Nomineringarna till Augustpriset 2021

För transparensens skull: jag satt fyra år i juryn för Augustpriset, men min enda anknytning till priset nu är att jag liksom folk i allmänhet har privilegiet att klanka ned på de nominerade titlarna. Varför den där och inte den här? Men alla privilegier ska inte utnyttjas. Det är alltför lätt att underskatta den enorma överblicken och det gedigna arbetet som ligger bakom varje års nomineringar.

 

Dessutom finns det inget att klaga på i år. Uppställningen för 2021 års skönlitterära pris är den bästa jag har skådat på – tja, jag höll på att säga fem år. Det är en sällsynt bredd bland de sex titlarna. Till detta borgar att Mats Jonssons serieroman När vi var samer är inkluderad. Detta är den första serieromanen som har nominerats, ett trendbrott som borde skaka liv hos många som nedvärderar seriegenren. Jonsson debuterade för drygt tjugo år sedan, och på verklistan finns bland annat den självbiografiska ”Mats kamp”.

 

En härlig överraskning, som ger en välbehövlig upprättelse åt hela genren med serieromaner. Svenska serietecknare har skaffat sig en stark position under 2000-talet, bland annat med Liv Strömqvists suveräna böcker åt essähållet, samt Henrik Bromanders mästerverk Smålands mörker. Det här är helt klart böcker som är värda att läsa, inte minst av den som fortfarande fnyser åt eller förfasas av tecknade serier.

 

Även om mottagandet varit en smula blandat är det inte lika överraskande att Ellen Mattson nomineras för sin senaste roman, Den svarta månens år. Tyvärr har jag inte läst den ännu, men kritiker har kallat den ”besynnerlig”, ”trevande” och ”tålamodsprövande”. Detta behöver inte alls vara negativt, utan kan utgöra goda grunder för en fascinerande läsning.

 

Lyriken representeras av Kjell Espmarks senaste samling Återliv. Espmark är verkligen nestorn i svensk poesi, och har märkligt nog inte nominerats till detta pris tidigare. Alla farhågor att det är en nominering för lång och trogen tjänst kan genast avvisas: Espmark skriver en oerhört livaktig dikt, som mer än väl förtjänar att tillhöra årets bästa böcker.

 

Elin Cullheds roman om Sylvia Plath, Eufori, upplevde jag som en besvikelse när jag läste den i våras, men har reviderat uppfattning en smula under året. Men även om den är läsvärd tror jag den är för lättviktig för att ha en chans i det race som avslutas 22 november i år när vinnaren tillkännages.

 

Stalltips: Balsam Karams Singulariteten. Hon fick årets Migrantpris för sin debut Händelsehorisonten, och hon skriver en suggestiv prosa som uppehåller sig vid teman kring försvinnande och död, om relationen mellan mödrar och döttrar. Hon har ett musikaliskt språk, och Tebogo Monnakgotlas tonsättning ”Den Försvunna”, som utgår från Singulariteten, sätts upp på Spira i maj.

 

Det är definitivt en av årets två bästa romaner. Den andra är Maxim Grigorievs Europa, som också nomineras. Efter två introverta böcker blommar han ut i denna exposé över ett bedagat Europa förmedlat av ryska emigranter. Det är årets mest omtumlande roman, men antagligen för genomsyrad av pessimism för att tilltala tillräckligt många av de 21 elektorer som nu ska rösta fram en vinnare.

 

Faktum är att årets sex nominerade är så väl valda att jag inte tänker knysta ett ord om titlar som jag eventuellt kan sakna. En uppriktig eloge till årets jury, med andra ord, och jag håller en tumme för Singulariteten som trolig vinnare.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/10 2021)