt ny av Mark Stevens och Annalyn Swan), och i spelfilmen Love is the Devil gestaltar den briljante Derek Jacobi den jagat härjande och härjade konstnären.

 

I projektet ingår att Porter själv kliver in och kommenterar sitt skrivande, med avsiktsförklaringar. ”Will you take out any really daft bits?” frågar Bacon. Porter skriver:

 

   It’s an attempt to get art history out of the way and let the paintings speak.

   It’s an attempt to hold catastrophe still so you can get a proper sniff at it.

 

Allvarligt: det här borde inte funka. Max Porter försöker skriva som Bacon målar, och den typen av försök är dömda att misslyckas, då det så lätt blir ansträngt och sökt. Ändå läser jag med behållning, med nyfikenhet, med förtjusning, och blir imponerad av hur både respektlöst och respektfullt han närmar sig monumentet Francis Bacon. Det underlättar för att vi som läser ska göras delaktiga i det som utspelar sig, någonstans mittemellan dödskamp och dödsförsoning. Då kan prosan tillåta sig att bli lika våldsam som målningarna, och det är svidande elegant gjort, och vackert på ett sätt som utmanar våra invanda skönhetsbegrepp – typ som Bacons målningar alltid gör.