Djur, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

Nyligen läste jag kanadensiska Marian Engels 70-talsroman Björnen, om en kvinnas spektakulära möte med det vilda. Nu har jag läst kanadensiska Lise Tremblays senaste roman på svenska, Djur, som också handlar om en människas möte med det vilda. Hon skriver på franska, och boken ingår i Rámus serie med där vi tidigare kunnat läsa tre små böcker av henne. 

 

Här är protagonisten tandläkaren Benoît som när äktenskapet krisade flydde storstaden Montreal för att bosätta sig i en byhåla i norra Qubebec. Hustrun blev bitter när dottern Carole beslutade sig för att inte vara kvinna längre. I romanen genomgår hon som 32-åring en könskorrigering, men har i stort sett brutit med pappan också, även om han försöker upprätthålla kontakten. Fast han älskar henne inte, låter han oss få veta.  

 

Tre personer har han kontinuerliga träffar med. Veterinären Odette, som tar hand om hans sjuka hund Dan, vännen Rémi och den åldrade Mina, som bara inväntar döden. I utkanterna av byn har vargar gjort sig synliga, och jaktmännen börjar plocka fram sina vapen. Det här är förutsättningarna för intrigen i denna korta roman.  

 

Mycket handlar det om Benoîts relation till sin hund. Det är fint skrivet utan att gå vilse bland sentimentala redogörelser för samvaron mellan djur och människa. På samma sätt som Engels björn var en björn och inget annat, är Tremblays hund just en hund, och därmed oförmögen att lappa de spillror man anar Benoît består av. Och ja, man anar, för här har vi att göra med en författare som agerar med subtila antydningar. Vi förstår att han är en rationell människa, som försöker behålla denna genomförnuftiga blick på tillvaron, även när den värld vi vant oss att leva i hotar att rämna.

 

Benoît blir en typisk man. Han har lärt sig hur viktigt det är att anpassa sig. Tystlåten, med känslor som finns där men sällan beredd att möta den, då han liksom vet att priset är för högt. För känslor har den där jobbiga egenheten att inte lämna en i fred sedan – de pockar på ens uppmärksamhet, de vägrar finna sig i att du ber dem sticka sin kos. Så han bemöter livskriserna med stoiskt upphöjt tålamod (är det en tillfällighet att alla jag känner som prisar stoicismen är män?). Och givetvis gillar han också jakt. Och naturen, vildmarken.   

 

Olika konflikter tinar fram när vargarna blir något den manliga gemenskapen måste förhålla sig till. Gamla försyndelser ska bearbetas, tidigare maktstrukturer behöver synas. För så är det i byhålor: det finns en besatthet av vad som hände förr, och det förflutna måste ältas till förbannelse. Det är alla dessa oförrätter som ska uppgöras. Det förflutna är mer levande än nuet för dessa människor.

 

Litteraturen bör ägna sig åt det främmande, och här fungerar det på  två plan. Dels i det konkreta mötet med det icke-mänskliga och vilda, vargen, som länge bara skuggar i kulissen. Dels i hur Tremblay skriver. Hon agerar i något som lite slött kunde kallas ”en essäistisk tradition”, men inte alls så som vi lärt känna den från anglosaxiska exempel med självbiografiska historier som delger klokheter från ett stort antal litterära föregångare, där referenser till Virginia Woolf och Jean Rhys varit obligatoriska.

 

Hon skriver mer tell än show, vilket är lika djärvt som det är ovanligt, åtminstone för etablerade författare. Det här är amatören arena, att berätta saker på bekostnad av gestaltningen. Men gestaltningen finns förstås i vargarna, som blir ett inslag som liknar den puma som strövar i Nick Caves låt ”Hollywood” och i Lucy Ellmanns roman Ducks, Newburyport. Eller varför inte de vildsvin som härjade i Hannah Lutz uppfriskande roman Vildsvsin? En metaforisk hälsning från det vilda till oss: ”hej, människa, vi finns också här, och vi ser dig och dina förehavanden”.

 

Då blir också olikheten mellan människa och djur delvis utsuddad. En bild för hur det okontrollerade ibland också kan inta oss icke-djur. Det här låter kanske som en stillsam roman, och det är det väl – på ett plan. Ett utsnitt av verkligheten, där dramatiken sällan tar sig upp till ytan, men det finns alltid där som en potential, för den som vågar drabba samman med den.