En vacker dag, Tomas Bannerhed, Weyler

I en av Wordsworths bättre sonetter, ”The world is too much with us”, kan man utläsa en besvikelse över den moderna människans brist på kontakt med det ursprungliga i naturen: ”Getting and spending, we lay waste our powers; / Little we see in Nature that is ours; / We have given our hearts away, a sordid boon!” Hans botemedel var att snöra på sig kängorna, ge sig ut på imponerande långa vandringar i oländig terräng.

 

Den här känslan: vi har gått miste om naturupplevelserna, den återkommer med ojämna mellanrum. Det finns inom miljöaktivismen, inom ekopoesin, inom fältbiologin, och så klart inom ornitologin. Tomas Bannerhed gav för några år sedan ut ett praktverk om sin syssla som fågelskådare, I starens tid. Nu utkommer han med en dagboksliknande bok, En vacker dag, som infångar en majdag på Mälarö förra senvåren. Pedagogiskt är den indelad i fyra kapitel, från morgon, via förmiddag och eftermiddag fram till kväll. Ungefär som en livscykel – dagen är livet.

 

Bannerheds bok är fint formgiven, med Mattias Bäcklins prydliga teckningar som ackompanjerar reflektionerna. Dagen passerar, från tidig morgon kl 03:32 fram till tidig kväll kl 22:17. Berättarjaget sitter med sin kikare och sin anteckningsbok. Om han har kaffetermosen med sig? Lita på det! Har han skogsmulleskjortan på? Självklart.

 

Man kan säga att det är den enklaste av förutsättningar som illustreras. Om omvärlden tittar åt ett håll – titta åt ett annat. Bannerhed går ”tillbaka till naturen”, som det brukar heta. Han letar upp den ofattbara artrikedomen där, och plitar ned flora och fauna med den exakthet som imponerar på kalenderbitare.

 

Här blir naturen ett tempel, en plats för andlig kontemplation. Stundtals irriterar det mig hur fåglarna idealiseras. Till vilken nytta? Fåglar är äckliga rovdjur i mina ögon, och det är en märklig inställning att som Bannerhed gör spekulera i vilken slags fågel det vore lämpligast att förvandla sig till. Den funktion som fåglar fyller i vuxna människors liv är något som går mig förlorat. Nog ter det sig som ett flyktbeteende att frivilligt tillbringa dagar i deras närmiljö för nöjet att höra dem kvittra och se dem i en kikare. På det kunde man bestrida Wordsworths ord och säga att den riktiga världen är för lite med oss.

 

Fast det är ju fåglarna som är den riktiga världen, skulle ornitologen säga. Kanske det. Bland friluftsfolket raljeras det fritt över mobilberoendet hos stadsbon, men naturfolket är ju lika monomant uppvaktande mot dopaminet. Med kikaren får berättarjaget också syn på annat än fåglar: en kvinna som går ut på en balkong tänder en cigarett. Kanske hon har haft sex, låts det ana, eftersom han en gång såg ett par idka ”älskog” på en segelbåt, något han med voyeuristiskt nöje följde en gång.

 

Så löper associationerna. Förutsägbart nog nämns några av de obligatoriska naturskildrarna i svensk litteratur, som Harry Martinson och Werner Aspenström, och tecknaren Gunnar Brusewitz förstås. Mer oväntat och mer givande är det när han skriver om Anne-Marie Berglunds träddikter. Några banala påpekandet om minnet (det är kanske inte så pålitligt, hm …) hinns också med, liksom implicit längtan efter ett gammalt förmodernistiskt Sverige. Det var nog inte så bra det heller, vill jag surt invända, även om jag liksom honom kunde göra vad som helst för att slippa idioter som träningscyklar i skogen eller åker vattenskoter, inslag som Bannerhed bannar, med förbehållet att det inte är ungdomar som nyttjar dessa redskap utan medelålders män.  

 

Ibland hintas om självbiografiska öppningar, som när han nämner pappan och dennes tystnad, något som ger relief till far- och son-förhållandet i debutromanen Korparna. Där och då växer det ut till en regelrätt självbiografi, innan vi milt återvänder till fåglarna. Ibland blir det anekdotiskt, som i ett fint stycke om konstnären Hans Wigert. Ibland skriver han skarpt om aversionen mot hundar. Innan han tar upp fågeltråden igen, och helst om doldisar som trädpiplärkan.

 

Bannerhed är bättre på att läsa fåglar än att läsa poesi: när Pär Lagerkvist i en ungdomsdikt skriver om skymningens skönhet är det ju en bokstavlig skymning som ges existentiella dimensioner, och inte något som ska jämföras med gryningens skönhet för den som ger sig ut i svinottan för att uppleva den. Det finns en tendens till det pompösa här och där (vad då ”blåblek som ett löfte”?), något som han har gemensamt med en annan fågelskådare, Ulf Lundell, som råkar nämnas på något ställe. Likaså en förkärlek för frasmakeri, men där fungerar den älskade frasen ”Bara en sådan sak” bättre i tal än skrift (det heter ju av en anledning ”bara en sån sak”).

 

Så här skulle det också kunna vara, meddelar Bannerhed på sitt underförstådda och underfundiga sätt. Hans bok pendlar mellan essän och tankeboken, en gammeldags särart, och blir en robust påminnelse om behovet av sådana anomalier. Man förstår att det intensiva umgänget med naturen för honom är ett sätt att lugna nerverna, och all skada som åsamkades under uppväxten. Därför: jag vill läsa betydligt mer om detta, om pappans tystnad och ensamhet, och hur den har påverkat hans egna osäkerhet och känsla av utanförskap.