Sakrament, Johan Lindblom, it-lit

Den är så vackert formgiven av Thomas Alm. Johan Lindbloms diktsamling Sakrament liknar en ask, färgsatt i djupaste lila med inslag av mörkt vinrött, och titeln Sakrament lysande i silver. Kanske rentav Svart Som Silver? Alltså, Bruno K. Öijers närvaro i den svenska poesin från cirka 1980 och framåt ska inte underskattas: han delar estetik med Lindblom, den romantiskt elegiska, nostalgin inriktad mot det förflutna och alla ideal vi har svikit, samt den förtrollning av världen som låter sig göras bara man gör sig mottaglig. Den besjälade världen är möjlig.

 

För säkerhets skull skriver Lindblom det uttryckligen i sin bok: världen ska besjälas. Det är en viktig ansats, men låt oss börja med att besjäla poesin. Och jag kan inte förneka att där finns en del saker att anmärka på.

 

Det askliknande förstärks av formatet, på drygt 300 sidor. Dock är texten konsekvent satt bara på höger sida, så halva boken är tom på innehåll. Den består av två delar: ”Mytologier” (eventuellt är titeln snodd från Roland Barthes), med dikter som oftast bara är mellan en och tre rader långa, och ”Synekdoke”, med tio något längre dikter. Samt ett appendix, ”Säckvävsdagar”, med tre prosatexter, där en består av snodda rader från Kennet Klemets böcker.

 

På tal om att sno: min förhoppning är att när Lindblom nämner ”kristallskeppet” gör en poet det för sista gången, eftersom gränsen för när Jim Morrison ägde relevans som inspirationskälla har passerats för länge sedan. Det må vara att konceptet med de ytterst korta dikterna kanske inte är snodd från Ola Juléns Orissa, men likheten är slående. Och då utfaller jämförelsen inte till Lindbloms fördel.  

 

Hans bilder pulserar fram, blinkar till, men de blinkar svagare än hos Julén. Det är kanske orättvist att citera de uppenbart sämre sidorna, men jag blir inte riktigt imponerad av plattityder som dessa: ”Allt är stilla, / allt är i rörelse”, ”Varje ögonblick / rymmer alla tidigare ögonblick”, ”Att släppa in ljuset, / att släppa in mörkret”, ”Det förflutna är alltid närvarande.” För säkerhets skull upprepas ett par av dem, inte en utan två gånger. Först trodde jag det var en lapsus, men det är en medveten strategi. För att demonstrera att allt upprepar sig.

 

Bättre fungerar en del av civilisationskritiken: ”Den ständigt pågående förintelseprocessen, / ängarnas tystnad.” Tanken har en magisk funktion hos Lindblom, att världen är – tja, besjälad, och det är inte svårt att dela den uppfattningen. Men för att göra den besjälade världen mer möjlig krävs insatser. Vi behöver bli bättre på att etablera kontakt med det som har varit, respektera det förflutna som en oavslutad berättelse och börja leva i samverkan med det, och inte fortsätta svika våra ideal.

 

Låter det här bekant? Ja, det är förstås Bruno K. Öijers poetik från mitten av 90-talet som summeras, från boken Det Förlorade Ordet och de fyra monologer han höll i kortfilmen ”Från en demons båge” och som också publicerades i DN 1997. Det är kanske orättvist mot Lindblom att så hårt anföra exemplen Julén och Öijer för att skjuta ned hans bok: det är ändå två av 90-talets starkaste diktsamlingar som den ställs emot.

 

Lindbloms utgångspunkt är ändå hedervärd. Hans önskan om att uppgå i något ädlare än det samtiden erbjuder är respektingivande i sig. Här presenteras förslag om att leva i samklang med träden och med djuren, medan människorna ofta är frånvarande i dikterna. Det kan uppfattas som en brist, eller som en klar bedrift. När vi befrias från mänskliga inslag finns enskilda rader av stor skönhet, när vi lämnar det bokstavligas hegemoni: ”En utsträckt hand genom tiden, / genom regnet av dagar, regnet av minnen.”

 

Jag väljer att se den handen som just icke-mänsklig, en abstrakt påminnelse om värdet i att just etablera den där kontakten med historien. Och nog fungerar Lindbloms dikt där och då, när den gör sig mindre konkret, och förlitar sig mer på sina sejourer i de figurativa fälten.

 

Om namnet Johan Lindblom låter bekant har han publicerat fyra diktsamlingar tidigare och varit scenpoet på bandet Cirkus Miramars framträdande. Hans senaste bok utkom 2007 – kuriöst nog samma år som Jerker Sagfors debuterade, och vars tredje titel it-lit gav ut för bara elva dagar sedan.