Lyrikvännen Nr. 6/2020

En smula förhastat skrev jag häromdagen att Lyrikvännen bara utkom med 5 nummer under 2020. I måndags anlände ytterligare ett nummer, liksom för att illustrera vilka överraskningar poesin ägnar sig åt. Att omslaget utlovar karantänprinsessor och nekropastoral är lovande.

 

Och som dessa löften infrias. Isabella Nilsson, nonsensprinsessan, företar en karantänresa med hjälp av fantasin och Malte Perssons envetna dikter som har tre mål i sikte: att utforska rimordens möjligheter, att nämna favoritdjuret geten, samt befria prinsessan från fångenskapen. Det är med andra ord en ljuvligt samskriven text.

 

Johannes Göransson skriver om nekropastoral hos poeterna Eva Kristina Olsson och Leif Holmstrand, och det är en ännu mer ljuvlig text. Med Joyelle McSweeney som vägvisare bryter Göransson loss ännu mer gotik, förfall och död ur Olssons och Holmstrands dikter, och inbjuder till en skevare och vildare läsart. Göransson är verksam i USA som mångsysslare (exempelvis lärare, författare, redaktör) och har med sina översättningar gett bland andra Johan Jönson, Ann Jäderlund och Aase Berg en amerikansk läsekrets.

 

Något mindre imponerad blir jag i förstone av Arne Melbergs essä om Wordsworth och Hölderlin, när han inbillar sig ett möte mellan dessa två storheter i Frankfurt i slutet av 1700-talet. Melberg är en rutinerad skribent som borde ha vetat bättre. Wordsworth talade inte tyska, och när han företog sin resa tillsammans med systern Dorothy och kamraten Coleridge var det den senare som skötte konversationen – Wordsworth själv kunde ju knappt prata med folk på sitt modersmål. Hölderlins rykte var inte heller tillräckligt i svang för att ha intresserat Wordsworth, som vid tidpunkten inte hade fått sitt genombrott med Lyrical Ballads. När han väl träffade en tysk poet blev det Klopstock, ett möte som inte orsakade några animerade diskussioner (de talade med varandra på franska för säkerhets skull).

 

Men själva essän tar sig i efterhand, när Melberg väl reder ut skillnader och likheter mellan Hölderlin och Wordsworth. Att de råkar vara födda samma år är väl ett slags sammanträffande. Mer intressant är dock kopplingen mellan Hölderlins färd mot galenskapen och en mer kryptiskt fragmenterad poesi, som sker parallellt med Coleridges färd mot sina konstant ofullbordade projekt orsakade av den åverkan drogerna orsakat.

 

Slutligen är kritikavdelningen en fröjd, när den samlar upp flera av sommarens och höstens mest läsvärda diktsamlingar. Här finns skarpa och eftertänksamma läsningar, och det här har jag sagt förr, men med den här typen av summerande insatser blir det lättare att hålla ordning på den spretiga diktutgivningen, den här gången representerad av sex olika förlag: Norstedts, Pequod Press, Lejd, Bonniers, Anti, Nirstedt/Litteratur.

In i en stjärna, Puk Qvortrup, översättning Helena Hansson, Weyler

Med förströdd blick försöker jag följa några av senare tids mest omskrivna tv-serier, som The Undoing, Unorthodox, The Queen’s Gambit. Allt är sig likt till förvillelse: oerhört påkostat in i minsta scenografiska detalj och varje replik sitter som en smäck och varje skådespelares gest är välregisserad och jag blir bara allt mer uttråkad av det låga tempot och allt mer irriterad på alla upprepningar och övertydliga förenklingar.

 

Nu kan man säkert hävda att det minsann finns bättre serier än dessa. Kanske det. Men det är också frågan om vad fiktion fyller för syfte: om den nöjer sig med ett enkelt berättande, hur många förvecklingar som än kopplas in, då duger tv-serien förstås, liksom ljudboken. Som förströelse. Tunga ämnen som ges minimalt tuggmotstånd.

Vill man förstå på djupet, ta del av något som sätter spår eller bli känslomässigt involverad på riktigt, då duger romanen fortfarande. Jag har läst danska Puk Qvortrups debutroman In i en stjärna, som utkom i november på Weyler, i Helena Hanssons tonsäkra översättning. Det är en roman om en kvinna som heter Puk, och som en dag 2012 ska fira sin sons tvååriga födelsedag. Hon är gravid i sjunde månaden. Då dör hennes man av hjärtstopp, 27 år gammal, när han springer ett halvmaraton.

 

Eller bara så här. Jag läser på bokens andra sida: ”Jag önskar att jag bara kunde somna här tillsammans med honom och sova i all evighet, men det är omöjligt på grund av kylan som kommer ifrån honom.” De första tårarna faller.

 

Jag läser på bokens sjunde sida: ”Pappersnäsduken jag hade i handen var så blöt att jag kunde forma den till en liten skål. Jag slätade ut den med mellan fingrarna och ansträngde mig för att göra den helt perfekt. Jag pressade ner dess botten i min handflatas rundning, och om ett tunt lager lossnade fäste jag det på nytt med tårar och snor. Mina fingertoppar var skrynkliga.” De nästa tårarna faller.

 

Och så fortsätter det genom denna sorgliga historia. Inte för att Qvortrup snyltar på sorgen, utan för att hon lyckas gestalta minnets hyperkoncentration, där detaljerna står fram som skarpa konserverade föremål. Där finns nästan outhärdligt smärtsamma scener, när läkarna står beredda att stänga av makens livsuppehållande maskiner, men hon vill ge honom en sista chans att höra sin son. Så hon försöker spela upp en inspelning från sin telefon, men batteriet är urladdat. Till sist får de fram en facebook-video från en dator, men ljudnivån är så låg att maskinerna överröstar pojkens återberättande av sagan om bockarna Bruse.

 

Både Philip Teir i DN och Erika Vallin i SvD jämför med Tom Malmquists roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja: även här skildras det ofattbara på ett sätt som får det att bli begripligt, på ett nästan skrämmande sakligt sätt. Det är kliniskt registrerande, men lämnar utrymme för en sorg som tar sig in och invaderar alla murar man bygger upp.

 

För så fungerar sorgen, där den konspirerar med minnet. Kvinnan som var hustru men nu bara är mamma handlar för att laga mat till sig själv och sin son, och mannen som var make och pappa men nu bara är en såpbubbla som mumlar att hon köper för lite råvaror, det där blir han inte mätt på. Sådana scener etsar sig fast, och gör det här till något av en skräckroman.

