Zoetrop, Arne Johnsson, Nirstedt/Litteratur

”Jag tar långa kliv / över gatan, trafiken är omkring mig, tätt intill kläder och händer. Synlig och dold, stängd och / öppen, främling; avstånden sträcker sig långt bortom det synliga.”

 

En lång man rör sig i stadsbilden på omslaget till Arne Johnssons nya diktsamling Zoetrop, hans första på nästan tio år. Dikterna handlar också om resor, om platser, något som ter sig exotiskt nu när världen varit nedstängd i ett helt år. Dikterna är daterade 2005-2017. Det är platser i Chile, USA och Vietnam. Det är restauranger, flygplatser, främlingskap, som i ett respektfullt sökande tar in omvärlden.

 

Titeln Zoetrop är ju hämtad från filmens värld, och fungerar som en infallsvinkel till dikternas förhållande till synen, hur de görs till recipienter för intryck. Ofta fungerar det som allra bäst i ögonblicket, i de små obetydliga ögonblicken, där stora sanningar kan uppenbaras: ”Jag skymtar gestalter, som skuggor, ånga / i springor och glipor i fönstren på huset mittemot, de levande har allt att dölja”.

 

Johnsson härrör från Småland och debuterade på 80-talet och har sedan dess intagit och befäst en position som post-romantiker, med filtiga jämförelser med Stagnelius. Men hans otidsenliga sätt att skriva kan också knytas till den våg av romantik som tidsepoken 50-talisterna brukar förknippas med – dock med reservationen att han har mer samröre med Strängnäs hovpoet Bo Setterlind än med rustibussarna i Metamorfosgruppen som härjade i Vasastan i Stockholm.

 

Hans teknik att inleda dikterna med gemen bokstav kan likna ett nybörjarmisstag: att alltför tydligt signalera den pågående processen eller att vi kastas in i ett berättande utanför dikten. Men det här är Johnssons fjortonde diktsamling, och han borde veta vad han sysslar med: det finns också ett konsekvent stråk, som gör det lätt att känna sig hemmastadd.

 

Länk läggs till länk i hans skrivande, där den här boken sömlöst fogas in i hans tidigare, och där helheten bildar något som är så mycket större än de enskilda delarna, både utifrån boktitlar och enskilda dikter. Hela tiden kommunicerar han med sitt större verk, i en poetik som kunde jämföras med Göran Sonnevis.

 

Eller varför inte med Ulf Lundells? Den senares svit Vardagar utför ett liknande arbete, bara det att Johnsson gör det mycket mer elegant och språkligt precist. Förlåt, men Lundell är ju i sammanhanget en helt obetydlig och slät figur, oförmögen att nå utanför sin egen sfär, hur trångbefolkad den än är av anhängare. Båda skriver fint om fåglar, till att börja med. Men båda är också, i kreativ mening, instängda.

 

När Johnsson skriver sina stadsdikter kan det ibland påminna om en privilegierad ”turistens klagan”: ”vem ser skillnad på fattig och rik, ibland tror jag alla är lika”. Ursäkta, men det där är bara slöhet och brist på inlevelse. Vilsenhet kan behöva skarpare formler än så. I rättvisans namn rör sig diktjaget ändå vidare, ut mot slutsatser som är mer dynamiska, och som återges med en helt annan lyster:

 

                                                                 Vinden är mild, blad

                      faller lätta från träden, ljuset är gyllene över tak,

                      trädkronor, härvorna av elektricitet. Jag

                      sluter ögonen, det svindlar och

                      när jag åter ser har glömskan redan

                      fångat mig. Andra röster glänser i mig, smycken,

                      vitriner

 

Det är vackert, men också sant. I så måtto infriar Johnsson smidigt Keats romantiska formel om sanning som skönhet, och vice versa. Det sker tack vare en osviklig förmåga att göra sig mottaglig. Då kan de milda metaforerna fungera som smeksamma vingslag, göra den poetiska vinden lätt som en ficktjuv. Poesi för de som gillar Tomas Tranströmer, helt enkelt, eller varför inte Kristian Lundberg, som ofta är ute i liknande ärenden.

 

Om det finns en viss risk att den här dikten blir förutsägbar och monoton, och att redogörelserna för fåglar mest har en ornitologisk idoghet som riktar sig mot kalenderbitarna inom gebitet, genomkorsas dikterna samtidigt av en röst som är helt intakt. Inom rockmusiken finns en viss typ av sångare som sjungit slut på sina stämband – i synnerhet gäller det artister som debuterade just på 80-talet – och saknar närheten till sitt fulla register. Det här gäller sannerligen inte Johnsson.  

 

Att kalla denna röst egenartad är bara en truism. Men den är klart igenkännbar, och likaså den romantiska outsiderpositionen, vemodsanstruken och bistert lidande. Det som orsakar den här oförmågan att anknyta till samtiden och omgivningen förblir oklart, och kanske det ska vara så. Det som gör Johnssons dikt så romantisk är ju att den ständigt påminner om närvaron av något annat, något som förr benämndes transcendentalt – alltså något med anlag att förändra oss i grunden. Denna annanhet blir sällan benämnd som Gud, annat än i (halvt) ironisk förklädnad, som ”Gud”, eller med Pär Lagerkvists gemena förminskning, ”gud”.

 

Förlaget Nirstedt/Litteratur har på kort tid etablerat sig som pålitliga leverantörer av nyskapande och originell poesi, så i förstone ter det sig en smula oväntat att man plockar upp en sovande Arne Johnsson. Det är en återkomst som borde firas, om inte med dunder och med brak så åtminstone med större uppmärksamhet än den som bereds Lundells evinnerliga dagboksserie.