Inne i spegelsalen, Liv Strömquist, Norstedts

På albumet ”Trans-Europe Express” sjunger Kraftwerk om narcissismens skadliga sidor, i sin mästerliga låt ”Hall of Mirrors”: ”He fell in love with the image of himself / And suddenly the picture was distorted / Even the greatest stars / Dislike themselves in the looking glass”. Skönheten är förgänglig, det lär man sig som barn, men den är också fördärvlig.

 

I tisdags nominerades Mats Jonssons seriealbum När vi var samer till Augustpriset i skönlitteratur, i ett epokgörande beslut som i ett huj skjutsade upp seriegenrens status. Men i själva verket är det ynkedom att inte Liv Strömquist har nominerats för sina serieböcker, och de skulle mer än väl pryda sin plats i en nomineringslista för årets fackböcker. För två år sedan till exempel, med Den rödaste rosen slår ut, och i år med Inne i spegelsalen. Som ett indicium på att något – äntligen! – håller på att ske med seriegenren utkommer hennes på alla plan läsvärda serieböcker numera inte på Galago utan på Norstedts. Ännu fler borde därmed ges möjlighet att läsa Strömquists innovativa essäböcker.

 

Här är ämnet alltså skönhetsmyten, skönhetsfällan, och som vanligt angrips ämnet med något som man skulle kunna kalla ilska. Men – fuck that, varför måste konstruktiv kritik som anländer från kvinnligt håll omedelbart reduceras till, tja, ”måste hon vara så arg?” (citat kvinnlig kollega på min skola). Låt mig vara tydlig: Liv Strömquist utför relevant analys av orättvisor, och det är fan i mig inskränkt att inte vara tillräckligt arg; att inte vara arg under sådana omständigheter är kvinnohat.

 

Hon behandlar utseendefixeringen, och visar med pedagogiskt uppställda exempel att den har äldre anor än selfiekulturen som frodas på sociala medier. Det var 1977 Kraftwerk sjöng om narcissism. De är inte omnämnda i boken, men däremot Christopher Laschs bok Den narcissistiska kulturen som kom två år senare. Exempel hämtas från Kylie Jenner och systern Kim Kardashian, vars bok med selfies ställs i relief till den fotosession som Marilyn Monroe var med om strax innan sin död 1962.

 

Enkelt uttryckt: Monroe var ett offer för fotografens kåta blick (Strömquists försvenskning av det svåröversatta konceptet ”the male gaze”), medan Kardashian kan ses som en skicklig entreprenör som besegrar detta manliga övertag genom att själv ta bilderna och vara den som ansvarar för hur objektet – den egna kroppen – framställs. Fast vänta nu, betyder inte det här att hon bara reproducerar den kåta blicken, och att den vinst hon uppnår enbart sker på kapitalismens villkor (hon tjänar sina stålar)? Känslomässigt är hon lika trasig som Monroe. Likadant med hur vi i sociala medier kanske tror att vi gör en subversiv insats när vi lägger upp bilder som visar en mer osminkad bild, för vårt narrativ ägs fortfarande av techjättarnas förtryckande algoritmer.

 

I stället för att betona ilskan hos Strömquist kunde man beundra hennes skarpa blick på några av de mest akuta frågorna i vår samtid. Varför är vi så besatta av skönhet? För att den – skönheten – ger så många fördelar. Hon kunde ha använt sig av Stendhals berömda formel från 1800-talet: ”Skönhet är löftet om lycka”. Men vad är skönhet bra till? Det sägs ofta att vi är snygga när vi är unga, men tbh, jag var ful, jag känner mig snyggare nu (54 år gammal) än när jag var typ 20.

 

Skönheten väcker avund och vrede. Hon behandlar mode, de ofta nyckfulla lagar och regler som styr vad som uppfattas som stilfullt och fashionabelt. Teori och historia vävs ihop, med exempel från oväntade håll. Samtiden kartläggs med dessa exempel, och hon skonar ingen när hon berättar om vår fixering vid mat och träning, och visar att det mer än något annat handlar om att vara smal. Men det hade inte behövt vara så: att vara vacker är en egenskap som har skiftat i betydelse i olika tider.

 

Medan Susan Sontag i sina essäer om fotografi hävdade att vi med hjälp av kameran skapar en voyeuristisk blick för att förhålla oss till världen har vi nu en voyeuristisk blick på oss själva. Kameran har vänts inåt. Individualismen har dödat partipolitiken. Erkänn, det är bara en tidsfråga innan partierna ersätts av personkampanjer: Jan-Emmanuel eller Martin Melin, vem röstar du på? Svarar du ”Hanif Bali” har du förmodligen svarat rätt.

 

Strömquist intresserar sig för kvinnlig underordning och dess samband med kapitalismen. Som Stendhal sa är skönhet något som utlovar lycka, framgång och goda relationer. Ändå måste jag hävda att vårt beroende av skönhet inte behöver vara fixerad och statisk. Marianne Lindberg De Geer gav 1994 ut boken Jag tänker på mig själv, och det är kanske symtomatiskt att den titeln i vår tid kan travesteras till – sorry influencers för alla tår jag trampar på nu – ”Jag tittar på mig själv”. Med andra ord har Descartes berömda fras ”Jag tänker, alltså finns jag” ersatts av ”Jag ser mig, alltså finns jag”.

 

Sad? Kanske, men Strömquists poäng är inte att moralisera. Hennes syfte är att medvetandegöra, och det är en insats som inte kan underskattas. Det är välbehövligt med personer med den genomslagskraft hon har för att föra en kamp som måste föras i det dagliga värvet. Hon är en kändis med en plattform, och hon utnyttjar den, hon kämpar – för att tala med Bibeln – den goda kampen.