 

Men det här är inte bara en manual i sorgearbete, som till punkt och pricka följer det förutbestämda mönstret med chock och förnekelse och ilska och förhandling och depression, för att leda fram till acceptans eller försoning. För man hanterar inte kriser. Man lär sig leva med detta rovdjur inom sig, och kan inte undkomma det eller tämja det, bara se till så att det håller sig sovande. Inte heller glorifieras maken, utan det blir ett realistiskt porträtt, och även huvudpersonen själv framstår som så ömkansvärt mänsklig i alla sina förehavanden.

 

Läser man utifrån är det barnen som håller henne uppe, under det år som skildras. Fast man läser inte utifrån, och det är det som utgör skillnaden, och gör Qvortrups roman så mycket mer slagkraftig än både tv-serierna och Malmquists drabbande men mer ojämna roman: man läser helt inifrån, är helt uppslukad av att följa kvinnans försök att uthärda de oacceptabla omständigheterna. 

 

Omslaget är omsorgsfullt utformat. På baksidan av pappret är allt spegelvänt, liksom för att demonstrera hur orättvist polär sorgen är i relation till vårt vaneseende. Dessutom har själva boken en illustration av ett par herrskor. Dessa herrskor är ju något av sorgens emblem, från den otäcka mikronovellen ”Till salu: babyskor, aldrig använda” till de efterlämnade sandaler jag hittade på en pall när min unga vikarierande kollega inom sjukvården fick en dödlig diagnos och aldrig återvände. 

 

Änkan i Qvortrups roman hittar sin makes skor, och bedriver ett minnesarbete som är lika lönlöst som det är meningsfullt: ”När jag lät mina händer glida ner i dem kände jag fördjupningarna efter hans tår. Om jag blundade kunde jag bygga upp honom med fingertopparna, och han stod som ett dallrande hologram med gympaskorna som tunga lod till verkligheten.”

Naturen och andra essäer, Ralph Waldo Emerson, översättning Ola Klippvik, Norstedts

Naturen har ändrat beteckning för människan. Medan den för 200 år sedan var något som vi levde tillsammans med, något som införlivades i våra liv på gemensamma villkor, har den nu reducerats till upplevelseindustri. En dekor för en gynnad klass som på lediga stunder traskar runt i den i dyra vandringskängor för att avsluta med en grillad korv. Naturen som skådespel: en projektionsyta för våra nostalgiska drömmar om något mer hållbart än det samtiden kan erbjuda.

 

För Ralph Waldo Emerson var naturen något annat: en skapande kraft, i paritet med konstnärens praktik. Han skriver om dettta i essän ”Naturen”, huvudstycket i den nya utgåvan i Norstedts fina klassikerserie, Naturen och andra essäer, snillrikt översatt av Ola Klippvik och med ett tjusigt förord av Emi-Simone Zawall. För ett par år sedan översatte han essän ”Självförtröstan”, som ingår i denna bok med tio formidabelt läsvärda texter, som har influerat stora 1800-talstänkare som Emily Dickinson och Nietzsche, och för vårt språks vidkommande Södergran och Ekelund.

 

Emerson är antagligen mest känd för det fåtal som intresserat sig för rörelsen transcendentalisterna, som var verksamma under 1800-talets mitt i USA, med stjärnor som Fuller, Hawthorne och Thoreau som vapendragare. Ingen dålig laguppställning. Vad de ville åstadkomma låter sig inte så lätt förklaras, ens efter att ha läst den essä av Emerson som här ingår, ”Transcendentalisten.”

 

Men i korthet vill Emerson frigöra människans fulla potential, där han lokaliserar begränsningen som ”den enda synden”. Han skriver om ensamheten som den förenande faktorn mellan oss. Naturen delar denna ensamhet, och om vi samverkar med den kan vi bli delaktiga i något större. Som det är nu, säg de senaste tjugo åren, har avståndet mellan människan och naturen ökat, något Emerson tydligt och tidigt betonar: ”När vi vansläktas och förfaller blir kontrasten mellan oss och vår himmelska hemvist tydligare. Vi är lika vilsna i naturen som alienerade från Gud.”

 

Så kan man lätt få för sig att transcendentalismen härrör från Gud, eller har Gud som yttersta (och innersta) mål, men det är inte hela sanningen. Det är en andlig närvaro som är Emersons viktigare poäng. Den ytliga samvaro vi ser nu är inget som skulle ha fått hans godkännande. I vårt umgänge med naturen är förnuftet en begränsning. Om Emersons projekt är utopiskt – än sen? Vi behöver den drömmen.

 

I den sällsamma skönhetssyn Emerson lägger fram dominerar ljuset. Skönhet är något mer än fägring för ögat: den har förmåga att förändra oss på djupet. Han är bra både i det korta formatet och i det längre, med aforismer som väcker tankar och en konsekvent fokuserad linje genom de olika texterna. Den linjen handlar mycket om att väcka människan ur vår slummer.

 

Den potential Emerson identifierar väntar fortfarande på att till fullo väckas. Varför nöjer vi oss med att vara mediokra? Genom de olika essäerna löper tanken om hur vi förnekar de möjligheter som ligger inom vårt räckhåll. Vårt öde är klyvnaden, och det som skulle kunna rädda oss vore om vi erkände och bejakade att ytterligheterna går att förena. Det Emerson visar är att vi inte kan städa undan det oönskade i vår natur: vi strävar inte alltid åt idealistiska riktningar, utan också mot det farliga och destruktiva.

 

Om ändå en slags förklaring ska ges av transcendentalismen, kunde sägas att den präglas av öppenhet för nya intryck och idéer. Det är ett helhetsperspektiv som är skeptisk mot erfarenhet, och tillägnar sig Kants imperativ, som fokuserar på det som föregår erfarenheten.

 

Klippviks översättning är ibland modern, ibland arkaisk, och det kan upplevas uppfriskande med en stilnivå som inte alltid är väluppfostrad (därför välkomnar jag glosor som ”sumpa” och ”sinkadus”). Däremot är jag inte helt ense med att han direktöversätter ordet ”savant”, som på 1800-talet bara betydde en lärd person, men som efter filmer som Rain Man getts nya konnotationer, i synnerhet när det används i en svenskspråkig kontext. Men det är en liten sak att gnälla på, när helheten är så övertygande, och boken i sig ger så mycket annat av större vikt att tänka på.

