Håll skeppet sjunkande!, Pekka Särkiniemi, Rönnells

Håll skeppet sjunkande är ett lysande motto för ett antikvariat, dömt att segla i motvind med läckande skrov i tider som ter sig allt bistrare för boken. Allt fler verkar överge sina bokhyllor i hemmet och hellre lyssna på ljudböcker i hörlurar i den mån det finns ett intresse att ta del av andra berättelser än de som förmedlas av tv-serier.

 

Bland Sveriges allt färre överlevande antikvariat har Rönnells en särställning. Där råder kaos och ordning i trivsam symbios. Bland medarbetarna finns Pekka Särkiniemi, som har skrivit boken Håll skeppet sjunkande!, utgiven på det egna förlaget. För Rönnells är ju mer än bara en boklåda där man kan trolla bort tid när man gör besök i huvudstaden (adress: Birger Jarlsgatan 32), och hitta saknade böcker av Duras och Hillarp till exempel. De har också en evenemangsavdelning och ett eget förlag, som bland annat gett ut patafysik och Bodil Malmsten.

 

För evenemangen ansvarar Särkiniemi. I boken, som är en självbiografisk essä följd av några spridda loggboksanteckningar från senare år, berättar han om en del av dessa tillställningar. Till exempel när Johan Jönson läste hela sin riktningstrilogi en vecka för fem år sedan, nästan 4 000 sidor poesi, med allt tunnare röst som mot slutet var nära att falla sönder i gråt. Historien börjar våren 1990 där Särkiniemi får anställning efter en annons som endast lockat två sökande. Den andra sjappade när lönen inte var tillräcklig. Själv blev han kvar.

 

Första arbetsdagen kommer en ung man i turban in och frågar desperat efter Persiska antologin, baron Eric Hermelins egensinniga översättningar av poesi från medeltiden. Det var Christian Falk. Så berättas i anekdotisk form om sällsamma möten på antikvariatet, men också en del om inställda möten, författarbesök som uteblir. Missöden förekommer också, kraschade hårddiskar och hyror som ska betalas trots att ekonomin åderlåts. Allt återgett på ett tonfall som är nyfiket och entusiastiskt. Sällan har jag läst en så obotligt optimistisk bok.

 

Kanske det krävs ett visst mått av envis optimism för att orka hanka sig fram på ett antikvariat, i en verksamhet som är dömd att jobba i motvind mot kapitalisterna som huserar i området – Rönnells ligger inom räckhåll för Stureplan – och där blir antikvariatet en udda figur som kanske fungerar som en påminnelse om att pengar är en svulst som inte får vara fullt heltäckande. En anarkins utpost, och det är också anarkin som präglar en del av verksamheten, såsom patafysiken, med Claes Hylinger i spetsen, och 60-talets skojfriska poesi med Åke Hodell i en annan spets.

 

Evenemangen innebär också en del musik, konserter som hotar att gå över styr, och en del upptåg. Det skjuts med luftgevär på en improviserad skjutbana i butiken – av någon anledning är det en bok av Björn Ranelid som hamnar i skottgluggen … Men boken visar också att för att en verksamhet som ett antikvariat ska överleva krävs att det görs relevant, väsentlig och intressant för en större allmänhet än de närmast sörjande. Rönnells har gjort sig oumbärliga, där det medfarna bidrar till det älskvärda med stället: ”Vi har sluppit vara rädda om inredningen, eftersom det mesta är slitet och lagat med gaffatejp.”

 

Den här boken irrar och byter spår, men hålls ihop av kärleken till läsning. Och till människor. Oavsett bakslag går livet vidare ändå. Särkieniemi berättar om att gå in i väggen för femton år sedan, hur det blir en varningsklocka som han därefter tvingas lyssna till. Och så är det: entusiasm är en stark drivkraft, men ibland blir den för stark för människan att bära.   

 

Förlagsverksamheten inleds kring år 2000, och innebär förstås en del motgångar också, men inte minst en del unika utgåvor. Denna bok är förstås också unik, inte bara för att den är så oförställt optimistisk. Här finns en kärleksförklaring till boken och till läsandet, som många borde ta del av. För när läsning gör Särkieniemi så här pigg och entusiastisk, då frestas man att säga: ”I’ll take the same as he had!”