Bragden, Vladimir Nabokov, översättning Aris Fioretos, Modernista

Först lite sifferexercis. Bragden är den sjätte av Vladimir Nabokovs böcker som ges ut i Modernistas fjärilsserie. Det är den åttonde som den flinke Aris Fioretos har översatt under 2000-talet. Av de nio ryska romaner som författaren erkände blev den här den sista att översättas till engelska, av sonen Dimitri och senare besiktigad av fadern, som först lär ha kopplat sin förbättringsdjävul.

 

Det är alltså Nabokovs konståkningsryska prosa förmedlat till rullskridskoengelska, som nu förmedlats till – tja, en slags längdskidssvenska, kanske? I de här romanerna förekommer alltid ett drag av konstruktion, och tung symbolik där schackproblem blir en lämplig analogi till de mänskliga intrigspelen. Den bragd som kan tillskrivas Nabokov hör till att han lyckas undvika att det känns planerat, och händelseförloppet upplevs som spontant, att det är något som bara händer, att det bara drabbar hans stackars protagonister.

 

Som här heter Martin Edelweiss. En noggrann läsare noterar att hans initialer bildar engelskans personliga pronomen ”me”, och att vi här har att göra med en författare där begrepp som tillfälligheter och slumpen inte existerar. Vissa detaljer i denne exilryss förehavanden speglar författarens biografi. Hans far dödas efter ryska revolutionen. Han pluggar i Cambride. Blir olyckligt förälskad i en tjej, och bestämmer sig för att korsa gränsen tillbaka till sitt gamla hemland för att det ska få henne att älska honom.

 

Så: en roman som handlar om en kille som vill imponera på en tjej. Det är hela intrigen. Ur detta enkla stoff väver Nabokov en elegant bagatell, där pendlingen mellan idyll och katastrof hela tiden gör sig påmind. Överhuvudtaget arbetar han ofta så: fogar samman kontraster, och återger med suverän känsla den svindlande känslan där varje andetag innehåller både eufori och ångest.

 

Tingen levandegörs och kommunicerar med människorna, i en ständig batalj mellan abstraktion och konkretion. Det sker med hjälp av finurliga och oväntade adjektiv, där ensamheten är yppig, där brevlådan är knubbig, och där en pepparkvarn har en flintskalle av stål. Eller den här beskrivningen av en småstökig interiör: ”Där inne svävade ett litet moln av puder, likt röken efter ett skott; en strumpa som omgående dött låg under en stol; och garderobens brokiga inälvor hade hällts ut på mattan.”   

 

Beskrivningar förlitar sig på detaljer, och då lyckas Nabokov uttrycka en besjälad värld. Jag nämnde schackproblematiken, man kunde också påpeka hur frekventa miniatyren är, en slags mise en abyme, där det lilla exemplet får illustrera det större verket, såsom denna lilla enkla bild av ett pennfodral blir en nyckel för hans estetik: ”det med den lilla glaslinsen i vilken, då den hölls till ögat, ett blått och pärlemorfärgat landskap blixtrade upp”.  

 

Denna liknelse sker på ett tåg, ett transportmedel som Nabokov gärna återkommer till. Det åks också buss i centrala Berlin, och vi påminns att man 1932, då romanen utkom på ryska, fortfarande använde Brandenburger Tor som bilväg. På ett tåg blir vi också delgivna en bild av sovande människors gemena fulhet. Som extra bonus finns obetalbara skildringar av tennis, en fotbollsmatch samt en boxningsholmgång. Allt skrivs fram i ögonblicket, i det nuvarande, i det existerande, och blir därför sällsynt levande litteratur.

 

Det är, liksom Nabokovs bästa romaner, en berättelse om minnet, och den bitterljuva nostalgin. Det blir en roman som visar hur minnet kompenserar saknaden, och kanske därför – som det heter i sången – ljuger så bra. För inte ens i fiktionen är minnet pålitligt, och därför finns det alltid ett drag av elegi i den harmoniska värld som karaktärerna landar i. För smärta och vällust blandas alltid i hans värld. Fast även när ämnet är vemod blir tonen munter. Kanske för att det är karikatyren som är hans käraste verktyg? Som Lord Byron tillkännagav i English Bards, and Scotch Reviewers: ”Fools are my theme, let Satire be my song”. Byron är en gestalt som explicit omtalas i Nabokovs romaner, och det drag av elakhet som många avskräcks av (Joyce Carol Oates hör till dem) kanske ska finna sin förklaring eller förmildrande omständighet i hur de lätt smålöjliga protagonisterna ändå gestaltas kärleksfullt. Löjligheten, fåfängan, dumheten: det här är ju brister och tillkortakommanden som ändå gör oss mänskliga, och det gemensamma öde vi verkar dela.  

 

Bragden hör till Nabokovs mindre kända romaner. Det hade varit kul att här och nu utropa den till ett bortglömt och underskattat mästerverk. Så bra är den förstås inte, men inte heller så dålig att den är rättvist undangömd bakom hans mer kända och stilistiskt mer fulländade, som Lolita, Ada or Ardor (den bästa roman från 1900-talet som inte översatts till svenska), Pnin, Blek låga, samt Förtvivlan. Den är kanske ingen litterär bragd, men ändå nöjsam läsning.