Provins nr 4/2020; Lyrikvännen Nr. 4-5 2020; 20TAL #2 2020

Typiskt nog stängde stadsbiblioteket precis när jag bestämde mig för att reservera deras magasinerade exemplar av Elvin Enqvists roman Spårsnö, efter att ha läst Erik Jonssons entusiastiska omläsning i nya numret av Provins. Han ser novellsamlingen som en samisk Southern Gothic, en egen variant av något som också verkar kunna kallas samisk noir. I numret, med Arktis som sammanhållande tema, kan man också läsa Heidi Hanssons initierade essä om norrut som något man åker till för att dö, alltså Arktis som mordplats i romaner av bland annat Stina Jackson, men också i mången översatt litteratur.

 

Ja, man får också lära sig tolv samiska ord för snö, däribland ”vuehtie”, som betyder just spårsnö. Det berättar Lyckselebon och översättaren Johan Sandberg McGuinn. Tack vare hans insats finns i numret flera poeter från Alaska, Grönland, Kanada och Kautokeino. Likväl som samisk konst av Outi Pieski, som arbetar i flera olika material och skapar helgjutna illustrationer av öden som görs begripliga och närvarande.

 

Utsökt formgiven är Provins alltid inbjudande och pålitlig. Redan här flaggar för ett lovande nästa nummer om Áillohaš, alltså Nils-Aslak Valkepää. Årets fyra nummer har förstärkt Provins position som en av de viktigaste litterära tidskrifterna, trots eller tack vare sitt fokus på den utkant som inte enbart men mestadels rör det nordliga. Varje nummer är ett styrkebevis.

 

Så är det också med Lyrikvännen, som under sitt första år med nytt redaktörskap tyvärr också verkar stanna vid fyra nummer – låt vara att de avrundar med ett dubbelnummer, med Yolanda Aurora Bohm Ramirez som gästredaktör. Det blir ett digert temanummer om scenpoesi.

 

Inte vet jag om det är slarv eller en eftergift åt scenpoesins mindre neurotiska förhållande till skrivregler, men förordets utfästelse att numret är ”fyllt till bredden” kanske syftar på mångfalden mer än uttrycket ”till brädden”? Det finns tråkigt nog fortfarande en vallgrav mellan utövare av scenpoesi och konventionella poeter (bokformspoeter), trots att vissa av de större förlagen, i första hand Norstedts, Brombergs och Natur & Kultur, har gett ut flera av de poeter som ingår i det stall som representeras här.

 

Utöver uppfriskande hätska artiklar av bland andra Nino Mick är materialet till största del dikter, som växlar mellan Mariama Jobes essäliknande dikt och Hedvig Bjerneds strofiska dikter. Så som den svenska diktsamlingen betett sig i bokform under 2000-talet är det inte så stor skillnad som påskinas. Det är skevt ojämnt och charmigt. När jag någon gång muttrar ”det här håller ju inte” går jag väl i fällan som Agnes Török lägger upp i sin essä, att förstockade kritiker inte förstår sig på den här litterära formen. Det kan mycket väl vara så, eller att jag skulle ha uppskattat till exempel svenska mästaren Andra Anna mer om dikterna hade framförts på scen. 

 

Kanske man hellre bör se det som att scenpoesi och bokpoesi kunde livnära sig på varandra, i stället för att mata den fejd som nu verkar råda. Inte heller är jag säker på att scenpoeterna lider av sitt underläge. De har den publik som etablerade och kritikerhyllade poeter oftast bara kan drömma om. Det finns också risk för underskattning från båda hållen, och i slutändan har dessa utövare nog mer gemensamt än de föreställer sig.

 

20TAL har också utkommit med ett nytt nummer, blott det andra för i år. Det är ett fint och kärleksfullt nummer som ägnas åt Anne-Marie Berglund, som dog i mars i år, och vars författarskap belyses utifrån olika temperament. Så skriver Eva Ström om hennes lyrik, Jonas Ellerström om hennes konstverk, Anneli Jordahl om hennes förhållande till klassfrågor. Det är väldigt fina texter, som belyser olika aspekter av denna förbisedda författare och borde genast vägleda nya läsare till henne.

 

Men främst skriver Kristoffer Leandoer noggrant om Berglunds egenart. Frågan är om någon kritiker har lika stark formkurva. Här skriver han med exakthet om hennes position som solitär: ”Hon gör sig på ett beundransvärt sätt oanvändbar.” Leandoers sätt att resonera, ömsom ödmjukt försiktigt, ömsom övertygande självsäkert, är vägvinnande.

 

Det finns också några få exempel på vad som gör Berglund just så speciell, och som också var mitt intryck när jag läste henne en het sommar, dessa avvikande böcker som finns kvar i ens medvetande mer som sinnesstämningar än som summeringar av innehåll och vad det ”handlar om”. Helt enkelt glimrande prosastycken och dikter som inte vill lägga sig till rätta och uppföra sig:

 

                      Jag har hittat fram, det tog mig

                      femtioåtta år.

                      På dagen sover jag.

                      När det blir natt tänker jag mig livet.

                      Vi kommer aldrig fram till någon

                      glänta.

                      Skogen är mörk från början

                      till slut.

 

                      Sjöarna finns för att människor

                      ska drunkna i dem.

                      Bergen finns för att människorna

                      ska streta sig uppför, sen falla.

 

De här dikterna lever starkt fortfarande, och pryder sin plats när de sätts i samband med nyöversatta dikter av Louise Glück i detta nummer. Så finns även en debutant, Rebecca Sand, vars psykosdikter bådar gott.  

Allt som brinner upp i ett avsked, Cecilia Persson, Ekström & Garay

På det relativt nystartade och flitiga förlaget Ekström & Garay utkommer Cecilia Persson med en ny diktsamling, Allt som brinner upp i ett avsked. Persson, född 1967, har gett ut ett antal böcker tidigare. Här har hon själv målat omslagsbilden: en suggestiv bild som samspelar med titelns anknytning till eld.

 

Det är en berättelse i fyra kapitel. Inledningsvis stör jag mig en smula på att den är så referensrik. Det är Joan Didion, Selma Lagerlöf, Gertrude Stein, Bibeln, Ask & Embla, Sigmund Freud, Edith Södergran, James Dean, Marilyn Monroe, Platon, Sokrates, Edward Hopper, Kate Faulkner, Kurt Cobain, Janis Joplin, Amy Winehouse, Jimi Hendrix, John Steinbeck – och det här är bara de första tre korta dikterna.

