Vi dödar Stella, Marlen Haushofer, översättning Per Erik Wahlund, Alba

Allegorin är den österrikiska författaren Marlen Haushofers främsta vapen. Medan allegorin hos de flesta förvandlas till ett trubbigt vapen som mest roar dilettanter blir det hos henne en skalpell. Hon använder den till att strimla det österrikiska samhället. Flera av hennes landsmän har varit ute i samma ärende – tänk Elfriede Jelineks slägga, Thomas Bernhards boxarhandske – och det är inte rimligt att så få av hennes böcker finns översatta.

 

Väggen har framför allt efter hennes död 1970 blivit en klassiker (kanske en av 1900-talets bästa romaner dessutom). Nyligen utkom ett urval av hennes noveller. I år skulle denna fortfarande mystiskt förbisedda författare ha fyllt hundra år. Nu har jag läst Vi dödar Stella, som utkom i Per Erik Wahlunds översättning 1991.

 

Det är den österrikiska skammen som lurar i kulissen i detta stramt komponerade drama, som utkom 1958. Skammen över andra världskrigets illdåd i första hand, men detta förblir något som inte ens får nämnas. Haushofer ägnar sig åt att utnyttja familjen och dess strukturer för att avkläda de samhälleliga bristerna.

 

Huvudpersonen Anna har fått två dagars egentid från familjen, bestående av maken Richard, tonårssonen Wolfgang samt den lilla dottern Annette. Miljön är övre medelklass – maken är framgångsrik advokat, hustrun är hemmafru. Hon tillbringar dagarna med att hålla sig undan hemhjälpen och se på världen genom ett fönster, där en ensam fågel skriker ut sin rädsla i trädgården. Till familjen har Stella anlänt, en nittonårig dotter till en avlägsen bekant. Som titeln utlovar är Stella död, på det mest beklagliga sättet. Hon har kastat sig framför en lastbil.  

 

Anna – som nämns vid namn endast i förbifarten – ägnar dagarna åt att nedteckna sin historia, i syfte att Stella inte ska glömmas. Annars är minnet mest en börda för huvudpersonen, som använder tillvaron mest som ett försök att upphöra att existera. Hon är avstängd, neurotisk, och det är en specialitet hos Haushofer: den kuvade och ängsliga medelålders kvinnan, som lever i ett fängelse som till hälften är inbillat och till hälften skrämmande realitet, om än inte helt bokstavligt.

 

Fans av Väggen har åtskilligt att känna igen i denna kusliga miniatyr till roman. Den konkreta mur som där separerar huvudpersonen från omvärlden är här mer bildlig, men flera gånger refereras till en vägg som skiljer henne från verkligheten. Är det depression? Ja, man kan förstås på flera plan likna berättelsen vid Sylvia Plaths Glaskupan, där båda författarna använder en liknande metafor för att illustrera psykisk ohälsa och oförmågan att knyta an till omvärlden.

 

Framför allt är Haushofer en okuvlig uttolkare av det mänskliga psyket, något hon visar gång på gång i den här kortromanen:

 

Någonstans har jag läst att man kan vänja sig vid allt, och att vanan är den starkaste kraften i våra liv. Men det tror jag inte på. Det är bara den undanflykt vi skaffar oss för att inte behöva grubbla över våra medmänniskors lidanden, ja, för att inte ens behöva tänka på våra egna. Det är sant att människan kan stå ut med mycket, men inte av vana utan därför att det glimmar en svag gnista inom henne, med vars hjälp hon i all stillhet hoppas att en dag kunna bryta ner vanan.

 

Det finns en klarhet i tonfallet som ögonblickligen griper tag, och till det hör förstås att det är berättat av kvinnan i jag-perspektiv. Hennes röst blir påtaglig och påträngande, omöjlig att motstå.

 

Fasaden måste alltså upprätthållas och försvaras, och det är rörande men också nedslående att följa hur familjens lögner accepteras av den skärskådande kvinnan. Haushofers misantropi är ju också befogad: exakt så här gemen och falsk och futtig är ju människan. Kvinnan i romanen är för smart för sitt eget bästa, och till det tragiska hör att hon måste genomlida den mediokre mannen vid sin sida, han som bara har sitt berättigande i sina ägodelar, där hustrun endast är en länk i en kedja av objekt han är i besittning av.

 

Dessa iakttagelser hör till vad som skiljer ut vissa författare, och blir en pålitlig formel för bra litteratur. Marlen Haushofer vet också skillnaden på hur unga och gamla gråter. Inte som i Nick Caves sång ”The Weeping Song”: ”Father, why are all the children weeping? / They are merely crying, son. / O, are they merely crying father? / Yes, true weeping is yet to come.” Hos Haufhofer får vi en inblick i Stellas unga gråt, som analyseras av den äldre kvinnan: ”Hon grät inte återhållet och undertryckt som vuxna människor brukar gråta enligt sorgens regler, utan vilt och hämningslöst. Det lät hemskt.”

 

Denna detalj visar hur konvenansen styr, hur viktigt det är att följa påbudet: ”enligt sorgens regler”. Det är en avgörande scen, där Stella visar att hon inte duger, att hon sviker samhällskontraktet att hålla känslolivet i styr. Det är ju självklart en förälskelse som blir Stellas fördärv, som om Haushofer vill säga att kärlek är det mest förbjudna i det österrikiska samhället.

 

Få saker är lika skrämmande som saklighet. Huvudpersonens sakliga tonfall är iskallt objektivt när hon berättar historien om sig själv, sin familj (och i förlängningen det förljugna österrikiska samhället), samt om Stella, och varför hon måste dö. Det är en skräcksaga berättad så sakligt att den hör till de mest skrämmande romaner jag har läst.