Den svenskspråkiga popjournalistiken har länge närt en aversion mot teorier, och även om härföraren Andres Lokko under 2000-talet ivrigt har förfäktat anglosaxiska bidrag i genren ska vi inte glömma att han under hela 90-talet i sitt flaggskepp tidskriften pop habituellt förde fram överdriften att valfri raplåt hade mer att säga om samhällsutvecklingen i USA än hundra doktorsavhandlingar i ämnet. Det må vara hur det vill med den saken, men det ena behöver inte utesluta det andra.
Sven-Erik Klinkmann från Vasa har åtskilligt att bidra med. Senast i våras med en intressant studie av BobDylan, och tidigare med flera böcker om populärkultur i stort och Elvis Presley i synnerhet. Hans nya bok Ropet från gårdagen – popen, rocken och sextiotalet – är en studie av 60-talets musikscen. Delvis utifrån självbiografiska iakttagelser, delvis utifrån erfarenheter av att ha varit under en omvälvande tid. Så är det ju med minnen, att de är både privata och kollektiva.
Boken består av tolv kapitel, vilket man med visst fog kan säga återspeglar det gamla LP-formatet med tolv låtar för ett fullängdsalbum. Många av poplåtarna är i det korta treminutersformatet, lämpligt för singlar som ofta inte hade längre tid att förfoga över och behövde slå an hos radiolyssnarna. Därav den ofta korta transportsträckan, allra mest dramatiskt inhämtad i The Beatles ”All My Loving” som inleds med sången i något Klinkmann kallar ”turboeffekt”.
Ambitionen är att berätta om sitt liv och hur det speglats i den musik han tillägnade sig under de sena tonåren. Därför fokuserar han på tiden 1963-69, och han listar inledningsvis 128 låtar från den tiden, något som en ambitiös läsare kan göra en exemplarisk spellista på spotify som man till exempel kan lyssna på medan man läser boken. Det slår mig att jag är exakt tjugo år yngre än Klinkmann, och frestas att göra en lika ambitiös spellista för perioden 1983-89. Hittills vet jag bara att den ska inledas med The Smiths ”This Charming Man” och avslutas med Madonnas ”Like a Prayer”.
Hur kan musik vara så betydelsefull? Den är platt, ytlig, banal, ointelligent, enkel … och alldeles alldeles underbar, samtidigt. Eller kanske just därför, underbar för att den är så enkel att ta till sig. Säg vad som sker när trumkompet inleder The Ronettes ”Be My Baby”? Magi känns futtigt som förklaring. Någon gång kan det bli mer än lovligt internt, som när det ska slås fast hur många LP-skivor från ett visst skivbolag som finns i samlingen hemma (12 stycken, men jag må vara ursäktad om jag inte antecknar).
Klinkmann resonerar ändå initierat och kunnigt, när han gör skillnad mellan fan och lyssnare, mellan pop och rock, fast verkar fastna i slutsatsen att pop är en mer adekvat beteckning. Genremässigt är det en ganska heltäckande exposé, med korta utfärder till Sydeuropa och Latinamerika, för att i viss mån bryta den anglosaxiska hegemonin. Medan pop sysslar med hitlistor upprättar rock kanonlistor, men i stället för att se det som två motverkande genrer kan man se det som ett fruktbart samarbete. Dessutom har pop från att ha betraktats som lättviktigt på senare år fått mer kritikerkredd, och kanske en distinktion mellan popularitet och respekt blivit överflödigt (se hur exempelvis popartisten Taylor Swift börjat erhålla allt mer prestige hos smakdomare).
Innan Napster och Pirate bay fanns piratradiostationer, som Klinkmann återkallar med viss nostalgiskt öra. Men när musiken blir för tillgänglig blir lyssnaren blasé. Ett visst motstånd kan vara gynnsamt för att odla ett intresse. Att dessutom bo i finska Vasa försvårade Klinkmanns tillägnande av ny musik, och man kan erinra hur det var i östtyska Berlin på 80-talet – jag hörde en gång en jämnårig guide på Stasimuseet berätta hur det var att tack vare liknande piratstationer lyssna på det förbjudna bandet Depeche Mode. Sådant gör något med ens sätt att lyssna.
Det finns många trådar i den här boken, som ska läsas inte som ett färdigt resonemang om en avslutad epok. Vi bör lära oss mer om hur det är att vara beroende av popmusik, och Klinkmann är en säker ciceron som inte så gärna sätter fokus på sin egna person. Här är kunskapen i centrum, och spretigheten blir en tillgång, då den tillåter en att vandra runt i olika rum och i olika tidsepoker och olika genrer.
I ett av rummen har Elvis Presley pratsjungit sin ”Are You Lonesome Tonight” så många gånger att han inte längre kan hålla sig för skratt när han kommer till det talade partiet, men när han spelade in den första gången var det mitt i natten i en nedsläckt studio med minimalt komp, och då var det inte långt till tårarna. I ett annat rum sjunger Tony Bennett – fortfarande i livet! – sin version av ”Blue Velvet” tolv år innan Bobby Vinton får en hit med sin version.
Klinkmann gör närläsningar av tre B:n, som släppte varsitt epokgörande album med ett års mellanrum: från The Beatles Revolver i augusti 1965, Beach Boys Pet Sounds i maj 1966 och Bob Dylans Highway 61 Revisited i augusti 1966. Han går i clinch med Ellen Willis förklaring av Dylans särart, något onödigt då den i mitt tycke förklarar Dylans vridning bort från poesin mot låtskrivande och iscensättning. I ett fint långt kapitel om Van Morrison kan jag ändå inte låta bli att tänka på den solkiga epilogen, som nämns alldeles i slutet: den antivaxx-skiva han släppte i våras.
Visst kan man hävda att den musikaliska kanon som skrivs fram är utpräglat manlig, och tillbakablickande. Den senaste skivan i denna kanon är Nirvanas Nevermind, som ju kom för trettio år sedan. Klinkmann skriver ändå inkännande om girl groups, och när han gör utblickar mot 70-talet är Patti Smith central. Han katalogiserar den forskning som utförts både i USA och England, samt i Sverige och Finland, och listar de centrala kritikerna, för svenskt håll från Leif Nylén, via Andres Lokko till Ametist Azordegan. Därför blir boken encyklopedisk, och en given referenspunkt för inte bara 60-talets vidkommande.
Rocken är revolutionär och romantisk. Till det märkliga med popmusiken hör att den lyckas förnya sin förmåga att reta upp varje ny föräldrageneration. Att den gjorde det på 60-talet var inte så konstigt, med föräldrar som växt upp med på sin höjd jazz, schlagers och ballader, men sedan dess har ju varje generation föräldrar själva varit unga och diggat – tja, Jimi Hendrix, Black Sabbath, Sex Pistols, The Birthday Party, Ministry, Marilyn Manson, Cypress Hill, The Libertines, etc, och snart har vi en föräldrageneration som växt upp med Kanye West och Cardi B. Lycka till med att chockera dem kan vi säga till framtidens barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.