 

Bäst fungerar det när Persson släpper taget om alla dessa samtalspartners: ”vi som är bortom, bortanför räddning, kan anta vilka former och / skepnader, som vi behagar; Karhögstorg är ett avbränt hus, hjärtat brann / ner till grunden, det som finns kvar är aska, förkolnade resten av hur / man berättar om hitom, i skärvorna och fragmentens brutna berättelser / Hon som var jag är borta”.

 

Det kan också bli lite väl mycket umgänge med slitna uttryck som Ekelöfs bokstävlar. För det handlar också här om kommunikation, om svårigheterna att nå fram med orden, men också om språkets begränsningar och möjligheter. Kopplade till en berättelse om saknad och sorg, om dödsfall i ens närhet. Också om tron, och hur den kan fungera lindrande och tröstande. Diktjaget reser i Europa, läser, tänker och reflekterar.

 

Då resonerar Persson med både pondus och fokus, även om hon rör sig i cirklar och upprepar favorittroper. Där ingår resonemang kring undermåliga författares benägenhet att förklara sina verk, när idealet är att dra sig tillbaka. Svårt att anmäla en avvikande åsikt här. Sammanhållande tema är det utforskande projektet hos författaren, exemplifierad av sådana som just Didion, Joyce Carol Oates, Marguerite Duras, och några till, kanske lite för många ytterligare namn.

 

Även när Persson skriver som snyggast, som i de här avslutande raderna – ”Molnen förebådar en storm / ljus slocknar / men ljuset finns ändå” – vill jag vara ofin nog att påpeka att Ljus finns ändå är en boktitel av Emilia Fogelklou.  

 

Så mitt intryck förblir splittrat. Det är en bra bok som kunde ha blivit vassare, mer originell om den hade dröjt mer vid sitt tvivel på kommunikationens potential att göra oss mindre saknande.

Flicka, Edna O’Brien, översättning Anna Lindberg, Natur & Kultur

Förra veckan fyllde irländska författaren Edna O’Brien 90 år. Det är en aktningsvärd ålder för en författare, men hon vilar inte på lagrarna. Förra året utkom hennes senaste roman på engelska, och i höst har den översatts till svenska: Flicka.

 

Utan att det nämns mer än en enstaka gång utspelar det sig i Nigeria, där hijad-gruppen Boko Haram för några år sedan rövade bort hundratals unga flickor och utsatte dem för övergrepp och mord. Mer än hundra av dem har inte återfunnits. O’Brien har i fiktiv form berättat om en av dessa flickor. Redan med första stycket slås det avskyvärda ödet fast:

 

”En gång var jag en flicka, men det är jag inte längre. Jag stinker. Min kropp är täckt av stelnat blod, min sarong är söndersliten. Min inälvor en enda röra. De har slungats fram genom den här skogen som jag såg den där första hemska natten då jag och mina vänner blev bortförda från skolan.”

 

Det är en minst sagt stark inledning, och romanen upprätthåller sitt fasta grepp om läsaren. Det är för att uttrycka det milt en ohygglig roman. Flickan som inte längre är en flicka heter Maryam, också något som knappt nämns. Hon får ett sällskap, Buki, men det är en vänskap på nåder. Maryam blir bortgift, med en dräglig man, blir gravid, får en dotter, och lyckas undkomma fångenskapen. Hon undkommer inte förnedringen och skammen, för när hon väl tagit sig tillbaka blir hon utstött med argumentet att hon är besudlad och förstörd.

 

Ja, det här är en hemsk bok, och ja, det är modigt av Edna O’Brien från sitt vita västerländska perspektiv att berätta den här historien efter flera års diskussion om kulturell appropriering och det olämpliga eller rentav otillåtna att skildra en persons erfarenhet som man inte själv upplevt. Men hon siter i detta, och ägnar i stället god möda åt att resa till Nigeria, och berättar i ett fint efterord om intervjuer med läkare, psyikatriker, traumaspecialister, volontärarbetare, journalister, franciskanersystrar, antropologer, men framför allt med otaliga av de kvinnor som var utsatta för övergreppen.

 

Då skapas förutsättningarna för en mångbottnad berättelse om denna icke längre flicka, efter att gruppvåldtäkterna och de systematiska övergreppen lämnar henne skövlad. När hon ber till Gud är det i önskan att göras tom, att minnena ska utrotas, för att slippa mardrömmarna. O’Briens sätt att berätta putsar på gränsen mellan dröm och verklighet, utan att helt sudda ut den. Hon spar inte på detaljerna, men lyckas ändå undvika att det blir spekulativt. På så sätt påminner det om Niklas Rådströms underskattade roman En Marialegend från 2016, som också skildrade ett barn som utsattes för våldtäkt.  

 

Man kan undra: går det att sätta sig in i så vidriga erfarenheter? Ja och nej. Att O’Brien ”lyckas”, om nu det ordet ska användas, beror i så fall på att hon tidigare ägnat sig åt att skriva om utsatta unga kvinnors situation i Irland. Här är läget mer extremt, men tidigare har hon skrivit om den stigmatisering som kvinnlig sexualitet innebär. Gemensamt för den här romanen är maktlösheten, rädslan, smärtan. Maryams historia förmedlas i brottstycken, men gör kanske just därför desto starkare intryck, när den sprids i olika riktningar och införlivar andras erfarenheter.

 

Det blir även en sedelärande historia om hur starka mödrar med barn kan vara: ”Barfota och ödmjukt bedjande lever de på småsmulor, och ändå fortsätter de framåt, de bara fortsätter. De skär inte halsen av sig. De skär inte halsen av sina barn och dricker deras blod. De bara uthärdar, precis som de uthärdar sina barns födslar.” Med skarp penna upprätthåller O’Brien gränsen mellan fiktion och dokumentär, och hennes roman kan läsas som ett försvarstal för denna självklara rätt att berätta om verkligheten med hjälp av de större sanningar som fiktionen kan härbärgera.

 

Efter att under många år välförtjänt framhållits som en av Irlands stora prosaister, med romaner som trilogin The Country Girls och A Pagan Place bakom sig, har O’Brien här visat hur vitalt hon fortfarande kan skriva. Flickan är inget mindre än en berättarteknisk triumf och helt klart en av de bästa romaner du kan läsa på svenska i år.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde, Gunnar Nirstedt, Modernista

Under hösten initierade Agri Ismaïl en debatt på Göteborgs-Postens kultursidor om gestaltningens hegemoni hos skönlitterära författare och kritiker. Liksom alla debatter har väl alla som ger sig in i den en poäng, även om alla driver sina egna käpphästar, och meningen är väl inte att komma överens heller. Själva debatten i sig är målet, och det är antagligen ett sundhetstecken att diskussionen förs. Det finns värre saker en kultursida kan ägna sig åt.

