Sorte sonetter, Klaus Høeck, Gyldendal

Sonetten är den idealiska diktformen. Tillräckligt kort – 14 rader – för att tvinga fram förtätning, och tillräckligt lång för att tvinga fram ett innehåll som säger mer än till exempel den överskattade haikun. Det är inte förvånande att så många poeter fascineras av sonetten och vill skriva vidare i en tradition som har anor från senmedeltiden, och det ligger något både anspråkslöst och pretentiöst i att ta sig an denna form.

 

Klaus Høeck har av litteraturkritikern Frederik Stjernfelt kallas ”systemdiktarnas systemdiktare” (givetvis en ära att få heta så speciellt i Danmark), och han gav ut sin samling Sorte sonetter 1981. Dessa 60 traditionellt bundna sonetter är skrivna 1977, i anslutning till de sonetter han gav ut riktade till Ulrike Meinhof. Gyldendal passar på att återutge Sorte sonetter nu, när drygt 40 år har gått, med motiveringen att det här är dikter som fortfarande appellerar unga läsare. Høeck hör till grafomanerna i skandinavisk poesi, är fortsatt produktiv och gav så sent som i fjol ut storverket Password, en prisbelönt samling.

 

Med ett tidstypiskt omslag kan man fundera: vad är angelägenheten hos denna samling svarta sonetter nu? Ömsom inleds de med namnet ”Yasir Arafat”, ömsom med frasen ”Sorte September”, och det är en okritisk hyllning till Arafat, dåvarande PLO-ledare och förgrundsfigur i palestiniernas befrielserörelse mot israeliska staten. Att glorifiera Arafat var kanske mer passande då än det är nu – han avled 2004 – och verket ingår i en svit politiska dikter av Høeck, där han också passade på att hylla till exempel Meinhof och Che Guevara. Att marken är fortsatt minerad syns från senaste månadernas exempel när Sally Rooney och Emma Watson engagerat sig i Palestinafrågan, inte utan att möta starka protester.

 

Som sonettdiktare gör sig Høeck beroende av nödrim och överklivingar (enjambment), där vi ställs inför sönderhackade radbrytningar som ”mo/dermælk” och ”fød/selsdag”. Det är något som hör till hans signum, och stör man sig på sådant finns inte mycket att hämta här. I mina ögon tillför det en viss charm: härtill är han nödd och tvungen, liksom.

 

En annan egenhet är att den tredje strofen – den efter sonettens traditionella volta mellan rad 8 och 9 – ibland är ett kursiverat inskott, så att rad 8 fortsätter som om inget hänt på rad 12. Det kan se ut så här:

                     

                                          Tal

ikke til mig om terror og maf

 

maskinpistolerne men disse til

hvilken syvende tredje anden en den

femte fjerde tredje anden en den

 

ia, mens et helt folk udryddes. Jeg vil

dække alt dette med sort gaze og

tænde et lys for retfærdigheden.

 

Ja, Høeck vill tända ett ljus för Arafat, för sanningen och rättvisan. Det må kallas naivt, eller så kallar man det omsorg. Som vänsterorienterad poet påminner han om en annan skandinavisk grafoman med ett verk som också sträcker sig över tiotusentals sidor, alltså den ett år yngre svenske Göran Sonnevi (som ju också skrivit en hel del sonetter). Även Sonnevi har på senare år fått se återutgivning av sina äldre böcker, dels de sex första samlingarna i volymen Dikter 1959-1972, och dels boken Det omöjliga, som först utgavs 1975.

 

Sanningen och rättvisan är stora anspråk, och det är en både anspråksfull och ledig poesi som Høeck skriver. Här finns bensinsonetter och Molotov-dikter som kan sägas romantisera revolten i sig mer än våldshandlingarna. Han skriver om 70-talets terrorism, utan att glorifiera våldet, och återvänder till OS i München 1972:

 

Sorte September, da I åbnede

det syvende segl i München, trådte

engelene frem og blæste i deres

basunger og blod, hagl og røg blev res

 

ultatet.

 

Det handlar om pengar som fördriver både religionen och politiska ideologier, så Høecks kritik siktar mer än något annat in sig mot kapitalismen. Vad konsten och i förlängningen poesin ska åstadkomma är att förändra världen, och träffa hjärtat hos folket med annat än maskingevärskulor, med ordens icke-våld.