Sidor

16 dec. 2021

Trofast och ädel natt, Louise Glück, översättning Stewe Claeson, Rámus

En vanlig fråga inför ett respekterat författarskap lyder: var börjar man? Det är både förståeligt och onyttigt att ställa den frågan. När jag hittade fram till Virginia Woolf började jag med Vågorna, hennes ojämförligt svåraste och mest experimentella roman. Klarar man den klarar man allt. Med de flesta författare kan man börja lite var man vill, och skriver de sviter på tre, fyra eller sju böcker har jag gjort det till en vana att inte läsa dem i ordning.

 

Med Louise Glück, förra årets Nobelpristagare, kan man förstå att en potentiell läsare blir fundersam. Hon har gett ut tretton diktsamlingar, där den senaste, Winter Recipes from the Collective, kom förra månaden. Debuten skedde redan på 60-talet, men de fyra första har fortfarande inte översatts till svenska, medan däremot sex av de återstående nio finns tack vare ett växelbruk mellan Jonas Brun och Stewe Claeson. Nu utkommer på Rámus den näst senaste på svenska, Trofast och ädel natt, och det är Claesons tur att bidra med överföringen. Det ska sägas att båda behåller det något robusta i Glücks tilltal, en slags rejäl ironi som är svår att motstå.

 


Titeln är svåröversatt: Faithful and Virtuous Night är en ordlek där ”night” samspelar med ”knight”, alltså natt och riddare. Det är annars en allvarlig historia där Glück som vanligt arbetar med ett material som utgår från det egna livet men skapar en viss distans genom att uppfinna en manlig konstnär som persona och diktjag. Här är det den åldrande poeten som fattar pennan, men filtrerar sin röst genom konstnären.

 

Glück har ett förrädiskt tonfall, som kan te sig enkelt och nästan konstlöst. Det ser så oansenligt och nästan platt ut, men innehåller bråddjup, lömska passager av dubbelbottnade innebörder. Myt och verklighet korsar varandra i dikterna, och det lyriska formatet ger ibland vika för renodlade prosadikter. Ålderdomen ger henne tillfälle att ge plats för de stora insikterna, och en nostalgi för barndomen. (Not: nostalgi är död vävnad, har Malcolm McLaren informerat oss om, och vi borde lyssna på honom.) När gamla människor blir löjliga beror det ofta på denna fälla: att idyllisera sitt förflutna. Glücks konstnär gör sig skyldig till detta en del.

 

Men hon vänder på denna trop, den lyckliga barndomen, och visar att den också kan härbärgera kusliga ögonblick. Auden har föreslagit att stora konstnärer behöver uppfinna det sår som alstrar den stora konsten som de har inom sig, men att det alltså är en medveten handling att skapa sin olycka, i en brist som konsten hämtar sin energi ifrån. Hos Glück finns det en variant av denna poetik, i den långa titeldikten som visar konstnären som ung valp:

 

Otålig, är du otålig?

Väntar du på att dagen skall ta slut och din bror återgå till boken?

Att natten skall komma tillbaka, trofast, ädel,

och laga, helt kort, sprickan mellan

dig och dina föräldrar?

 

Här läste jag fel första gången, och trodde att sprickan fanns mellan föräldrarna, att barnet såg en skilsmässa igångsättas, men i själva verket var sprickan separationen mellan honom och föräldrarna.  

 

Även om Claeson är en kompetent översättare är det något som sker när Glücks helamerikanska idiom ges svensk kontext. Den typiskt amerikanska poesin saknar i stort sett motsvarighet på svenska – alltså att vår poesitradition inte riktigt har utrymme för den typ av samtalsinriktade dikt Glück ägnar sig åt. Den pratighet som dikterna uppvisar vore lätt att missta för brist på fokus, men i själva verket skriver hon i en lång tradition av resonerande dikt, som inte riktigt går att hitta på svenska. Möjligen för den som orkar läsa Artur Lundkvists långa dikter, men även om han är en underskattad poet är han ju sällan lika bitskt rolig som Glück.

 

Det är roligt att läsa när hon tar till orda i dikter om nattens mörker. Det är nätterna som ger oss de avgörande stunderna, då beslut fattas. Blygsamhet är ofta falsk, men hos Glück är det en blygsamhet som paras ihop med kategoriska utsagor. Att läsa henne är ett stort äventyr, men påminner oss också om vad poesi ska finnas till för. Den är ett motgift mot de förfärliga klichéer vi umgås med dagligen, genom att utsätta oss för nyhetsrapportering, clickbaits och ett offentligt språk som skrapar sönder all estetik.

 

Louise Glück är definitivt ingen vän av det vördnadsfulla, utan leker friskt med ens förväntningar på seriös poesi. Hon skriver distanserat, men samtidigt med full insikt i verklighetens vedermödor. Hon skriver en dikt som tigger om att bli nedplockad från piedestalen och tillämpas på det vardagliga. Hon skriver en cerebralt sinnlig poesi, om en sådan paradox kunde tillåtas. I en av de längre prosadikterna, ”En avkortad resa”, finns en vacker berättelse om ett litet barn som sjunger en sång för konstnären när han har satt sig för att vila på en trappa. Barnet knäböjer och nynnar något han uppfattar som en kaddish, den judiska bönen för de döda: ”När herrn hör detta nästa gång, sa hon, kommer orden inte att vara lika skrämmande, ifall herrn kommer ihåg att första gången ni hörde dem var det en liten flickas röst som sjöng den.”  

 

Här finns denna gest också illustrerad i en underbar dikt från Cornwall, om det dis som omger barnet och blir en symbol för något ouppklarat, eller om det är demensens dis som avses, att det når barnet för att förvarna om kommande minnessvårigheter: ”Som när en gardin dras undan från en utsikt / klarnade ibland diset, och så var leken över.” Diset blir en nödvändig påminnelse om att en viss oskärpa är nödvändig också för den mest precisa konsten. Men det är också så att de olika tiderna existerar simultant, som T.S. Eliot lärde oss i Burnt Norton: ”Time present and time past/ Are both perhaps present in time future/ And time future contained in time past./ If all time is eternally present/ All time is unredeemable.”

 

Så, var börjar man? Mitt råd: botanisera själv bland de här sex hittills översatta böckerna. Vad man än börjar med får man bara syn på en del av det som gör Glück så storartad. I den här boken skriver om hur en sorg breder ut sig i konstnärens inre. Är det en stor sorg? Nej, den är beskedlig, varsam – mer vän än motståndare. Här får vi lära oss att vi ska leva med sorgen, ta emot den och göra den till just vår vän. Så fungerar hennes dikt som vägvisare till större och viktigare insikter.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.