Kore på Starbucks, Helena Eriksson, Bonniers

Starbucks är en global amerikansk kaffekedja, känd för två saker: sitt dyra pris, och för att namnet härrör från Melvilles monstruösa roman Moby-Dick. Kore är ett annat namn för Persefone, från den grekiska myten om årstiderna och hennes vistelse i Hades under vinterhalvåret.

 

När Helena Eriksson i sin nya diktsamling för samman historia och samtid gör hon det med titeln Kore på Starbucks. Med undantag för ett häfte på mikroförlaget Chateaux är det snart tio år sedan hon gav ut poesi – under tiden har hon ägnat sig åt konst, översättningar, och den djupt fascinerande boken om Unica Zürn och Hans Bellmer: Någon syr, är det du?

 

Den nya bokens sex olika delar namnges: ”Rundbyggnad”, ”kore/karyatid”, ”travel light”, ”Kore på Starbucks”, ”Hydra/Eleni”, ”– en luftström från London”. Det blir en sammanfattning av innehållet. Första delens rundbyggnad anknyter till Erikssons debut med en byggnad åt mig (1990). Där etablerade hon inte bara ett eget rum åt sitt konstnärskap, utan en egen byggnad. Det är där hon har odlat och renodlat sin särpräglade röst. Ofta fragmentarisk – som om hon sjunger i ruinerna.

 

Vi befinner oss i Europa – ibland i den grekiska övärlden, ibland i städer där man har siesta. Ibland rör vi oss mot myten, mot den fiktiva staden Troja och Helena (Eleni), och alltid är vi på väg, alltid finns det ett Starbucks, en hållpunkt för alla resenärer. En plats där man äntligen kan gråta: för det är sant det som har sagts, inne på Starbucks märker ingen när du gråter (jag har testat i Coventry).

 

Liksom man anar av titeln samverkar olika tider, spelar samma spratt med människan. Denna dubbleringar anges också av omslaget, där en kvinna agerar kariatyd, alltså kolonn som håller uppe ett tak till exempelvis templet i Delfi, en av de platser som anges i boken. Ryggraden, som det beskrivs i dikten. Annika von Hausswolffs fotografi av en verklig kvinna – månne poeten själv? – som utsätts för viss redigering, en monokrom bild som liknar en pennteckning. På baksidan samma motiv, fast mer utsuddad och kornig, med händerna lyfta i en gest. Vi är alltid två.

 

Och tiden verkar invid varandra, eller rättare sagt tiderna. Olika grekiska namn klingar, en del klingar mer bekant än andra: starkast klingar förstås Sapfo. Erikssons röst rör sig i olika riktningar, bildar mönster, en del mer suggestiva än andra, en del med en samhällskritisk udd:

 

            skattehusen, pelarraderna; tomrummet efter den naxiska

sinfxen     linne och bomull från Österlandet och Egypten, mantlar,

kitoner, draperingar     i tätare och glesare veck, plissé –

målade bårder och ornament        oraklet; vad skulle man

med ett orakel till ingen vill väl veta

vad som skall hända i framtiden     lögn manipulation välstånd

industri elektronik varför har vi ingen frihet

 

Det finns också några syrliga rader om västvärldens plundring, om The Elgin Marbles som England förskansade sig och ställer ut som Parthenonskulpturer i British Museum i London. Lord Byron hörde till de som tidigt protesterade mot övergreppet, och Grekland fortsätter än i dag vädja att de ska återbördas.

 

Eriksson skriver en slags hardcore-poesi – om den inte rentav här är hard-kore – och vad man än säger om den: inställsam är den inte. Den är osmidig, och avbrotten är många. Det smått kryptiska förstärks av en viss förkärlek till obskyra glosor: kouros, pilaster, omfalosskålar, kykladisk, styloblaten, akropol, abakos, metoper … Visst, nog fattar man att det är knutet till den grekiska världen, och det kanske inte i sig är nödvändigt att googla fram allt detta – samtidigt bidrar det till det något slutna intrycket.   

 

Ändå finns det en tydlig förankring i den konkreta världen, speciellt i den avdelning som heter just ”Kore på Starbucks”, där hon också leker med ordlikhet – där Kore övergår i ekorre, där vi för stunden erbjuds hamna i en realistisk miljö:

 

     lördag på Starbucks      mamma och mormor,

med långa vackra hår, små flickor med spännen och hårband

 

                     kore fingrar på sin ihpone.

 

Han som tagit mitt favoritord gäspar över mobilen, mamma

och mormor byter plats, liten dramatik

 

Den kritiska blicken riskerar ändå att tappas bort i flämtande ansatser mer än till omsorgsfullt utförd poesi. Ibland lyckas krånglig poesi förmedla intrycket att den måste se ut just så här, till exempel för att gestalta en sårig eller splittrad erfarenhet, något Eriksson väl bara stundtals åstadkommer. Det kan i sina värre stunder påminna om korsordslösning, ett febrilt sökande efter mening, när poesi mår bättre av att avvika från det fullbordade.