 

Ett större problem är att läsarna inte bara blir färre – varje ny utredning visar sjunkande procentsatser – utan att vi som läser blir sämre. Det slår mig när jag läser Magnus Dahlströms romaner, som årets Förhör, att i ett hälsosamt litterärt klimat skulle hans böcker få betydligt större genomslag. De böcker som plockas upp och diskuteras är i stället tydligt paketerade med ett hanterbart innehåll, något som går att plocka isär och relatera till. Dahlströms romaner fyller oss med kufisk ovisshet, dunkla farhågor, men framför allt är de inte styrda av en tematik som går att applicera på en direkt fråga.

 

En annan svensk roman från i år som borde ha väckt större intresse är Gunnar Nirstedts första vuxenroman, Valborgsmässoafton på Nytorps gärde. Det här är en bok som är så ambitiös att den nästan bågnar av sitt innehåll, men utan att det går att summera den på ett lättillgängligt format. För den utger sig handla om en brasa som ska tändas en valborg i en Stockholmsförort, men det är för att uttrycka det milt ett förlopp med förhinder.

 

Hellre än att kalla den roman liknar det en fresk. En tavla i det större formatet, med åtskilliga tablåer som tillsammans bildar något där helheten inte riktigt kan sammanfattas. Det är klart att här finns karaktärer, och i någon mån en intrig. Men tydligare är det intryck som förmedlas. Många öden ska kopplas ihop, eller vävas ihop, målas ihop, på en prosa som är mer musikalisk än konventionellt litterärt framförd. I högre mening än majoriteten av våra samtida författare visar Nirstedt att vi människor bär på större rikedomar än man kan föreställa sig. Hans individer är på riktigt.

 

Meningsbyggnaden är lång, omfattande, och rytmisk som musiken, med omtagningar, såsom den ständigt närvarande Olle Jakobsson, ”den spanske Olle Jakobsson”, med sina bravader. Här får ens läsning anpassas, justeras, för det är otänkbart att försöka läsa så som vi annars läser. Eller så här: alla som föredrar ljudböcker beklagar jag, för hur ska det gå att tyda ett skrivande som gör sig så beroende av kadenser som anges av skiljetecken, pauseringar som de generösa kommatecknen och semikolonen ger oss som läser visuellt:

 

”Att vissa människor blev sitt namn på ett sätt som andra bara kunde drömma om, det hade alla runt bordet varit överens om den där kvällen när Olle Jakobsson slutgiltigt och helt utan egen förskyllan trädde fram som den dubiöse centralgestalt han var, en förutsättning för deras umgänge, ett nav, som det brukar heta, kring vilket allt kretsade; ingen av dem formulerade det så, men det var som om de vetat det i evigheter utan att kunna sätta fingret på det, så när CG till slut fällde den där repliken kändes det enbart självklart.”

 

Det finns också en viss busighet i förloppet, och i utförandet. Jag anar William Faulkner och Stig Dagerman som inspiratörer, även om den typen av gissningslekar nästan undantagsvis leder en fel. Och det kan kvitta: i stället nöjer jag mig med att konstatera att det är inte bara skickligt, utan också förtjusande, snudd på utsökt. Det är sällsynt välskrivet, med ett ordförråd som kan leda tankarna också till David Foster Wallace.

 

I grunden finns inte bara en berättelse utan flera sammanlänkade stories om det mänskliga. Det handlar om hur ensamheten påverkar oss. Om hur vi är präglade av våra språk, hur vi definieras av hur vi uttrycker oss. De olika temperamenten fångas in lika intensivt gripande som hos Robert Kangas på tidigt 90-tal, en annan Faulknerlärjunge. Då blir läsningen både skitjobbig och ljuvligt befriande, med en så gott som bortkopplad intrig. Så är ju fallet också i exempelvis Virginia Woolfs bästa roman Vågorna, en roman som vi förmodligen inte skulle klara av att uppskatta idag då dess sätt att gestalta är så originellt och obekant.

 

Ändå: det är klart att också den här romanen gestaltar ett innehåll. Men med tanke på hur dåligt vi läser är jag osäker på om vi idag skulle inse storheten i verk som Woolfs Vågorna eller Dagermans De dömdas ö. T.S. Eliot skrev i sin Fyra kvartetter att mänskligheten inte tål för mycket verklighet, men detsamma gäller fiktionen. Alltså att det verkliga kan behöva en skjuts framåt av symbolik. Man kan älta om de symboliska planen hos Dagerman, men i själva verket är han en av 1900-talets stora realister, och nog blir Nirstedts roman också en del i ett sådant romanbygge.     

Pistasche, Anna Nygren, Pralin magasin

Det är ett paradigmskifte. Tidigare har vi lyssnat på snusförnuftiga musikskribenters utläggningar om hur snubbar som Bruce Springsteen och Håkan Hellström skildrat tonårens valhänta förälskelser och drömmar om frihet. I år har vi kunnat följa hur denna maskulinstinna fixering övertagits av Taylor Swifts två album ”folklore” och ”evermore”, och att det visar sig gå lika bra att skildra liknande känslor utifrån ett kvinnligt perspektiv och samtidigt få kritikernas erkännande. Paradigmskiftet handlar om skifte av normalisering.

 

Litteraturen styrs av egna normer, där det rådande länge varit mäns berättelser om män. I takt med att färre män läser har behovet av andra skildringar ökat, där Ulf Lundells och Per Hagmans tonåriga hegemoni ersatts av Lyra Kolis och – tja, varför inte Anna Nygren? Den sistnämnda debuterade i år med romanen Hunger på Lesbisk pocket, en roman som fångar den ungdomliga kärleken lika övertygande som Swift gör på sina skivor.

 

Nygrens andra bok kan läsas som ett appendix till debuten, där besattheten av Helena har bytts ut mot en Klara. Åldern hos huvudpersonerna är också yngre. Det är en chapbook lanserad av nättidskriften Pralin magasin. Pistasche liknar ett hemmagjort häfte, med smörpapper och häftapparatshäftning, foton och teckningar åt det lite naivistiska hållet.

