Obehaget om kvällarna, Marieke Lucas Rijneveld, översättning Olov Hyllienmark, Tranan

Nyligen petades nederländska Marieke Lucas Rijneveld från uppdraget som översättare av Amanda Gormans dikt ”The Hill We Climb”, med motiveringen att hen inte var tillräckligt vare sig svart eller binär. Galet, så klart, inte minst därför att Rijneveld torde ha kvalifikationer nog som publicerad poet, samt att hens debutroman Obehaget om kvällarna förra året vann internationella Bookerpriset.

 

Efter att ha läst denna tveklöst poetiska debut blir jag än mer trumpen över den oroande utveckling där kompetens ratas till förmån för identitetspolitik. Det är en stilistiskt fullfjädrad roman som utspelar sig på landsbygden i början av 2000-talet i en starkt pietistisk familj, medlemmar i Återupprättade reformerta kyrkan. När huvudpersonen Jas är tio och oroar sig för sin kanins död, som pappan hintat om, ber hon till Gud att brodern Matthies ska dö i ställlet. Och Gud hör bön: strax drunknar brodern när han åker skridsko på förrädisk is.

 

Familjen lamslås, högst troligen i än högre grad på grund av sin rigida tro. Mamman försvinner in i matvägran, pappan in i allt mer oförutsägbar ilska. Brodern Obbe utövar allt mer incestuösa lekar som ofta involverar systern Hanna. Jas obsessar om Hitler, vägrar ta av sig sin jacka (hon har ett namn som betyder just det på nederländska), och kapslar in sin sorg i det som förblir outtalat, liksom hon kapslar in sitt bajs, och ser det som en triumf när hon inte skiter. Överlag handlar det mycket om bajs, kiss, spyor och sperma.

 

De lever i relativ fattigdom, absolut försummelse. Allt är mörkt och murrigt, och förmedlar en instängdhet och tystnad som görs påtaglig och konkret. Det sker med hjälp av Jas oförställda utblick, där hon växlar mellan vanföreställningar – hon inbillar sig att mamman gömmer judar i källaren, bland annat – och skimrande sanningar. Hon är ett barn som är fångad mellan att veta för lite och att veta för mycket: ”så länge vi längtar är vi skyddade mot döden”, filosoferar hon. Ondskan och godheten är vad hon allra mest funderar på, våld och sorg är vad tillvaron portionerar ut. Skuldkänslor är den helt dominerande känslan, den övergripande inbillningen att hon är orsaken till allt ont som drabbar familjen (utöver broderns död drabbas korna av mul- och klövsjukan).

 

På ett plan ger hon ett psykotiskt intryck, på ett annat ett genomrationellt. Hon är lika partiskt skildrad och lika kategorisk som flera av Flannery O’Connors unga protagonister, och det finns drag av Southern Gothic-estetiken, med den religiösa fanatismen och den groteska karakteriseringen. Men Rijneveld tar sin groteska metod ytterligare steg mot abjektet, mot det äckel inför tillvaron som Jas hyser och som reflekteras och sprids inombords. Det finns åtskilligt som kan få en att rygga tillbaka, gränslösa hemskheter att vämjas inför.  

 

Kaos ikläder sig många former. Nyligen läste jag Fernanda Melchors bångstyriga roman Orkansäsong, som också handlade om moraliskt förfall och mänskliga katastrofer. Rijnevelds prosa är kyligare och mer metodisk, mer städad, men under den lugna ytan gömmer sig oron och det obehag som titeln skvallrar om. Det är en mörk bok, där familjen skyr ljuset både bokstavligt och bildligt (att det är dåligt för deras hy är bara halva sanningen).

 

Från en takbjälke hänger en reptofs, som en ständig påminnelse om den frivilliga döden som ett alternativ. Dödsdriften är en av romanens poler, den andra är sexdriften, som förstärks när Jas går in i puberteten och experimenterar med främst brodern och systern. När det antyds att hon fantiserar om någon klasskamrat vet hon själv att ”den kille jag oftast tänker på bara har en minnesplakett på det ställe där han brukade placera sin cykel.” Hennes sorg över brodern är ett ofta outtalat ledmotiv i romanen.

 

Deckarförfattare hyser gärna uppfattningen att de svarar för den egentliga konsten, medan ingenting är enklare än att skriva det som de brukar bunta ihop som ”eländeslitteratur”. De har givetvis fel: när olyckor ska skildras krävs det att författaren är fullständigt lojal med sitt ämne och sin berättarröst. Det Rijneveld gör så imponerande är just hur hens röst aldrig sviker sin protagonist. Kort sagt: hen sjunger aldrig falskt, något som annars hör till de svåraste balansgångarna. Det är en trovärdighetsfråga, och den är viktigare än sanningsanspråken.

 

Det är en osviklig förmåga att levandegöra sitt innehåll. Det är en imponerande debut, en storslagen roman om hur farligt det är med bristande insyn, hur inskränkta våra familjeliv kan bli. Rijneveld skriver originellt utan att det blir sökt, och det som liknar effektsökeri blir en del av en större helhet där Jas görs allt mer begriplig allt eftersom hennes världsbild utvecklas och händelseförloppet fortsätter.

 

Och slutet, som hen har kritiserats för, blir i min läsning så definitivt och en så effektfull punkt för denna dystra berättelse. Ondskan är både extern och intern, men alltid närvarande i våra liv.