Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016, Lars Norén, Bonniers

Med en bastant avgrundsvit bok samlas ett urval av Lars Noréns unika poesi. Det är en sällsynt gåva som inringar ett motsägelsefullt författarskap, med kraft att hjälpa och förändra oss.

 

Dramatikern Lars Norén är allmänt känd och uppskattad. Mindre känt är att han också publicerade 17 diktsamlingar. Ur dessa har Mikael van Reis gjort ett ganska generöst urval i den vita monoliten till bok som heter Avgrunden av ljus. Två saker blir märkbara.

 

Ett: det här är en poesi som inte liknar någon annan svenskspråkig. Norén debuterar som tonåring och ger under ett grafomaniskt 60-tal ut mångordiga samlingar i rask takt. När mamman dör 1964 får han en psykos och skriver något som han kallar ”schizopoesi”. Sedan på 70-talet tilltar en mindre våldsam dikt, även om de privata erfarenheterna består, inte minst i den dagbokstrilogi som utges i mitten av decenniet och kanske är höjdpunkten i hans verksamhet som poet. 

 

Två: kontinuiteten är märkbar, även genom föränderliga perioder då textsidorna krackelerar och dikterna sprängs inifrån i ordkaskader. Det som binder ihop hela hans bygge är sönderfallet. En paradox? Välkommen till Lars Noréns poesi, full av motsägelser. Som den titel som den här boken har: Avgrunden av ljus, och just sammanförandet av olika element är typiskt för honom, så som vi också kunnat se i dramatiken. Ömhet och kärlekslöshet är lika starka instanser i allt han skriver.

 

Det inre privata kaos som de tidigare dikterna förevisar övergår i en mer allmänt hållen turbulens som verkar vara nödvändigt för att skapa den här typen av litteratur. Han skriver om slagfälten inom oss alla, och det är just det som är hans storhet: förmågan att gestalta en erfarenhet som vi delar.

 

Men att hävda att Norén skriver om människans utsatthet låter pretentiöst, och hans dikter är allt annat än pretentiösa eller tillgjorda. Han är ödmjuk och blygsam. Ambitiös, ja, omåttligt så. Jag skulle gå så långt som att benämna dikterna som brukspoesi – att de kan tillämpas på det egna livet, och göra dig bättre rustad att utstå tillvarons utmaningar. Det sker genom att han vänder den kritiska blicken inåt, mot sig själv och sina egna svagheter.

 

Det är inte svårt att hitta ställen som är värda att citera. Man kan fastna för en vacker utläggning om Herakleitos: ”För honom flöt allting. Även fåglarna / var våta. Vattnet flög / när fåglarna bebodde det.” Eller: ”Det finns ingen annan kärlek / än den som överges på / tröskeln till förnuftet och / känslorna”. Eller: ”I de svarta skogarna / kan du hitta det upphällda mörkret / bevarat som bottenskyla”.  

 

Norén skriver om ljus och mörker, smuts och renhet. Han splittrar och sammanför. ”Motsägelsernas poesi”, kallar Mikael van Reis det i den långa essä som avslutar boken. Det ljus som Norén så ofta framkallar är ömsom psykotiskt, ömsom försonande. Aldrig entydigt välgörande. Och så ska väl livet uppfattas, som just en färd längs ytterligheter.

 

Med sin poesi har Norén skapat något helt nytt, vars omfattning inte går att överblicka eller summera, man kan bara ta del av det. Urvalet är både snävt och generöst. Från en av mina favoriter, Nattarbete, inryms endast en femtedel av originalet. Men det är samtidigt ofrånkomligt med ett urval, när produktionen var så intensiv. Efter att ha gett ut Hjärta i hjärta 1980 tilltog en lång paus, då han till största del ägnade sig åt dramatik, innan han 2016 återkom med den synnerligen vackra Stoft, som skulle bli hans sista diktsamling.

 

Den som noggrant läser hans dagböcker, utgivna i fyra skiftande monoliter mellan 2008 och 2020, ska emellertid också där finna en hel del renodlad poesi. Utöver den prosa som dagböckerna innehåller, där man minsann kan vaska fram poetiska guldkorn lite varstans. Den här boken är i än högre grad rent guld.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/11 2021)