In i en stjärna, Puk Qvortrup, översättning Helena Hansson, Weyler

Med förströdd blick försöker jag följa några av senare tids mest omskrivna tv-serier, som The Undoing, Unorthodox, The Queen’s Gambit. Allt är sig likt till förvillelse: oerhört påkostat in i minsta scenografiska detalj och varje replik sitter som en smäck och varje skådespelares gest är välregisserad och jag blir bara allt mer uttråkad av det låga tempot och allt mer irriterad på alla upprepningar och övertydliga förenklingar.

 

Nu kan man säkert hävda att det minsann finns bättre serier än dessa. Kanske det. Men det är också frågan om vad fiktion fyller för syfte: om den nöjer sig med ett enkelt berättande, hur många förvecklingar som än kopplas in, då duger tv-serien förstås, liksom ljudboken. Som förströelse. Tunga ämnen som ges minimalt tuggmotstånd.

Vill man förstå på djupet, ta del av något som sätter spår eller bli känslomässigt involverad på riktigt, då duger romanen fortfarande. Jag har läst danska Puk Qvortrups debutroman In i en stjärna, som utkom i november på Weyler, i Helena Hanssons tonsäkra översättning. Det är en roman om en kvinna som heter Puk, och som en dag 2012 ska fira sin sons tvååriga födelsedag. Hon är gravid i sjunde månaden. Då dör hennes man av hjärtstopp, 27 år gammal, när han springer ett halvmaraton.

 

Eller bara så här. Jag läser på bokens andra sida: ”Jag önskar att jag bara kunde somna här tillsammans med honom och sova i all evighet, men det är omöjligt på grund av kylan som kommer ifrån honom.” De första tårarna faller.

 

Jag läser på bokens sjunde sida: ”Pappersnäsduken jag hade i handen var så blöt att jag kunde forma den till en liten skål. Jag slätade ut den med mellan fingrarna och ansträngde mig för att göra den helt perfekt. Jag pressade ner dess botten i min handflatas rundning, och om ett tunt lager lossnade fäste jag det på nytt med tårar och snor. Mina fingertoppar var skrynkliga.” De nästa tårarna faller.

 

Och så fortsätter det genom denna sorgliga historia. Inte för att Qvortrup snyltar på sorgen, utan för att hon lyckas gestalta minnets hyperkoncentration, där detaljerna står fram som skarpa konserverade föremål. Där finns nästan outhärdligt smärtsamma scener, när läkarna står beredda att stänga av makens livsuppehållande maskiner, men hon vill ge honom en sista chans att höra sin son. Så hon försöker spela upp en inspelning från sin telefon, men batteriet är urladdat. Till sist får de fram en facebook-video från en dator, men ljudnivån är så låg att maskinerna överröstar pojkens återberättande av sagan om bockarna Bruse.

 

Både Philip Teir i DN och Erika Vallin i SvD jämför med Tom Malmquists roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja: även här skildras det ofattbara på ett sätt som får det att bli begripligt, på ett nästan skrämmande sakligt sätt. Det är kliniskt registrerande, men lämnar utrymme för en sorg som tar sig in och invaderar alla murar man bygger upp.

 

För så fungerar sorgen, där den konspirerar med minnet. Kvinnan som var hustru men nu bara är mamma handlar för att laga mat till sig själv och sin son, och mannen som var make och pappa men nu bara är en såpbubbla som mumlar att hon köper för lite råvaror, det där blir han inte mätt på. Sådana scener etsar sig fast, och gör det här till något av en skräckroman.

 

Men det här är inte bara en manual i sorgearbete, som till punkt och pricka följer det förutbestämda mönstret med chock och förnekelse och ilska och förhandling och depression, för att leda fram till acceptans eller försoning. För man hanterar inte kriser. Man lär sig leva med detta rovdjur inom sig, och kan inte undkomma det eller tämja det, bara se till så att det håller sig sovande. Inte heller glorifieras maken, utan det blir ett realistiskt porträtt, och även huvudpersonen själv framstår som så ömkansvärt mänsklig i alla sina förehavanden.

 

Läser man utifrån är det barnen som håller henne uppe, under det år som skildras. Fast man läser inte utifrån, och det är det som utgör skillnaden, och gör Qvortrups roman så mycket mer slagkraftig än både tv-serierna och Malmquists drabbande men mer ojämna roman: man läser helt inifrån, är helt uppslukad av att följa kvinnans försök att uthärda de oacceptabla omständigheterna. 

 

Omslaget är omsorgsfullt utformat. På baksidan av pappret är allt spegelvänt, liksom för att demonstrera hur orättvist polär sorgen är i relation till vårt vaneseende. Dessutom har själva boken en illustration av ett par herrskor. Dessa herrskor är ju något av sorgens emblem, från den otäcka mikronovellen ”Till salu: babyskor, aldrig använda” till de efterlämnade sandaler jag hittade på en pall när min unga vikarierande kollega inom sjukvården fick en dödlig diagnos och aldrig återvände. 

 

Änkan i Qvortrups roman hittar sin makes skor, och bedriver ett minnesarbete som är lika lönlöst som det är meningsfullt: ”När jag lät mina händer glida ner i dem kände jag fördjupningarna efter hans tår. Om jag blundade kunde jag bygga upp honom med fingertopparna, och han stod som ett dallrande hologram med gympaskorna som tunga lod till verkligheten.”