Flicka, Edna O’Brien, översättning Anna Lindberg, Natur & Kultur

Förra veckan fyllde irländska författaren Edna O’Brien 90 år. Det är en aktningsvärd ålder för en författare, men hon vilar inte på lagrarna. Förra året utkom hennes senaste roman på engelska, och i höst har den översatts till svenska: Flicka.

 

Utan att det nämns mer än en enstaka gång utspelar det sig i Nigeria, där hijad-gruppen Boko Haram för några år sedan rövade bort hundratals unga flickor och utsatte dem för övergrepp och mord. Mer än hundra av dem har inte återfunnits. O’Brien har i fiktiv form berättat om en av dessa flickor. Redan med första stycket slås det avskyvärda ödet fast:

 

”En gång var jag en flicka, men det är jag inte längre. Jag stinker. Min kropp är täckt av stelnat blod, min sarong är söndersliten. Min inälvor en enda röra. De har slungats fram genom den här skogen som jag såg den där första hemska natten då jag och mina vänner blev bortförda från skolan.”

 

Det är en minst sagt stark inledning, och romanen upprätthåller sitt fasta grepp om läsaren. Det är för att uttrycka det milt en ohygglig roman. Flickan som inte längre är en flicka heter Maryam, också något som knappt nämns. Hon får ett sällskap, Buki, men det är en vänskap på nåder. Maryam blir bortgift, med en dräglig man, blir gravid, får en dotter, och lyckas undkomma fångenskapen. Hon undkommer inte förnedringen och skammen, för när hon väl tagit sig tillbaka blir hon utstött med argumentet att hon är besudlad och förstörd.

 

Ja, det här är en hemsk bok, och ja, det är modigt av Edna O’Brien från sitt vita västerländska perspektiv att berätta den här historien efter flera års diskussion om kulturell appropriering och det olämpliga eller rentav otillåtna att skildra en persons erfarenhet som man inte själv upplevt. Men hon siter i detta, och ägnar i stället god möda åt att resa till Nigeria, och berättar i ett fint efterord om intervjuer med läkare, psyikatriker, traumaspecialister, volontärarbetare, journalister, franciskanersystrar, antropologer, men framför allt med otaliga av de kvinnor som var utsatta för övergreppen.

 

Då skapas förutsättningarna för en mångbottnad berättelse om denna icke längre flicka, efter att gruppvåldtäkterna och de systematiska övergreppen lämnar henne skövlad. När hon ber till Gud är det i önskan att göras tom, att minnena ska utrotas, för att slippa mardrömmarna. O’Briens sätt att berätta putsar på gränsen mellan dröm och verklighet, utan att helt sudda ut den. Hon spar inte på detaljerna, men lyckas ändå undvika att det blir spekulativt. På så sätt påminner det om Niklas Rådströms underskattade roman En Marialegend från 2016, som också skildrade ett barn som utsattes för våldtäkt.  

 

Man kan undra: går det att sätta sig in i så vidriga erfarenheter? Ja och nej. Att O’Brien ”lyckas”, om nu det ordet ska användas, beror i så fall på att hon tidigare ägnat sig åt att skriva om utsatta unga kvinnors situation i Irland. Här är läget mer extremt, men tidigare har hon skrivit om den stigmatisering som kvinnlig sexualitet innebär. Gemensamt för den här romanen är maktlösheten, rädslan, smärtan. Maryams historia förmedlas i brottstycken, men gör kanske just därför desto starkare intryck, när den sprids i olika riktningar och införlivar andras erfarenheter.

 

Det blir även en sedelärande historia om hur starka mödrar med barn kan vara: ”Barfota och ödmjukt bedjande lever de på småsmulor, och ändå fortsätter de framåt, de bara fortsätter. De skär inte halsen av sig. De skär inte halsen av sina barn och dricker deras blod. De bara uthärdar, precis som de uthärdar sina barns födslar.” Med skarp penna upprätthåller O’Brien gränsen mellan fiktion och dokumentär, och hennes roman kan läsas som ett försvarstal för denna självklara rätt att berätta om verkligheten med hjälp av de större sanningar som fiktionen kan härbärgera.

 

Efter att under många år välförtjänt framhållits som en av Irlands stora prosaister, med romaner som trilogin The Country Girls och A Pagan Place bakom sig, har O’Brien här visat hur vitalt hon fortfarande kan skriva. Flickan är inget mindre än en berättarteknisk triumf och helt klart en av de bästa romaner du kan läsa på svenska i år.