Djuriska, Johan Espersson, Natur & Kultur

För två år sedan debuterade Johan Espersson med Kungsbacka ultras, om ungas vilsenhet och olycklig kärlek. Sådant har skildrats förr, men det var skrivet med ovanlig frenesi, och även formmässigt var framställningen annorlunda, i ett skrivsätt som närmade sig lyriken. Nu utkommer bok nummer två från denna yngling (ännu inte fyllda 30, med andra ord), och det är novellsamlingen Djuriska.

 

Den inledande novellen knyter an till debuten, med titeln ”Roma ultras”. Här är det en pojke strax över tio som följer med föräldrarna på en fotbollsmatch i Rom. Laglojaliteten kan bytas mitt i en match. Där ser man! Anledningen här antyds vara att pojken, som har en Inter-tröja på sig, ser hur Roma-fansen beter sig – det maskulina i sin prydno – och där presenterar sig också det djuriska som den tematiskt uppbyggda samlingen anger.

 

Vad är det djuriska? Det som helt enkelt finns inom oss. Där ingår driften att tävla. Men det är ju det manliga beteendet, och det är oftast män, eller låt oss säga pojkar i varierande ålder, som Espersson intresserar sig för. Det manliga beteendet är ju styrt av aggressioner, som bara finns där. Fotboll och tennis är givna idrottsmässiga delar i denna normalisering av kraftmätningar, där kampmoment premieras och konkurrens ses som något gynnsamt.

 

Oftast befinner vi oss i Göteborg med omnejd. Ett både geografiskt och könsmässigt undantag är min favorit, ”Min älskade älg”, om en kvinna i Stockholm som har oroande drömmar där hon jagar en älg som hon förstår är hennes man. Kvinnans man heter Pascal, i en kanske övertydlig hyllning till Isak Sundströms band (i debutromanen fanns en del referenser till ett annat Sundström-band, Skriet).

 

Varför är det en så bra novell? Helt enkelt därför att den inte vill lägga sig till rätta. Kvinnan lever ett inrutat liv som biljettförsäljare på T-centralen, och närmar sig något djuriskt i hur tillvaron luckras upp av de störande drömmarna. Hon försöker nå fram till Pascal, men han viftar bort hennes farhågor. Därmed skapas förutsättningarna för ett drama som ställer saker på sin spets, som sammankopplar neurotisk besatthet med  erotisk mani. Det är en novell som irriterar och bekymrar, inte minst genom att den är skriven med sådan insikt och insyn, samtidigt som det finns en viss distans till kvinnans belägenhet – som om hennes oro vore akut och samtidigt överdriven. 

 

Esperssons metod är inte så oäven. Han lyckas skriva med en nästan disträ blick på tillvaron. Det kan te sig lite lojt, nästan lättsinnigt – men det är samtidigt en vinnande stil, som gynnar hans uppsåt att säga något väsentligt om hur mänskliga instinkter är beroende av det djuriska. Det är också befriande med noveller som inte omedelbart rättar in sig i den stipulerade dirty realism som Raymond Carver verkar ha tvingat majoriteten av svenska novellister till.

 

Den mallen blir alldeles för förutsägbar, medan Espersson förordar slump och tvehågsenhet. Allt blir inte så direkt mättat med innebörd och tydligt markerad symbolik att avkoda; det blir ofta inte ens särdeles koncentrerat. De oväntade inslagen, de avgörande händelserna, blir novellernas kraftcentra. Att tvingas fatta beslut blir en del av den djuriska faktorn, där vi tvingas konfrontera varför vi väljer vissa saker och väljer bort andra. Mellan sveket och kompromissen utspelar sig flera av novellerna. Då blir det planlösa också något som liknar livet, och ger bra indikationer på vad som konstituerar en realistisk litteratur, att det på något sätt liknar verkligheten.

 

Låt gå för att det någon gång blir statiskt, och i synnerhet i några av de längre avslutande novellerna blir det tröttsamt, men överlag är det en ansats som bådar gott inför framtida verk. Espersson kan sägas vara både nonchig och pretto, med sitt ohämmade och respektlösa angreppssätt samtidigt som det finns sofistikerade referenser till André Malraux och Nguyên Huy Thiêp. En kännare, kunde man utbrista, men i så fall en kännare som inte gör så stor sak av sin kunskap, och det är förstås sympatiskt. Vad mig anbelangar får han gärna fortsätta smyga in Isak Sundström i nästa bok.