Kroppens återkomst, Maria Stepanova, översättning Ida Börjel och Nils Håkanson, Nirsteddt/Litteratur

Det var med en sensationell roman, Minnen av minnet, ryska författaren Maria Stepanova introducerades på svenska. Läsningen av den var sällsynt upplivande: här fanns en författare med ett helt eget sätt att strukturera en berättelse, och som visade att romanformen fortfarande kan anpassas utifrån nya konstnärliga visioner. Ett av dessa tillfällen då konsten övertrumfar livet och verkligheten.

 

Stepanova har också en karriär som poet bakom sig, och nu väljer Nirstedt/Litteratur, som såg till att svensk litteratur berikades med romanen för två år sedan, att förse oss med diktsamlingen Kroppens återkomst. Den kom på ryska förra året, och utkommer nu i översättning av Ida Börjel och Nils Håkanson, ett dream team med kompetenser som snillrika författare i egen rätt och på senare år allt mer framträdande med sina översättninga: Börjel bland annat med Valzhyna Morts sublima Musik för de döda och återuppståndna, och Håkanson har dessutom helt nyligen gett ut översättningshistoriken Dolda gudar.

 

Denna kompetens sätts i arbete när de nu tillsammans översätter Stepanovas besynnerliga bok. Den består av fyra dikter, där två är numrerade från 1 till 15 och en upp till 33, och en är en alfabetisk nedräkning från Z till A. Här är en av dikterna även något av en sonettkrans – en form som aktualiserades av bland andra Gunnar D Hansson i dennes Nervösa nationer. Stepanovas sonettkrans är ännu lösare i formen än Hanssons, ännu mindre rimmad, och hon utsätter inledningsraderna för en viss förskjutning när den upprepar förra sonettens avslutning.

 

I inledningsdikten ska ett rum städas ut, och vi räknar alltså ner genom alfabetet, genom poesin, genom kroppen, genom tiden, genom minnet. Språket är kroppen, kroppen är språket, och det privata blir politiskt genom revolutionen, genom individuella öden som speglar allas öden. Dikten färdas genom historien, den ryska, den litterära. Så blir dikterna sällan utpekande – en Pusjkin omnämns förvisso, en Aleksandr Gennadij Ajgi likaså – men diskussionen förs med en mer allmänt hållen poesi.

 

Stepanova skriver med poesins egna röst. Hur vågar hon? Det som krävs är hybrisens ödmjukhet. Här saknas blygsamhet, när hon bjuder in till dikter som behandlar politiska frågor utefter andra principer än de gängse. I dikterna finns en konsekvent hållning som dömer ut de pornografiska blickar på kvinno- och flickkroppen som sanktionerats av samhället. För ja, vi människor är utsatta, men mest utsatta är kvinnorna, mest förföljda, mest ofredade. Som kvinna är du alltid sedd, visar Stepanova: ”I ditt huvud finns alltid ett slutet rum, / Där en flicka står utan kläder.”

 

Idiomet är växlande, och här får översättarna göra en kvalificerad insats, när Stepanova söker upp både det muntligt slängiga och det skriftligt högtravande, för att inte säga medvetet arkaiserande. Det skapar udda effekter, som att avlyssna en polyfon väv av olika röster på gatunivå.

 

Dikterna rör sig mellan olika platser, olika områden, och olika människor. Här finns ett tilltal som inte fastslår saker kategoriskt, utan vill dialogen, vill samtalet, när dikterna tar oss till oväntade men bekanta platser:

 

Så mörk är skogen med sig själv

Vart den än vänder sig,

Men tålmodigt gnuggar den sina pinnar

För att få ljus till nästa gryning

 

I dikterna finns också fåglar, sparvar, blåmesar, svalor. Ord är inte fåglar, skriver Stepanova, och visar att vad man än säger om ord, inte kan man fånga in dem när de lämnat sina bon. Här finns också träd, och likheten mellan kroppar och träd (varifrån kommer denna lust att klättra?). Här finns också tvättmaskiner, och ja, kläder, och rörelsen mellan klädd och oklädd, och rörelsen mot slutet, mot alltets slut. Och här finns slutligen också luften, den nödvändiga, den vi behöver för att överleva.

 

De här dikterna beter sig inte så som vi har vant oss att dikter ska bete sig, men ok, det är väl en truism: poesi är besynnerlighetens konst. Är det inte för enkelt att nå den slutsatsen: ”det här är egenartad poesi”? Är det inte ett nederlag att erkänna att dikterna är ”förbryllande” (vad nu det betyder)? Kanske det, men det är också sant att det är ett nytt skrivsätt som uppfinns i de här dikterna, och det visar om inte annat att Stepanova inte bara har förmåga att förnya romanen, hon lyckas också skriva en poesi som utmanar våra förväntningar. Kort sagt är det en poesi som oroar, och det är något som behöver inskärpas: vi har blivit bortskämda för länge med dikter som bara talar till våra invanda föreställningar.

 

Stepanovas poesi är både skarp och vag, och även om den är originell är det nog en träffande bild för poesin i allmänhet. Inget annat är lika skarpt – inget annat är lika otydligt. På ett plan fattar du allt – på ett annat begriper du inget. Det ligger något djupt mänskligt i det, kanske något som är mer grundläggande än någon annan konstform, inklusive bildkonsten: vi lärde oss dikta innan vi satte handavtrycket i grottan för att uttrycka en konstnärlig längtan. Det sjöng inom oss – poesin själv sjöng och tvingade oss att uttrycka oss.