Jag vill vakna till världen, Karoline Brændjord, översättning Oscar Rossi, Ellerströms

För knappt ett år sedan utkom en sällsynt bra norsk poesidebut. Karoline Brændjords Jeg vil våkne til verden var en fenomenal lyrisk undersökning av sorgen efter en mamma som begått självmord. Den hyllades unisont av kritikerna och har sedermera fått flera stora priser i Norge, och har utkommit i flera upplagor redan. Nu utkommer den glädjande nog på svenska som Jag vill vakna till världen.

 

Glädjande var min första reaktion, men det finns visst smolk i bägaren. Dels finns det en del störande korrekturfel, med bortfallande bokstäver och udda kommatering, och översättningen gör mig på sina ställen betänksam. Att titeln direktöversätts är kanske inte felaktigt i sig, även om norskans ”vil” har mer med engelskans ”will” att göra – alltså borde det heta ”Jag ska vakna till världen”, inte minst med tanke på att dikterna mer kretsar kring beslutsamhet än kring längtan. Så heter det inte heller ”en uns” om den gamla viktenheten, utan ”ett uns”.

 

Att norskans ”mor” också på svenska pendlar mellan ”mamma” och ”mor” kanske blir oundvikligt, men det ser också inkonsekvent ut. Det kan jämföras med hur den berömda inledningsmeningen i Camus Främlingen ser ut, med franskans ”maman”. De två svenska översättningarna (Lindström 1957 och Stolpe 2009) väljer båda ”mamma”, eftersom ”mor” skulle skapa för mycket distans.

 

Det är sorgligt och vackert, och allra mest så i original förstås: ”Hun minner mig om et forlatt linetau som hadde ligget i løvet gjennom natta. Fuktig av dugg. Tømt for spenst. Hun luktet gress.” I Oscar Rossis svenska blir det aningen mer prosaiskt: ”Hon påminde mig om ett rep som glömts kvar bland löven över natten. Fuktig av dagg. Utan spänst. Hon luktade gräs.”

 

Jag inser att jag i min text om boken förra året sa saker som jag är obenägen att upprepa, men jag kan försöka tillägga något om vad det är som gör den så bra. Redan med första raden etablerar Brændjord kontakt: ”Arbete får allt att lysa. Sorg får allt att lysa.” Det sker i en ljusprolog som vägleder, som tar dig i handen och visar hur du ska orientera dig i ett nytt landskap. Det är en sorglig bok som paradoxalt nog gör mig inget annat än salig när jag läser. Varför salig? Det är nog fråga om en slags tacksamhet, en förundran inför litteraturens transformativa kraft, att den kan överskrida sorg och göra den hanterlig – det är en utopi att kunna bearbeta sig fri från sorg, så det enda man kan hoppas på är att lära sig leva med den.

 

Så har Brændjords bok under det år som gått mer och mer framstått som en värdefull bok, en klenod, men också som en talisman: något att vända sig till i de bistra timmarna, som en hoppfull ingivelse att saker kan bli om inte bättre så åtminstone annorlunda. Bra litteratur överger dig inte. Även när narrativet är det mest avskyvärda: en förälder som har lämnat dig självmant.

 

Att det blir så intimt beror inte på att Brændjord skriver privat och utlämnande – snarare tvärtom. Hennes berättelse om modern är helt generisk, men når fram ändå, i de enkla åtbörderna, i de allmängiltiga handlingarna som delas mellan barn och förälder. Och Brændjord skriver en i grunden ganska konventionell poesi – hennes enkelhet har prisats – och det finns en förbindelse till Pia Tafdrups tidiga 80-talspoesi, med ett tilltal som bär på filosofiska anspråk utifrån naiva och direkta anrop. En höglitterär talspråklighet, om man så vill, med vissa spår av Rilke och Mallarmé.

 

Och sorgen är lika stor som saknaden, och lika svår att förhålla sig till:

 

Naturens ordning är vacker, det är inte sant

 

När sanningen inte är vacker och ljudet av steg inte är till tröst, lär jag mig att bli en fågel som kan gå på skogsbotten och sova med en hjärnhalva i taget

 

Jag imiterar trastens läten, jag lär mig tystnad som ingen har skapat

 

Men stort är också hoppet och livsviljan, också hos den som förtvivlar. Brændjord skildrar stark närvaro i nuet, i naturen, i de sår som rivs upp av mammans handling. Den bästa poesin är den som är nödvändig, som motiverar sin existens enbart genom att finnas till och se ut på det som den gör – och så är sannerligen fallet här. Dessa dikter kan inte se annorlunda ut.

 

Diktjaget tvingas lära sig leva med denna saknad, för inget kan ställa allt till rätta igen. Hela världen har förskjutits, och dikterna visar detta enkla faktum så tydligt, men också så konstnärligt utformat, utan att använda sig av överord eller sökta liknelser. Att Brændjord lyckas göra det så nedtonat utan att det blir platt eller för ordinärt tillhör ett av de stora miraklen med denna bok, när hon visar hur det är att bli helt övergiven av världen, men ändå önska att försonas med den.

 

Denna önskan övergår i beslutsamhet, och det är därför jag hade föredragit ska framför vill i titeln: diktjaget har bestämt sig för att klara det här, men blundar inte för de problem som uppstår. Att klara sorg är också en fråga om beslutsamhet, att man bestämmer sig för att göra någonting. Jo, visst, man ska tillåta sig att bli förlamad, men det gagnar ingen att göra det till din fullständiga identitet. Man kan också, som sker här, pröva olika förhållningssätt, agera utifrån ens egna drivkrafter och inte helt utifrån sorgens premisser.

 

Är det skuld diktjaget bearbetar? Det hon har ärvt av mamman blir en slags förmörkad skuldupplevelse, men även att den som tvingas in i positionen sorg automatiskt också är skyldig att inte klara sig, att ständigt visa tecken på att man sörjer, att man ska vara beredd att bryta ihop. När är det ens tillåtet att skratta? Då kan man förstå att diktjaget önskar sig glömska: ”Midvintertid ligger snön som socker. Som kunde glömskan vara söt. Framåt våren kommer skaren. Jag vill sitta på den skrovliga skorpan. Försiktigt fördelar jag min vikt och hoppas att glömskan bär.”

 

Korta lyriska dikter samsas med korta prosatexter; ibland är dikternas knapphet kanske en illustration till att orden har kidnappats av sorgen. Sista dikten är en förlösande enda lång ”Här är”-anafor över fyra sidor, och en rättfram avslutning som klingar starkt och övertygande i sin smärtsamma hoppfullhet:

 

Här är ett sår täckt av snö

Här är ett sår som rensats med salt

Här är ett sår – var ska du annars

så ett frö som får dig att öppnas mot allt?