 

Det utspelar sig under något som jag först vill pricka in som 90-tal, med referenser till Spice Girls och parfymen Date, men en femtioårsjubilerande Schlagerfestival torde fastställa tiden som 2005. Som om det var det viktiga: känslorna är tidlösa, och huvudpersonen i denna hybridtext mellan poesi och prosa gestaltar kärlekens alla skikt – dess salighet, dess äckelkänslor, dess svartsjuka, dess ”överlycka”, dess gränslöshet, dess omöjlighet.

 

Och så den lika tidlösa mobbningen, de sadistiska idioterna som verkar finnas i varje tid  och på varje plats där tonåringar existerar. Därför handlar det också om sniglar, men mer om att ta sig rätten över sin egen kropp och sin egen identitet och sin egen kärlek, och göra allt detta till sitt.

 

Sättet att berätta känns igen från Hunger. Nygren skriver oförställt, ärligt, om sex, om försöken att etablera kontakt och om de rädslor som dominerar oss i denna ålder. Det är ovanligt inkännande, som om det inte finns några barriärer mellan den vuxna författaren och den unga protagonisten. Så här skildras Klara utifrån berättarens perspektiv:

 

”Hon har en hög hästsvans och mörkt blå jeans. Jag har asmkt hjärtklappning. Det bara väller fram, vi har inte haft kroppar sen vi var tretton, nu NU händer något, det är alldeles tyst. Sen: klara frågar: ska du ha nåt? eller? Jag: eller? Jag: e? Det är alldeles tyst. Korridorerna är ärr, är alldeles långa.”

 

Det blir också en berättelse om att känna sig fel, fattig och ful. Som kompensation träder denna söta historia fram, och låt mig klargöra att ”söt” inte är förminskande här, utan en del av den gurleska tekniken som Nygren visar sig behärska till fullo. Det är en subversiv söthet som bevarar integriteten hos användaren, som låter henne vara söt på sina egna villkor.

 

Nygren är påhittig och mångsidig, något som visades redan i debuten. Här är det som att berättelsen om Klara görs till något ostoppbart, något okontrollerat, som om själva språket måste göras delaktigt, som bundsförvant till variationen i känslorna:

 

                      Jag skriver jag och menar vi

                      Skriver vi och menar jag

                      Skriver dom och menar vi

                      Skriver vi och menar dom

                      Skriver dom och menar du

 

Här åstadkommer Nygren allmänna och uppriktiga bekännelser, tydliga direktiv på en allmängiltig kärlek, oavsett om vi är homo, hetero eller bi eller queer eller whatever. Det här är en alldeles förtjusande bok oavsett, och det skulle inte förvåna mig om denna anspråkslösa volym får ett remarkabelt samlarvärde i framtiden, om det nu finns läsare i en sådan.

Miximum Ca Canny Sabotasjemanualene you cutta da pay, we cutta da shob, Ida Börjel +28, til norsk af Martin M. Sørhaug, Audiatur

När Siouxsie & the Banshees 2004 släppte ”Downside Up”, en box med 4 cd-skivor som samlade alla deras b-sidor, var det en given högtidsstund för alla oss som håller detta band som postpunkens farligaste klenod. Det var ett band som konsekvent utnyttjade b-sidan till att ta sitt udda koncept ytterligare ett steg mot något ännu mer udda. Resultatet är knäppt, excentriskt, omstörtande – och helt underbart.

 

Något som osökt får mig att tänka på Ida Börjel, det närmsta en Siouxise Sioux som svensk poesi äger. I skymundan gav hon för sju år sedan ut boken Sabotagemanualerna på norskt förlag. Även om boken sällan omtalats i Sverige har den sedan fått ett eget liv, översatts till danska, engelska och spanska, och nu även på norska, med sin fulla titel: Miximum Ca Canny Sabotasjemanualene you cutta da pay, we cutta da shob.

 

Men det är inte allt. På Börjels initiativ har boken muterats, med 28 bearbetningar av poeter och konstnärer. De har fått fria händer att reagera på valfri sida av boken, i uttalad instruktion att förstöra den. Alltså: sabotera sabotaget. Sålunda är det en bok som beter sig bångstyrigt och där innehållet spretar i olika riktningar. Vi läser Börjels text med rödmärkt sidnumrering, och så blir ens läsning då och då avbruten av andras tolkningar. Resultatet är knäppt, excentriskt, omstörtande – och helt underbart.

 

Det blir då en besynnerligt uppfinningsrik författares möte med det ännu mer oväntade. Som Börjels utgångspunkt fungerar texter av Elizabeth Gurley Flynn, som för drygt hundra år sedan uppmanade till sabotage inifrån textilfabriker. Uppsåtet: att lägga grus i maskineriet. Inte för att Börjel rimligen avsåg det, men hennes projekt får mig att tänka på Horace Engdahls aforism: ”Menandet är som en imma på textens glas, spår av den skrivandes andedräkt. Då får han skylla sig själv om det kommer skitungar och ritar fula gubbar på kondensen.”

 

Med denna vilda bångstyriga bok utmanas också vad en bok är, när Börjels bok utsätts för detta experiment. Inte heller blir det alltid klarlagt vad kommentatorerna vill säga, men det är ibland för att avsikten är just att förstöra – med den ljuvliga norska glosan ”ödelägga”. Resultatet består av, för att ta några exempel: spegelvänd text, ryska läsövningar, smileys, överstrykningar, foton … I korthet: förvrängningar.

 

Börjels initiala uppfattning att gå mot systemet ges ny emfas av de olika reaktionerna. Hon har ju skrivit en djärv instruktionsbok i att sabotera, inte bara bokstavligt utan också bildligt, genom att infiltrerar såväl fabriksgolv som idévärldar (varför inte också – avskyvärda ord – ”tankesmedjor”?). Hennes metod liknar en subversiv version av Ernst Kirchsteiger, som demonterar all verksamhet, och skitar ner drömmarna om harmoni och ordning.

 

Samtidigt är det en profetisk och visionär text, som alltid när Börjel skriver poesi. Hon blandar utopiska drömmar med krascher med verkligheten. Till det profetiska hör att hon skriver om ett reducerat julfirande, att det är bättre att stanna hemma, som om dikten var skriven 2020 och inte 2013. Men så fungerar manualen: det är passiviteten som har potential att rädda oss. Detta sjuåriga ärende har blivit ännu mer aktuellt och akut i år.

