Death in Her Hands, Ottessa Moshfegh, Vintage

Deckaren är den mest konventionella av genrer, även om många på senare år har försökt förnya den med att etikettera den som ”spänningslitteratur” eller variationer av ”missing girl”-tematiken. Lik förbannat ska det vara en död kropp – en vacker ung kvinna, enligt den mall som Edgar Allan Poe formulerade i ”Kompositionens filosofi” 1846 – och så ska det vara någon som löser fallet strax innan epilogen. En privatspanare allra helst. Någon med vaga magbesvär, och faiblesse för dyr whisky och opera.

 

Ottessa Moshfegh väljer ett annat spår, även om hon flirtar med ”whodunnit”-genren i sin senaste roman Deah in Her Hands. För svenska läsare är Moshfegh nog mest känd för instagramhitten Mitt år av vila och avkoppling. Nu har hon skrivit en mörk meditation om ensamhet, manlighet, äktenskap, rädsla, utseendefixering, ond bråd död. Klichéerna anmäler sig, men motas skyndsamt bort, för det här är betydligt mer originellt än man kan förvänta sig, utan att det blir helt oförutsägbart.

 

Men främst handlar det om besatthet och vansinne. Vesta Gul är en 72-årig kvinna som bosatt sig ute i skogen intill den lilla hålan Levant. Kanske ligger platsen i Maine i USA, men det är ett helt generiskt ställe. Där finns knappt några människor: en och annan hotfull polis, en butiksinnehavare som har skjutit sönder skallen, ogästvänliga stadsbor. Hon bor där med sin hund Charlie. Maken har nyligen dött, och hon har tagit sitt pick och pack och hittat en ny plats att rekonstruera sig.

 

Romanen inleds med de ord som står skrivna på den lapp hon hittar på sin skogspromenad: ”Her name was Magda. Nobody will ever know who killed her. It wasn’t me. Here is her dead body.” Ur dessa fyra korta meningar byggs ett helt livsöde fram av Vesta. Vem var denna Magda? Från Budapest? Bukarest? Belarus? Istanbul? Warszawa? Prag? Belgrad?

 

Och vem skrev lappen? Mördaren? Knappast, tänker sig Vesta, och föreställer sig en Blake som på avstånd har följt Magda, och tillsammans med sin mamma Shirley haft henne inlåst i en källare. Kanske är han rentav vittne till mordet. Vesta frammanar denna ”Blake” så tydligt att han blir en tänkbar medspelare i den förargliga lek Vesta bedriver om mördarens identitet. Huvudspåret är polismannen Ghod, som trakasserat henne. Eller som hon uppfattar att han trakasserat henne.

 

Så vidtar en privatutredning där Vesta försiktigt börjar lappa ihop sina ledtrådar. De är inte många, ska tillstås. Å andra sidan är det en bra grogrund för fantasin, som kräver så lite näring för att börja grassera. Den kräver minimal stimulans för att göra sitt arbete, och så lite detaljer som möjligt verkar vara bästa förutsättningen för att den ska inbilla oss så mycket som möjligt. Och här får fantasin breda ut sig.

 

Det här är en bra inledning på en roman. Det märkliga är hur väl Moshfegh tar till vara denna nästan emblematiska öppningsscen. För något händer med Vesta. Ju längre in vi kommer i hennes psyke, desto mer börjar vi ana att här står saker inte rätt till. Ju mer hon tänker på sin döda make framkommer obehagliga indicier, att hon hatat honom på ett otillbörligt sätt. Att deras äktenskap var toxiskt, från båda hållen.

 

Moshfegh har uppenbarligen haft kul när hon lekt med deckargenren. För här har vi ju ett brott utan kropp. Varken stadsborna eller internet kan hjälpa Vesta att hitta Magdas identitet. Det blir en lektion i tolkningsarbete och närläsning, där varje stavelse blir föremål för minutiös granskning, för att visa hur mycket information som ryms i det korta meddelandet. Det är skrivet i en ordnad stil, plikttrogen och prydlig, samtidigt som den fylls av dubier, när vi på nära håll följer Vestas tvekan, tvivel, alla de farhågor som hon släpper in i sina tankar.

 

Som återkommande refräng lyder frasen ”times are tough”, och Moshfegh tecknar ett USA som håller på att falla genom sin avsaknad av skyddsnät. Hennes roman är en lägesbeskrivning av det som är dysfunktionellt i det amerikanska samhället. Här får vi se konsekvenserna av ett samhälle som i för hög grad ägnar sig åt bevakning och misstanke, där devisen ”älska din granne” är utsuddad till oigenkännlighet. Vesta lever utanför, och hennes tillvaro kan i viss mån erinra om den postapokalyptiska världen i Marlen Haushofers sublima mästerverk Väggen.

 

Så visar också Moshfegh vad som händer när vi är utelämnade åt oss själva, när vi har kapat alla band till tänkbar gemenskap. Det är ingen vacker syn, människan som försöker klara sig själv. Självständighet är förvisso bra, men vi ska inte glömma att det finns något ädelt också i att någon gång göra sig beroende av andra.