Den förtvivlade humanisten. Nio essäer om Sven Delblanc, [red] Lars Ahlbom, Carlsson

Det finns ett öde som drabbar nästan alla författare: glömskan. När de dör försvinner deras produktion, och läsarna som en gång varit entusiastisk har en benägenhet att också trilla av pinn. Med ytterst få undantag går det för dem som det gått för Sven Delblanc. Nästa år har han varit död i trettio år och under den tiden har hans position i den svenska litteraturhistorien inneburit en allt hastigare förflyttning ut i förskingringen.

 

I drygt tjugo år har det litterära sällskapet som ägnar sig åt hans författarskap ändå arbetat för att motverka denna glömska. Hittills med ganska magert resultat, får man nog säga. I höst utkom dock en fin antologi, Den förtvivlade humanisten, där man samlar ambitiöst hållna texter om Delblanc, och där några av mina absoluta favoritskribentter, såsom Håkan Lindgren och Jenny Maria Nilsson, bidrar med lite annorlunda infallsvinklar.

 

Lars Ahlbom, som också är redaktör för boken, inleder med att ta fasta på att Delblanc blivit övergiven: ”bortglömd och högaktuell” är titeln på hans essä. Vi påminns att det har skrivits sex avhandlingar om honom, vilket nog får betraktas som en indikation på att han inte är fullständigt åsidosatt. Han fick också ett av de första Augustprisen, för självbiografin Livets ax 1991. Ahlbom framställer honom som en humanist som pendlar mellan auktoritär ordning och ansvarslös frihet. Men måste frihet vara ansvarslös, och rentav egoistisk. Ja, jag befarar att han har rätt i det.

 

Vidare i boken finns retoriknestorn Kurt Johannessons bidrag, där vi kastas tillbaka till den svunna tiden då Joyce, Eliot, Ekelöf och Rilke var obestridliga giganter som man dyrkade okritiskt. Dyrka dem för all del, tänker jag, men dyrka dem kritiskt i stället. Men jag önskar att jag slapp tala om glömskan, och det önskar nog de som skrivit i den här boken också.

 

Jenny Maria Nilsson skriver personligt om en författare som levde i mörker, och med en underkuvande religion som orubblig fiende. Hennes text balanserar ytterligheter i en stark kategorisering av familjen. Delblanc, som skrev två självbiografiska böcker i livets slutskede, var onekligen förtryckt av sin far. Nilsson anger två möjliga familjekonstellationer, där man som individ antingen tillåts växa eller falla sönder.

 

Håkan Lindgrens text är pigg och provokativ i bästa mening. (Ni som inte brukar läsa Lindgren, till exempel i Axess och Svenska Dagbladet: han är en retsticka.) Här fokuserar han på en mindre känd Delblanc-roman, Grottmannen från 1977, varifrån han hittar ett upplyftande citat: ”Svensk konst har aldrig varit vuxen. Nu är den ett övergivet, skrikande barn.” Nog låter det som en underbar uppgörelse med svensk mentalitet, vars infantila drag nog snarare har förstärkts sedan 70-talet. Den här texten är skriven i Delblancs anda, och som sagt, retstickan triumferar även under 2000-talet när Lindgren skriver att ”Sverige är landet där författare får beröm för vad de stryker, inte för vad de säger.”  

 

Han visar hur ett Sverige utan civilkurage gärna samlar sig kring idéer som kan vara utbytbara, men att medborgarna själva saknar kärna. Exemplet finns redan hos Kierkegaard, som menade att allmänhetens mening kan bli så tongivande att den blir ingens mening, det vill säga att när man följer en opinion är det inte innehållet i sig som är det viktiga utan hellre att markera att man följer andras åsikter.  

 

Bo Larsson tar upp stafettpinnen om Kierkegaard, och Christer Enander skriver likt Nilsson tidigare om mörkret hos Delblanc. Han ger prov på omläsningens skördar, i hans fall Änkan, en roman från 1988 som stämplades som tantsnusk och fick nedgörande kritik. Om Lindgren är ambivalent i sin läsning av Grottmannen är Enander odelat positiv till Änkan – men betyder det att jag inspireras att söka upp någon av dessa romaner av Delblanc? Nja, vad jag minns läste jag högst någon av hans böcker när jag var ung, rimligen den populära Kära farmor som jag tror fanns i föräldrahemmet. Jag blir inte helt övertygad om att jag i dessa tider borde lockas läsa dessa romaner.

 

Däremot kan jag gott tänka mig att leta upp en av de sista, Slutord, som skrevs när Delblanc diagnostiserades med elakartad skelettcancer och låg på sitt yttersta. Magnus Halldin skriver varsamt inkännande om denna tunna bok, och avstår från överord eller argument för författarens återinrättande i centrum av en svensk kanon. Det är en bok som förbereder en för döden, och hur gör man ens det? Det vill jag gärna veta.