 

Titelns ”shob” är ett skotskt uttryck som betyder ungefär ”skitgöra”. Och det är klart att denna bok delar sitt uppdrag med den bok med två pjäser som helt nyligen utkom på förlaget Anti. Alltså kapitalismens utsugande av arbetskraft, och hur språket utarmas av oss, och utarmar oss. I en av diktens fem delar ingår en märklig text om apan och lejonet, något som befinner sig mittemellan sedelärande fabel och politisk pamflett, i en orolig text om djungelns lag och hur den politiska arenan blivit allt mer lik denna djungel.  

 

Börjel uppmuntrar och uppmanar oss att medvetet göra fel, begå misstag. Det profetiska eller bara anakronistiska består också i att hon indirekt frambesvärjer Jonna Bornemarks revolutionära bok om det mätbara samhällets skadliga inverkan. Hon vägrar bli fastskruvad i de maskiner som förslavar oss. Som alternativ kan vi ställa oss vid sidan av produktionen.

 

Då kan passiviteten alltså bli det som räddar oss:

 

                      stillhet     ikke som noe savnet     som et

                      grunnleggende element i menneskelig

                      kommunikasjon

 

                      […]

 

                      bildene av fraktalene forandrer stillhetens

                      betydninger     å omsette språk     artikulering

                      oppretter grensen mellom statisk orden og

                      ubegripelig kaos     grensen ligger inni ikke

                      utenfor menneskelig tale

 

Texten perforeras av de olika reaktionerna. Där finns Leif Holmstrands smiley, samt en motdikt. Tom van de Voorde skriver på nederländska om en fika med Simone Weil, Ursula Andkjær Olsen skriver en katalogdikt, Maria Stepanova vrider och vänder in Sylvia Plath-referenser, Lo Hillarp ritar, och så vidare och så vidare. Det blir våldsamma konfrontationer, vilda möten mellan konst och poesi, men det är alltid fruktbart, alltid konstruktivt, alltid på väg mot något frigörande.

 

Det är alltså en udda bok, svårnavigerad och besvärlig. Svårläst? Icke, man får bara ställa om sin optik. Ungefär som när man lyssnar på Siouxsie & the Banshees. Deras b-sidor är på sätt och vis lika karnevaliska som Börjels egenartade poesi, i synnerhet när den filtreras genom så här många egensinniga temperament.

Ett bärbart paradis, Roger Robinson, översättning Maziar Farzin, Aska

Ingången till Roger Robinsons diktsamling Ett bärbart paradis är Greenfell-tragedin från sommaren 2017, branden i ett 24-våningshus i North Kensington i London, där 72 personer omkom. Därifrån tar vi oss vidare i tid och rum, med Robinsons distinkt ledande hand, via slavskeppen från tidigare århundraden till flyktingbåtar under detta århundrade. Gemensamt är den indignerade rösten, som ändå präglas mer av vemod än av hat.

 

Jag tänker ofta på Olof Lagercrantz inskränkta kommentar i sin bok om Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Hur välskriven den än är blir det tondövt när han spekulerar i om Chinua Achebe planlägger ett snart förestående diaboliskt våldsamt världsherravälde för svarta över vita. Så här 33 år senare har Achebe dött liksom Lagercrantz, och vi kan knappast säga att det vita privilegium som Lagercrantz uttrycker har behövt maka på sig. Polisen fortsätter trakassera och misshandla svarta, för att ta ett exempel.

 

Robinsons metod är dikter som kombinerar reportagets neutrala blick med poesins inlevelsefulla skärskådan. I båda dessa betraktelsesätt finns det något uppfordrande, om ansvarsbristen hos de styrande angående branden vid Greenfell Tower. Dikternas jagberättare splittras i kollektivt fungerande ”vi”, i röster som turas om att föra fram ett samfällt budskap om ett paradis med förhinder.

 

Det storartade med Ett bärbart paradis är hur Robinson konsekvent visar effekten av de plågor som en del av mänskligheten behövt och behöver utstå. Enskilda händelser kopplas ihop med systematisk förföljelse av utsatta. Då kan han till exempel ringa in de tomrum som uppstår när människor försvinner – dör – och vad de efterlevande lämnas kvar med, en saknad som fortsätter alstra nya sår.

 

I dikten ”Dubbelgångare” är den en man som vägrar ta av sig sin vigselring när hustrun har dött: ”Min vigselring håller på att sjunka / in i mitt svullna finger / Ett tryck håller på att byggas upp; / men jag vill inte använda tvål för att få av den.” Dikten illustrerar hur saknaden fungerar: den retas med oss, får oss att se syner, livnär det lönlösa hoppet, och vill att vi ska lida av den brist som uppstår när döden slagit till. Han visar exakt hur det är att vara berövad någon.

 

För att alla paradis är förlorade, som Proust menade, och som Robinson försöker demonstrera med sina exempel på människans rörlighet. I dikter om exilens bistra villkor blir vi medvetna om denna kontakt med det som inte går att återfå, oavsett om vi i högre grad saknar en hemort, en känsla, eller en individ. De tidshopp som dikterna gestaltar visar också hur slaveriet bara har antagit nya former. Den misantropiska cynism som låg bakom har vi inte utrotat.    

 

Med sardonisk humor berättar Robinson om den egna barndomen. Dikterna går loss på konst- och musikhistorien utan att bli museal, och växlar till stjärnor som Bob Marley och Sade (sångerskan), och kravaller i Brixton, och allt pekar ut det tidlösa i hatbrotten och dess proteströrelser. Ur fattigdomen uppstår humorn som en överlevnadsstrategi, att om du har det för djävligt går det inte att vältra sig i eländet, utan det är lika bra att skratta åt det. I kapitulation? Nej, mer handlar det om att agera ett konstruktivt skratt, låta det bli inspirerande och delaktigt i kampen för frigörelse.  

 

Det handlar också om obekväma sanningar, om vitas blick på svarta, och om den misstänksamhet som genereras, om den normaliserade och internaliserade rasismen. Robinsons dikter pendlar mellan de neutrala inläggen och de lyriska dikterna, som om det ibland inte fanns tid för finess eller finsnickeri. Läget är för akut för sådana dekorativa åtgärder. Därför rör sig hans dikter mellan en brysk taktlöshet och utbrott av lyriska gläntor. Därför är det svårt att exemplifiera. Ibland kan han imitera en befogat raljant reaktion som förebådar den aktivism mot statyer under året som gått:

 

Varannat gatunamn är en hyllning till mina förtryckare.

