Nikes bok, Agnes Lidbeck, Norstedts

Det är hedervärt med författare som spänner bågen och vill skriva ambitiösa mästerverk. Agnes Lidbeck träffar inte helt mitt i prick med sin nya roman, men även en halvträff kan vara läsvärd.

 

Understundom fälls krokodiltårar över nutidens sviktande intresse för de fornstora litterära giganterna, som förvånande ofta heter Sven i förnamn: Stolpe, Delblanc. Ibland heter de Lars: Gyllensten, Ahlin. När jag har läst dessa Svennar och Larsor har jag upptäckt habilt skrivna romaner som handlar om saker som inte intresserar mig ett skvatt.

 

Många av dem skrev vad som förenklat kan kallas ”den borgerliga romanen”. Medelklassen var historiskt kulturbärande, men återväxten är skral. En författare som väcker liv i medeklassens slumrande läsare är Agnes Lidbeck, som med sin fjärde roman tar över facklan från Svennarna och Larsorna. Men är det ens en fackla? Är det inte mer en förkolnad träbit?

 

Nikes bok är en roman om medelklassen. Den skildrar tre familjekonstellationer som bor på det gentrifierade Österlen. Det är Rosmarie och Janne, Karin och Tommy, Sonja och Olle. Och så alla deras barn, svåra att hålla reda på. Även Sonja är svår att hålla reda på, när hon försvinner in i psykisk sjukdom. Sedan begår hon självmord.

 

Det är den första katastrofen, som Lidbeck beskriver som ringar på vattnet. Ett antal andra katastrofer följer, och problemet med det är inte trovärdighetsaspekten – verkligheten lyckas alltid överträffa dikten – utan att dessa ringar får allt svagare konturer. När romanen, som sväller en bra bit över 700 sidor och omfamnar nästan fyrtio år, intresserar sig för barnen blir mitt intresse allt svagare.  

 

Nike är Sonjas dotter, och växer upp till att bli författare av tramsiga kärleksromaner. Men hon närs av viljan att skriva en genuin kärleksroman om de verkliga förhållandena. Och det finns saker att ta itu med. Föräldraparen skapade en hel del otrohetstrådar, och det är ett mönster som fullbordas av barnen när de växer upp. Om historien upprepar sig? Ja, och ett av den här romanens största problem är att det var ganska spännande att läsa om föräldrarna, eftersom Lidbeck har gestaltat dem skickligt. Man lär känna dem, medan barnen förblir anonyma pappfigurer. Därför tappar romanen styrkraft efter halva färden.

 

Lidbeck har många genomtänkta saker att säga om relationer, om kärlek, om åtrå, om drömmar, om hemligheter, om svek, om försoning. Det är habilt skrivet, på ett intrikat sätt som gör vissa meningar abstrusa. Ibland är hon skarp, ibland banal. Men hon har också en irriterande benägenhet att lägga sig i, med en berättarröst som hela tiden ska påminna läsaren om att snart minsann väntar en ny katastrof runt hörnet.

 

En av romanhistoriens mest berömda inledningar är från Tolstojs ”Anna Karenina”: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Lidbeck varierar denna fras: ”Lika svårt som det är att mäta lycka, lika svårt är det att mäta olycka.”

 

Vill hon i själva verket ta över en mer brinnande fackla än den från våra svenska döda giganter? Vill hon skriva en svensk Anna Karenina, alltså ett mer levande verk än, säg Sven Delblancs Kära farmor? Mycket tyder på det, inte minst hur allting slutar. Ambitionen är det inget fel på. Men jag befarar att det är för lite eld i den här romanen ändå för att den ska brinna i framtiden.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/10 2021)