Himlakroppar, Jokha Alharthi, översättning Anna Jansson, Tranan

De är tre systrar, vars morfar var shejk. Syskondynamiken är påtaglig mellan Maya, Asma och Khawla. Det inleds med Maya, som drömmer om kärlek vid sin symaskin, men när hon finner kärleken tar det abrupt slut, och hon gifter sig med en man hon inte älskar. Platsen är Oman, tiden rör sig från 1920-talet fram till 2000-talet.

 

Jokha Alhartis Himlakroppar, ursprungligen publicerad 2010, vann det internationella Bookerpriset för två år sedan, som första arabiska romanen någonsin. Arabiska är det femte största språket i världen, men väldigt lite av dess litteratur översätts till svenska: endast tre skönlitterära böcker i fjol, uppger förlaget Tranan som nu utger Himlakroppar.  

 

Nu ska genast sägas att det inte i första hand och inte enbart handlar om de tre systrarna, som bleknar bort allt mer. Man skulle nog inte ens säga att de är i centrum av berättelsen, som i stället rör sig mellan olika familjer. Mest handlar det kanske om Abdullah, Mayas make, som befinner sig i ett flygplan och därifrån kontemplerar sin historia, en berättelse som vidareutvecklas utifrån de mångskiftande perspektiven. Hans historia innehåller en grym fader som straffade honom med att hänga honom upp och ned i en brunn, och en moder som dog under oklara omständigheter.

 

Oman avskaffade slaveriet så sent som 1970, åtta år innan Alharthi föddes, och spåren finns kvar i flera av de anekdoter som återberättas av de olika karaktärerna. Maya överger snart sin symaskin. Asma är den självsäkra och intelligenta av systrarna. Khawla den vackra men också naiva systern. Mayas första dotter ges namnet London, som en av flera provokationer, som illustrerar de slitningar som finns mellan generationerna.

 

Det handlar mycket om traditioner, och hur de ska bevaras i en föränderlig tid. Det handlar också om status, om pengar, om hur framgång ska mätas. De många karaktärerna avlöser varandra, i en ganska knepig berättelse om anpassning och pragmatism. Medan det inte är helt lätt att komma kvinnorna in på livet blir Abdullah en sammanhållande figur, kanske i kraft av att hans perspektiv tillåts hejda flödet så många gånger. I övrigt har jag sällan haft så stor nytta av det släktträd som bokens inledande sidor återger: åtskilliga gånger återvänder jag dit för att utreda hur de olika karaktärernas familjeband hänger ihop.

 

De många perspektiven kan ge ett anonymt intryck, så länge man inte beaktar att det är just en kollektivroman. Här är inte de enskilda ödena i sig det viktiga, utan det är samhällsförändringen som belyses utifrån olika erfarenheter. Dessa erfarenheter gör i sig igenkännbara mönster, med kopplingar till patriarkat och förväntningar, och lyxkonsumtionen med sina charmlösa statusmarkörer.

 

Då tillåts de olika karaktärerna illustrera känslor som görs allmängiltiga, såsom Mayas besvikelser och trötthet inför föräldrarollen, och hur kärleksmisslyckanden upprepas av de egna barnen. Det uppstår också konflikter mellan olika generationers prioriteringar utifrån vetenskap och vidskepelse.

 

Det välstånd som familjerna uppnår sker i flera fall på bekostnad av slaveriet, vars konsekvenser finns kvar som fantomspår i samhället, strukturer som det inte är lätt att göra sig av med. Alharthi vill skildra ett samhälle som stagnerat, men försöker röra sig mot nya ideal, där hedersvåld, bortgifte och skilsmässor blir laddade ämnen.