Den här går till Wilberforce-familjen, som piskade

lite mindre än Beckford-familjen. Det här är gatorna

vi går på. Vi behöver lite svarta minnesskyltar

på de här byggnaderna, tamejfan. Här bodde

Florence Scarborough mellan 1960 och 2005

och lyssna, hon tog iiiiingen skit från nån. Min mormor sa,

Låt Enoch Powell komma till Brixton och snacka

den där Rivers of blood-smörjan i hennes ansikte,

och han skulle få smaka en flod av salt blod i sin mun.

 

Det relativt nystartade förlaget Aska har verkligen lyckats hitta en aktuell och lysande diktsamling att översätta. Den är också prisbelönad i England. Tyvärr solkas denna utgåva av att man felaktigt skriver ”T.S. Elliot Prize”. Översättningen är oftast skicklig, med undantag för några onödiga direktlån från originalet: ”zikzaka” borde heta sicksacka, och ord som ”hostel”, ”atlet” och ”presidentiell” skulle nog må bättre om de fick heta vandrarhem, (fri?)idrottare samt presidentartad.

Här/nu. 10+1 essäer om samtiden, [red] Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen, Ellips

Vad är essän, och varför läser vi den? Min läsning består i kvantitativ och kvalitativ ordning av i första hand poesi, sedan fiktiv prosa, och endast undantagsvis fackprosa. The world is too much with us, som Wordsworth skrev. Någonstans där finns essän, som en fri ande verkande mellan fiktion och fakta, som en metod för att pröva idéer som annars går förlorade. Jag läser essän därför att den är så tillåtande till den typ av granskning som annars satts på undantag: försöken att komma till rätta med något, utan att ställa saker i ordning.

 

Förlaget Ellips har i år funnits i tio år, och firar med en jubileumsutgåva essäer sammanställd av trotjänarna Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen. Den heter Här/nu, och utgångspunkten är samtiden. Att det skulle bli ett Corona-år var väl inget man hade räknat med, men här är vi nu, och det är klart att pandemin kastar sin märkligt omärkliga skugga över texterna i den här boken.

 

Samtiden är legendariskt svår att infånga, eftersom det lite tillspetsat kan sägas att den som vill vara helt samtida måste vara otidsenlig, antingen före eller efter sin tid. Därför bör historieskrivning ske i efterhand. Nu görs ändå tappra försök, och laguppställningen är toppad i bredd och djup. Till varje essä sorteras in fem engelska begrepp, lånade från Rebecca Solnits essä Hope in the Dark från 2004. Orden blir en lockande summering, en pedagogisk mini-abstract till varje essä.

 

Hur man ska förhålla sig till samtiden är en viktig och svår fråga. Essäerna i boken präglas av, som sig bör, en viss pratighet, en viss anspråkslöshet, en viss öppenhet i vad som redovisas. Det blir därmed mer inbjudande att följa de olika perspektiven, även om det så klart finns uppenbara kopplingar. Vi har väl alltid gnällt på vår egen samtid?

 

Sara Abdollahis essä handlar om melankoli, och den texten landar ju helt rätt detta år som rimligen de flesta menar går till hävderna som glädjelöst. Hon investerar sitt eget jag i skrivandet, sätter på spel och är mer inriktad på att ta reda på var slutsatserna finns, och dessa är alltid flerfaldiga – här saknas en definitiv tolkning, utan det är i bästa mening trevande, prövande, och därmed styrs diskussionen mot något intressant, även om vägen dit ter sig oplanerad, med exempel från Trier, Adorno och Novalis.

 

Så här ser texterna ofta ut i den här antologin. Texterna rör sig i olika riktningar, utan att uppnå splittring. I högre grad avtäcks trådar som knyter samman dem både inbördes och sinsemellan. Kontaktytor etableras utifrån det enhetliga ämnet, och även om paralleller finns – inte bara i att Corona nämns, utan också de sociala medier vi hatälskar – så blir variationen påtaglig.

 

Så här ser ju samtiden ut: vi har förlorat hoppet, och fördumningen har segrat. Vi har som art tappat skärpan, och nöjer oss med enfald. I den här antologin finns gott om tillfällen att slipa sina egna tankar, tillsammans med förslagsvis Marcus Prests misstänkliggöranden av digitaliseringen. Torbjörn Elensky nämner att det utkommer cirka 5000 böcker per år i Sverige, utan att nämna paradoxen att i ungefär samma procentuella takt som utgivningen ökar minskar läsarnas antal … Gemensamt för flera av essäerna är den stress som samtiden genererar, en svårhanterlig stress för den som inte lär sig prioritera och sålla. Sällan har väl stress tidigare definierats så tydligt som just frågan om ett aktivt val – att du har alternativet att välja bort det som gör dig illa, till exempel just de sociala medierna. För vi har bevisligen klarat oss utan dem, och vi var ärligt talat förmodligen inte olyckligare då.

 

Till sin form är essän inte bara prövande, utan också drastisk. Och slagkraftig, ofta nog, som dessa texter gärna visar. Det är lätt att måla fan på väggen, och har väl alltid varit det, men samtidigt har det blivit lättare ett år som detta. För även om ett vaccin får bukt med just Covid-19 under 2021, vad säger att vi som samhälle står bättre rustat när nästa pandemi slår till? Samtiden är mörk, framtiden ännu mörkare, skulle en logisk slutsats därmed lyda.

 

Fast vad vet vi om framtiden, egentligen? Hannele Mikaela Taivassalos essä har angett titeln på denna bok. ”Här/nu”. Hon föreslår skrivandet som en definition av ett nu, att endast i själva skrivakten kan ett nu gestaltas. Det stämmer nog. Att ange texter som tidlösa är sällan fruktbart: snarare handlar det om att återskapa en rumslig och tidslig aktualitet, som något varje ny generation läsare ska upptäcka med egna ögon.

 

Adrian Perera, liksom Taivassalo en av de finlandssvenska stjärnorna som fler svenska läsare borde få upp ögonen för, skriver pluralistiskt och spretigt, men lyckas ändå formulera flera tänkvärda satser och täcka in vad vi ger namnet samtid. Matilda Södergran, även hon värd svenska läsare, tar tillfället i akt att skriva om passivitet som en framkomlig väg för att komma till bukt med både klimatförändringar och köttätandet. Det vill säga betona ordet inte. Du behöver inte den där flygresan. Du behöver inte den där köttbiten.  

 

Och för den delen. Med Elenskys sifferangivelse, om det kommer ut drygt tretton böcker om dagen, så är denna antologi definitivt värd att haffa framför de andra tolv.