Glädjande nog blev det en chock när ständige sekreteraren Mats Malm tillkännagav Abuldraz Gurnah som året Nobelpristagare. En påminnelse att litteraturvärlden behöver vidgas – de flesta tipsen varje år centreras kring europeiska och nordamerikanska namn. Gurnah, född i Tanzania, har mot sin vilja förknippats med den postkoloniala litteraturen, alltså författare som skildrar erfarenheten från de koloniserades perspektiv.
Mycket av det är skrivet i polemik mot den vita dominansen, alltsedan Joseph Conrads Mörkrets hjärta, ett verk Anders Olsson nämnde i sin presentation av pristagaren. Allra främst bland dessa finns Chinua Achebes Allt går sönder, Tsitsi Dangaremgbas Rotlös och Tayeb Sahlis Utvandringens tid. Gurnah har jämförts med Achebe, men har inte alls erhållit närheten av den uppmärksamhet som den nigerianske författaren fick. Inte heller i sitt nya hemland England har han räknats bland potentiella kandidater till Nobelpriset.
Min glädje är för tillfället ogrumlad, helt enkelt därför att Svenska Akademien har visat att de kan överblicka andra världsbilder än den vita europeiska. Av Afrikas tidigare fem pristagare har dessutom tre varit vita. Om Gurnah däremot är värdig pristagare återstår att se. Två av hans romaner är översatta till svenska av Helena Hansson, som också översatt Toni Morrison. Jag hade givetvis jublat om någon av mina favoriter – främst Anne Carson eller Jon Fosse – fått priset, men det här gör mig faktiskt mer upprymd. Nu får jag anledning att möta ett helt nytt författarskap.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.