Stegar av sand, Salim Barakat, översättning Jonathan Morén, Tranan

Stegar av sand är den nionde boken på svenska av den flitige syrisk-kurdiska författaren Salim Barakat, som bott i svensk exil hela 2000-talet. Den utkom på arabiska 2007, och översätts nu tacknämligt av Jonathan Morén.

 

Liksom många nutida romaner växlar den mellan två berättarplan, ett berättardrag som kan te sig en smula ansträngt. Men här varieras det av distinkta skillnader. Dels följer vi sex kamelfösare som färdas vilse över stäppland och öken, och dels följer vi ett större antal familjemedlemmar som tillbringar tid i Stockholms tunnelbana. Olika stationer avlöser varandra, liksom olika karaktärer, i en allt stridare ström, där agitatorer samsas med graffitikonstnärer.

 

Det är inte riktigt en kollektivroman, då det hela tiden tillsätts nya röster. Dock har de något gemensamt i att vara antingen fru eller barn till Yaloh, en man vi får möta mot slutet. Håll ögonen på en pilbåge och en varg, säger jag bara. På kvällen inväntar storfamiljen besöket av en profet hos patriarken.

 

De olika världarna är kontraster bara delvis, utan kopplas samman i att miljön är lika ogästvänlig och ofruktbar. Det kan vara lika sterilt och kallt i Stockholms underjord som i öken. Kamelfösarna är bland annat vägvisare och snöpta eunucker, och får allt svårare att överleva när provianten sinar.

 

Desto mer fruktbar är fantasin och bildspråket hos Barakat. Nya bilder avlöser varandra, lika punktligt som de nya karaktärerna infinner sig, rustade med sprayburkar eller ishockeyklubbor. Barakat hör definitivt till de författare som ser mer än med enbart ögonen, och kan erinra om den unge William Blake som ursäktade en sen ankomst med att han var tvungen att stanna och konversera några änglar som huserade i ett träd (jag har varit lärare i drygt tjugo år, men väntar fortfarande på att en elev ska komma på en lika finurlig ursäkt). Hos Barakat är allt som existerar bara en hävstång för något annat, något ytterligare. Fantasin föder hela tiden nya bilder, och det blir bildrikt och kanske överlastat.

 

Det är alltså en underjordisk bok med alla t-banehållplatser, och visst mörkerseende krävs för att man ska ha behållning av läsningen, och ibland kan det vara svårt att hålla reda på släktförhållandena. I synnerhet när figurerna gör så kortvariga entréer. Det handlar om schack, om bildkonst, om alfabetet. Titelns sandstege är en lämplig metafor för hur det kan upplevas att läsa denna stundtals svårmanövrerade roman: man befarar att ens steg rör sig över en lite instabil mark.

 

Ändå blir det spännande om än otålig läsning mot upplösningen. Tids nog kristalliserar sig ett persongalleri med skarpare konturer, och även de sex kamelfösarna får sina personligheter utmejslade i sina konversationer medan de färdas.