Paradiset, Den sista gåvan, Abdulrazak Gurnah, översättning Helena Hansson, Celanders/Bonniers

Två av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs romaner finns nu tillgängliga på svenska. Båda bör läsas, främst för att han så skickligt visar hur vi lever i en otrygg värld där allt vi tar för givet kan tas ifrån oss.

 

Med Nobelpriset som emblem anländer två översatta böcker av Abdulrazak Gurnah, född i Zanzibar men verksam i England. Det är en litteratur som har splittrat läsarna. I tv-programmet Babel hävdade Theodor Kallifatides att det var platt skrivet och tråkigt. Andra har hyllat författarens unika förmåga att skildra exilvillkoren och levandegöra rötternas betydelse.

 

Paradiset från 1994 handlar om Yusuf, som lever i tät symbios med sin pappa. Men fattigdomen hotar, och han tvingas resa bort med någon som han tror är sin farbror. I själva verket bor han där för att betala av familjens skulder. Stor ovisshet vidtar när han ska hantera tidigare okända utmaningar, och han tvingas lära sig vilka man ska lita på och framför allt inte lita på. 

 

I somras läste jag Franck Bouysees roman Av ingen kvinna född, som också skildrade föräldrars desperata åtgärd att sälja sitt barn för att klara livhanken. Medan den var spekulativ undviker den här romanen smidigt sådana sentimentalitetens fällor.  

 

Gurnah skriver om korruption och vidskepelser, hedersförtryck och toxisk maskulinitet, men också att det i Yusufs värld finns något större att längta efter och drömma om: paradiset, alltså. Bilden av honom och av den paradisiska platsen träder fram långsamt och tålmodigt, och Gurnah berättar mer än han gestaltar.

 

Jag kan ångra att jag började med att läsa Paradiset, där jag till viss del förstår Kallifatides invändningar. Den sista gåvan från 2011 är avsevärt lättillgängligare. Inledningen är högdramatisk. Den äldre mannen Abbas drabbas av stroke och från sjukbädden rannsakar han sitt liv, sitt kringflackande som sjöman innan han träffar sjuttonåriga Maryam i en Boots-affär i Exeter.

 

Utifrån hans berättelser – som man snabbt inser gömmer olämpliga hemligheter – utvecklar sig också Maryams historia, hennes undergivenhet och osäkerhetskänslor. Likaså barnen ges medvetande, dottern Hanna – som vill kalla sig Anna för att lättare smälta in i ett England vars rasism skildras underförstått och subtilt – och sonen Jamal, som vanmäktigt närmar sig pappans sjukdom. 

 

Här förmedlar Gurnah med fin precision känslan av att både tillhöra något – migranterna – och att befinna sig utanför all gemenskap. Balansen mellan att vara tillhörig och att vara solitär upprätthålls av var och en i familjen, och människogestaltningen är oerhört träffsäker och imponerande.  

 

Det har också funnits anledningar att Abbas tidigare varit så kryptisk och tillknäppt om sitt förflutna. Men även Maryam har hemligheter, och Gurnahs poäng blir att visa hur instabil och osäker tillvaron är. Liknande villkor gällde för Yusuf i den förra romanen. Båda böckerna förmedlar därför vikten av en förankring i sin historia, i sitt ursprung, för att inte ens själ ska gå förlorad.

 

Uppmaningen lyder därför: när du ser dessa två vackert formgivna böcker ska du välja den gröna, Den sista gåvan. Men fler pusselbitar uppstår om du läser båda, så avstå för allt i världen inte från att därefter läsa den röda, Paradiset. Att läsa en bok av en Nobelpristagare är en god idé – att läsa två är klart bättre. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2021)