Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord, Peter Englund, Natur & Kultur

Vore jag cynisk skulle det vara lätt att avfärda Peter Englunds nya bok som ett opportunistiskt försök att hoppa på vågen av true crime. Det finns säkert en och annan podcast som redan har behandlat det ämne som är bokens ärende, ett mord från sommaren 1965. Men Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord är ett verk i egen rätt, och det vore väl synd att inte berätta den spektakulära historien.

Vad historikern Englund då har hittat är Sveriges till omfånget största mordutredning om man undantar mordet på Olof Palme. Den 27/7 1965 påträffas liket av Eva Marianne Granell, ”Kickan” kallad, i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen. Först tror polisen att det är ett självmord, men det visar sig att hon blivit nedsövd och utsatt för en våldtäkt. Det är ett fall som liknar en klyschig tv-serie, utefter en trop som Poe etablerade, med en snygg ung kvinna, naken till råga på allt, som upptäcks mördad. Fallet innehåller sedermera element som också emanerar från tv-seriernas mest klichéfyllda fatabur.

Englund berättar ambitiöst om tidspekoken, och lyckas skapa ett tidsdokument om det nybyggda Hökarängen och ett svenskt folkhem som just nu känns så fruktansvärt avlägset. Skönstaholm utgör en slags enklav innan höghusen och miljonprogrammen ska förskjuta det idylliska, även om det redan finns oroande tendenser med hög kriminalitet. Det är alltså folkhemmet i sin prydno, men där också skuggsidorna är lätta att skrapa fram.

Spaningsledaren med de bekanta initialerna GW men med Larsson som efternamn är huvudpersonen, när han tålmodigt söker en gäckande mördare. Larsson är en tungus, var rikskänd som polis efter att ha lett flera offentliga utredningar och skulle sedermera bilda förebild för Sjöwahl Wahlöös berömda kommissarie Beck (deras första roman i serien, Roseanna, utkom samma år).  

Eftersom bokens uppbyggnad är kronologisk kan jag inte här röja mördarens identitet, då han grips först efter närmare två hundra sidors efterspaningar. Parallellt med undersökningen får vi smakprov från mördarens privata anteckningar, som visar att de hade att göra med en bisarr människas sjukliga fantasier som förverkligats.

Tidsdokumentet tillåter Englund att berätta om ett samhälle som sluter sig i allt mer anonymitet. Utopin om stadens öppenhet infrias aldrig, och det kan vara värt att påminnas om det – hur en stad aldrig kan bli en by, att det inte går att förflytta den sociala kontrollen från de mindre sammanhangen när grannarna blir mer oöverskådliga. Utgångspunkten är att han vill berätta om sin egen tid – han var sju år när mordet inträffade – och vara en historiker med privilegiet att intervjua vittnen som fortfarande är vid liv. Problemet är minnet, som penibelt nog är så skört att det inte riktigt går att återskapa med exakthet vad som faktiskt hänt.

Historien som berättas är ändå tillräckligt intressant för att även jag, med minimalt intresse för deckare och true crime-podcasts, ska läsa med nyfiken blick. Englund berättar om nymodigheter som psykologiska utredningar och gärningsmannaprofiler. Det finns ett märkligt ställe när han vid ett tillfälle snärjer in sig i våldtäktsmäns förmåga att förhålla sig osynliga för sin omgivning, där man som läsare vill invända att en ledamot i Svenska Akademien hade tillfälle att studera en våldtäktsman på nära håll i många år.

Det är ändå som väntat en gediget skriven berättelse som Englund har åstadkommit. Liksom i sina böcker om första världskriget firar han stora triumfer i sina finurliga fotnoter, som när han tillfällesvis berättar om hur Roy Orbison skapade modet med de coola solglasögonen mest av en händelse, efter att ha glömt sina vanliga glasögon på ett flygplan och tvingats använda sina slipade solglasögon på en konsert.

Hans märkliga stil – en blandning av lillgamla arkaismer och nitiskt exakta termer – är intakt och fungerar mer än väl för att förmedla denna rysliga historia. Ibland blir det mer än lovligt ordentligt redovisande och liknar en skolboksprosa som han borde ha växt ifrån, men mestadels är det presenterat med en skicklighet som inte vill imponera allt för mycket.