Det är ett paradigmskifte. Tidigare har vi lyssnat på snusförnuftiga musikskribenters utläggningar om hur snubbar som Bruce Springsteen och Håkan Hellström skildrat tonårens valhänta förälskelser och drömmar om frihet. I år har vi kunnat följa hur denna maskulinstinna fixering övertagits av Taylor Swifts två album ”folklore” och ”evermore”, och att det visar sig gå lika bra att skildra liknande känslor utifrån ett kvinnligt perspektiv och samtidigt få kritikernas erkännande. Paradigmskiftet handlar om skifte av normalisering.
Litteraturen styrs av egna normer, där det rådande länge varit mäns berättelser om män. I takt med att färre män läser har behovet av andra skildringar ökat, där Ulf Lundells och Per Hagmans tonåriga hegemoni ersatts av Lyra Kolis och – tja, varför inte Anna Nygren? Den sistnämnda debuterade i år med romanen Hunger på Lesbisk pocket, en roman som fångar den ungdomliga kärleken lika övertygande som Swift gör på sina skivor.
Nygrens andra bok kan läsas som ett appendix till debuten, där besattheten av Helena har bytts ut mot en Klara. Åldern hos huvudpersonerna är också yngre. Det är en chapbook lanserad av nättidskriften Pralin magasin. Pistasche liknar ett hemmagjort häfte, med smörpapper och häftapparatshäftning, foton och teckningar åt det lite naivistiska hållet.
Det utspelar sig under något som jag först vill pricka in som 90-tal, med referenser till Spice Girls och parfymen Date, men en femtioårsjubilerande Schlagerfestival torde fastställa tiden som 2005. Som om det var det viktiga: känslorna är tidlösa, och huvudpersonen i denna hybridtext mellan poesi och prosa gestaltar kärlekens alla skikt – dess salighet, dess äckelkänslor, dess svartsjuka, dess ”överlycka”, dess gränslöshet, dess omöjlighet.
Och så den lika tidlösa mobbningen, de sadistiska idioterna som verkar finnas i varje tid och på varje plats där tonåringar existerar. Därför handlar det också om sniglar, men mer om att ta sig rätten över sin egen kropp och sin egen identitet och sin egen kärlek, och göra allt detta till sitt.
Sättet att berätta känns igen från Hunger. Nygren skriver oförställt, ärligt, om sex, om försöken att etablera kontakt och om de rädslor som dominerar oss i denna ålder. Det är ovanligt inkännande, som om det inte finns några barriärer mellan den vuxna författaren och den unga protagonisten. Så här skildras Klara utifrån berättarens perspektiv:
”Hon har en hög hästsvans och mörkt blå jeans. Jag har asmkt hjärtklappning. Det bara väller fram, vi har inte haft kroppar sen vi var tretton, nu NU händer något, det är alldeles tyst. Sen: klara frågar: ska du ha nåt? eller? Jag: eller? Jag: e? Det är alldeles tyst. Korridorerna är ärr, är alldeles långa.”
Det blir också en berättelse om att känna sig fel, fattig och ful. Som kompensation träder denna söta historia fram, och låt mig klargöra att ”söt” inte är förminskande här, utan en del av den gurleska tekniken som Nygren visar sig behärska till fullo. Det är en subversiv söthet som bevarar integriteten hos användaren, som låter henne vara söt på sina egna villkor.
Nygren är påhittig och mångsidig, något som visades redan i debuten. Här är det som att berättelsen om Klara görs till något ostoppbart, något okontrollerat, som om själva språket måste göras delaktigt, som bundsförvant till variationen i känslorna:
Jag skriver jag och menar vi
Skriver vi och menar jag
Skriver dom och menar vi
Skriver vi och menar dom
Skriver dom och menar du
Här åstadkommer Nygren allmänna och uppriktiga bekännelser, tydliga direktiv på en allmängiltig kärlek, oavsett om vi är homo, hetero eller bi eller queer eller whatever. Det här är en alldeles förtjusande bok oavsett, och det skulle inte förvåna mig om denna anspråkslösa volym får ett remarkabelt samlarvärde i framtiden, om det nu finns läsare i en sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.