Tydningen 39. Fabriken

Flera saker gör det nya numret av litteraturtidskriften Tydningen, som helt ägnas åt den franska filosofen Simone Weil, aktuell. Dels är hon otvetydigt mer i ropet än någonsin, med nya monografier av Robert Zaretsky och Eric O. Springsted, samtidigt som hon ständigt åberopas av svenska romanförfattare som Elise Karlsson, Lyra Koli och Wera von Essen. Dels handlar det om att introducera den Fabriksdagbok som hon förde under 1934-1935 när hon tog tjänstledigt från sin ordinarie syssla som filosofilärare för att arbeta på fabriker som tillverkade delar åt spårvagnar och bilar. Tidigare i vår utkom på svenska Joseph Ponthus roman Vid bandet, en modern skildring av fabriksarbetet.  

 

Medan svenska översättningar av Weils religiösa och politiska skrifter sedan ganska länge funnits, har denna viktiga komponent i hennes tänkande saknats. Nu har Martin Högströms översättning gjort den tillgänglig, och numret av Tydningen erbjuder ett generöst urval, följt av några olika sätt att läsa denna text. Däribland Burcu Sahins kritiska text, Högströms diktrespons, och några till. Det ska också sägas att det är ett samarbete med den oberoende forskningsgruppen Agentur, mer specifikt deras pågående projekt Folkfronternas estetik.

 

I dagboken uppehåller sig Weil vid tröttheten, vid huvudvärken och hungern, och den stress som uppstår när hon utför sitt mekaniska arbete. Mycket handlar om lådor, där hon ska lasta sina färdigställda objekt, men dessa lådor är eftertraktade, och ibland nödgas hon knycka en arbetskamrats låda, med handgemäng som följd.

 

Fast kamrat är ett missvisande ord. Liksom Ponthus visade med sin roman (som jag recenserade i Göteborgs-Posten) är det som uppstår vid fabriksgolvet en skrämmande alienering. Så tyder också Burcu Sahin det i sin kommentar om den ensamhet som arbetet medför: ”Weil skriver att en oövervinnlig form av förtryck inte framkallar uppror som omedelbar reaktion, utan underkastelse.”

 

Vad sker? Jo, arbetet är så mekaniskt att de arbetande börjar likna maskinerna. Det är inte helt klart vad Weils avsikt är med sin sejour på fabriken, utöver att skaffa sig nödvändig levd erfarenhet – hennes tänkande är ju aktivistiskt, och ett samspel mellan de teoretiska och de handlande subjekten. Som filosof tar Weil ofta avstamp i just denna levda erfarenhet, men tiden på fabriken kan bara göra henne missnöjd och frustrerad, något Nadia Taibi poängterar i sin kommentar:

 

Dagboken visar oss alienationen i dess mest intima och mest absoluta form: frånvaron av egen erfarenhet, känslan av att befinna sig utanför sig själv, berättelsens upphävande. Den ger upphov till en sorts destruktion av föreställningsförmågan. (Översättning Kim West.)

 

På ett försiktigt plan närmar sig Weil en stolthet och tillfredsställelse över arbetsinsatsen, men denna känsla byts snabbt ut mot passivitet och utmattning. När hon liknar sin situation vid slaveri är det förstås en för smaklös och bristfällig metafor, något både West och Sahin inte är sena att påpeka i sina analyser. Även Ebba Grön använde sig av samma okänsliga metafor i sin ”Vad ska du bli?”: ”Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch / samma sak händer i morron / Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo / Det e inget liv, det e slaveri”.

 

Det är också maskiner som trilskas. Förändringen som arbetet tillför individen sker både på insidan och utsidan, och den synliggörs när Weil återger ett möte med redaktionen för syndikalisternas tidskrift La Révolution prolétarienne: ”Louzon känner inte igen mig. Säger att mitt ansikte förändrats. ’Du ser hårdare ut.’” Så ser ungefär halva dagboken ut, med sina observationer och reflektioner, medan den andra halvan består av matematiska uträkningar, där hon för bok över sin insats utifrån den kvot som hon är tilldelad, och som är så svår att uppfylla.

 

Denna tröstlösa kraftmätning med kvoten är lätt att känna igen sig i, och skiljer sig från Patti Smiths käcka tilltal i sin rapport från fabriken i b-sidan till sin debutsingel, ”Piss Factory”. Inte många kan identifiera sig med hennes lyx: ”Floor boss slides up to me and he says ’Hey sister / You're just moving too fast / You're screwing up the quota. / You're doing your piece work too fast.’” Villkoren är mer ofta det motsatta, och Weil skildrar detta trovärdigt och övertygande. Då blir också upprepningarna nödvändiga aviseringar från monotonin och förnedringen, där det fysiska lidandet ersätts av den psykiska förnedringen.    

 

Man behöver inte bara nämna låtar som ”Piss Factory” eller Ebba Gröns ”Vad ska du bli?”. I sin text nämner West Josef Kjellgrens kollektivroman Människor kring en bro (som utkom just 1935), liksom John Dos Passos USA-trilogi. Man kan förstås anspela på dem, likväl som Joseph Ponthus Vid bandet, Leslie Kaplans Överflödet – fabriken (båda översatta av Jenny Högström). Till allt detta ska Weils Fabriksdagbok läggas, som ett viktigt bidrag till en förståelse av de usla villkor som fabriksarbetet alltjämt alstrar.