Till den vackraste, Mette Moestrup, översättning Jonas Rasmussen, Pequod Press

Mette Moestrup är bra på att skriva om äpplen. En tidigare samling heter Golden Delicious, och hennes senaste är en veritabel encyklopedisk dikt om äpplen. Till den vackraste heter den, och utkommer nu i Jonas Rasmussens översättning. Jag skrev utförligt om den danska utgåvan 2019, men kan tillfoga några ytterligare reflektioner kring denna vidunderligt fascinerande bok, lika rik på nya infall som den är spännande att utforska.

 

Det handlar alltså om äpplen. Om i första hand det gyllene äpple som i den antika myten kastades in av tvedräktens gudinna Eris som hämnd för att hon inte inbjudits till ett bröllop. Inskriften på äpplet var ”kallista” (den vackraste), och efter tumultet uppstod det trojanska kriget. Men äpplet muterar i Moestrups dikt, och hennes bok blir monstruös i den meningen att den byter skepnad, antar olika former över de generöst utspridda drygt 180 sidorna.

 

I korthet är det en bok som tilltalar de nio klassiska musorna och utspelas under tretton nätter, och talet tretton dominerar i flera av dikterna. Till exempel i en fullständigt uppdaterad svit kärleksdikter, den inledande ”Honungshexagonerna”. Det är dikter som är visuella, praktfulla, varierade och mångsidiga. En dikt som rör sig i många olika riktningar, också intertextuella.

 

”Erisvariationerna” är versalt skrivna, och klargör den historiska kontexten:

 

                      HON KASTAR DÅ ETT ÄPPLE AV GULD TILL DEN VACKRASTE

                      OCH DÅ, OMG! EN SKÖNHETSTÄVLING FÖR GUDAR!

                      ZEUS UTNÄMNER PRINS PARIS AV TROJA TILL DOMARE

                      (PRINSEN ÄR KÄND SOM EN RIKTIG KVINNOKÄNNARE)

                      HERA LOVAR HONOM POLITISK MAKT OM HON VINNER

                      ATHENA LOVAR HONOM STOR VISDOM

                      AFRODITE LOVAR HONOM SKÖNHET: DEN SKÖNA HELENA

                      VIT SOM EN SVAN, FÖDD UR ETT SVANÄGG

 

Moestrup skriver snyggt men också vildsint, modigt och fyndigt: ”Det finns 13 hjärter / i en kortlek / men du är hjärtlös”. Den danska systemdikten är starkt influerad av Inger Christensens insatser i böcker om Alfabet och Det, men Moestrup befriar sig från den anxiety of influence som Harold Bloom menade hemsökte manliga författare. Att läsa Moestrup är ett äventyr – med andra ord, inget som invaggar en i trygghet, utan snarare gör en uppmärksam på farligheter och orättvisor. Det är en politisk brandfackla insvept i poesins förklädnad.

 

Då skriver hon om krig, om vansinnet som lierar sig med den konferens om den slutgiltiga lösningen som togs fram av nazisterna vid Wannsee 1942. Wannsee – vansinne, med Moestrups klipska sammanfogning. Krig är alltid äckligt, och misogynt. Hon hänger också ut några skandinaviska poeter som nazister, dels den norska poeten Rolf Jacobsen och Valdemar Rørdam, ”min gammelmormors halvbror” som skrev ”Danmark i tusen år”, som lanserades som alternativ nationalsång.

 

Dikten är polyfon, men också sinnlig och sexig, när Moestrup skriver fram saker som tar sig in i vår mun: äpplet, ordet, dikten, som kan manifesteras i ren konkret form, när hon anger en dikt som pappersremsor att tugga i sig. Bokens höjdpunkt är den sjätte nattens svit, ”Man tror man plockar äpplen”, som utmynnar i dikter om stjärnbilden Stora Björn, och dess namn ”Kallisto”.

 

I ett uppriktigt efterord redogör översättaren Rasmussen för några av de svårigheter han ställs inför när Moestrups besynnerliga danska ska överföras till svenska. En av svårigheterna rör det polyfona, att hon växlar mellan så många olika register, såsom talspråklig slang och lyrisk konvention, dagbokstext och kurialstil. Effekten är smått svindlande. Det blir en följsam översättning, och en bragdartad insats när den nu går att läsas på en svenska som beaktar originalets många idiosynkrasier.  

 

Hennes bok kan jämföras med Joyces Ulysses, i hur den antar olika stilar utifrån bokens olika sektioner. Joyces verk lånade ju från Homeros Odysséen, som ju tog sin utgångspunkt i det trojanska kriget som sinkade Odysseus hemfärd. Moestrup vänder sig hellre till Sapfo, och spekulerar i en alternativ historieskrivning, där hennes fragment om vad som är det vackraste på jorden skulle ge oss ideal som var mindre krigiska, om hennes diktsamlingar hade överlevt och inte skingrats för vinden: ”Om alla Sapfos nio böcker fanns bevarade, hade då allt varit vackrare?”

 

Moestrup lever i vilket fall upp till det skönhetsideal som Sapfo uppställer, och som ytterligare röd tråd fungerar Anne Carsons resonemang och översättningar av Sapfo. Det är faktiskt inte helt orimligt att sammanföra Sapfo, Anne Carson och Mette Moestrup i ett samtal om det vackra, vackrare, vackraste. Den här svenska utgåvan behåller också originalets vackra formgivning, som ytterligare förhöjer intrycket av en av 2000-talets vackraste skandinaviska diktsamlingar.