Vid bandet. Anteckningar från fabriken, Joseph Ponthus, översättning Jenny Högström, Weyler

Det saknas inte skildringar av vad hårt kroppsarbete gör med oss. Med våra kroppar. Med våra själar. Från svenskt håll kan man nämna Johan Jönson, Kristian Lundberg och Jenny Wrangborg. Ofta anförs argumentet att litteraturen förändrar världen, och det kan nog stämma.

 

Fast i så fall bara i det kortare perspektivet. För om litteraturen förmådde förbättra världen i grunden, varför ser världen i så fall fortfarande så vidrig ut? Franske författaren Joseph Ponthus bidrag till arbetarlitteraturen, Vid bandet, är en ryslig rapport om det fysiskt utmattande arbetet. Huvudpersonen är akademiker som blir arbetslös och söker sig till bemanningsföretag för att försörja sig och sin hustru.

 

Han skickas runt på olika ställen: en räkfabrik, en tofufabrik samt en köttfabrik (ett slakteri). Överallt samma plågsamt jobbiga stressiga slit, där vinstdrivande chefer skurit ned på allt som utmanar effektiviteten. Med bitsk humor noteras det orättvisa förhållandet mellan underskottet av arbetare och överskottet av chefer: ”Vi ses / Som chefen sa / En av cheferna alltså / Det råder ingen brist på chefer / Det råder brist på jobb / Det råder brist på pengar”.

 

Ponthus rapport klassificeras som roman, men den är skriven med poesins verkningsmedel, och det blir en berättande dikt som utnyttjar det lakoniska stämningsläget till fullo. Genom att tona ned indignationen blir dess effekt desto starkare, när kritiken lindas in i språkligt silkespapper. Dock finns inget förmildrande i hans attack på villkoren. Det lättillgängliga språket, som infångas i Jenny Högströms följsamt nedtonade översättning, ger tillfällen till ständiga reflektioner kring monotonins skadliga inverkan.

 

Vad som visas är hur arbetet äter sig in i kroppen, in i psyket, och gör hela tillvaron ledsam. Huvudpersonens vardag infiltreras av arbetet, och han kan inte tänka på annat ens den korta vilodagen (arbetsveckan är måndag till lördag). Kroppen stinker av kött när han kommer hem från slakteriet, och möjligen är det därför hans hund tar emot honom med större förtjusning än vanligt. 

 

Det mekaniska slitet urholkar själen. Genom berättelsens förlopp förstärks det akuta i hans situation, och rädslan för att arbetets mekanismer ska förändra honom och göra honom till en maskin. Här aktiveras en marxistisk alienering, även om Ponthus är försiktig med att knyta sina upplevelser till politisk teori. Någon Johan Jönson är han inte. Däremot fungerar hans stillsamt resonerande kommentarer kring litteratur som en livboj, när han hittar paralleller i Apollinaires krigsdikter eller ser det absurda i att köa för lönekuvertet speglat genom Becketts pjäser.

 

Humorn blir också ett sätt att bevara mänskligheten. På fabriksgolvet dominerar pragmatisk överlevnad. Grundvillkoret är osäkerhet: har jag jobbet kvar nästa vecka? Därför utnyttjas arbetstagarnas oförmåga att samla sig, och Ponthus visar tydligt att faktorerna bakom bristen på organiserad kritik inte bara är fysisk trötthet, utan också låg bildningsnivå. Så anländer hans bok, blir prisbelönt i hemlandet, men vi ställs också inför frågan om reella förbättringar verkligen är att vänta.

 

Det här är en bok som i hög grad får en utomstående att förstå precis hur avskyvärt det är. Vissa av oss behöver bara se tillbaka på en kortare sejour i ungdomen när vi hade liknande anställningar, men för många är det här en pågående verklighet, dag ut och dag in, i vårt högteknologiska samhälle. Det är lätt att bli uppgiven, för vad kan böcker som denna utföra när världen har uppmuntrat somliga att sko sig på andra människors nöd?

 

(Också publicerad i Göteborgs-Posten 24/3 2021)